Dagens dyslektiker

När jag började som lärare i slutet av 70-talet visste jag knappt vad dyslexi var. Det har skett framsteg. På Mölledalsskolan, byggymnasiet i Bulltofta där jag är placerad detta läsåret, finns det många dyslektiker och det är en glädje att se vilket fint stöd de får av skolans specialpedagoger. Jag lär mig mycket av dem.

Idag när jag kom hem från skolan, där jag bl.a. haft förmånen att jobba med en begåvad dyslektisk elev som stavar uppåt väggarna men skriver noveller med liv och lust, läste jag i nya Skolvärlden om Hans Roslings erfarenhet av att vara en elev med dyslexi:

"Mona Sorelius var min svensklärare på gymnasiet. Hon räddade mitt liv. Hon begrep att jag var dyslektisk när det gällde dubbelteckning av konsonant i svenska språket. Av henne fick jag i uppgift att hålla en lektion om regler för dubbelteckning av konsonanter och om jag gjorde det bra skulle hon bortse från mina stavfel i uppsatserna. Lektionen blev bra, jag fick höjt från BC till a i svenska. Det blev roligt att skriva när inte allt var en förtvivlad kamp om det skulle vara en eller två konsonanter. Jag kom in på läkarutbildningen och hela mitt liv blev som det blev tack vare Mona." (Skolvärlden #3, mars 2010)

Det inspirerar!

Hans Roslings Gapminder

Claes samlar på muggar, en ansenlig samling vid det här laget. Den här införskaffade han i London i januari, med Hans Rosling i tankarna.

Om du inte har stiftat bekantskap med Hans Roslings värld än, rekommenderar jag en artikel i SDS av Andreas Ekström från juni 2009, och Roslings Gapminder-sajt, som han skapat med sin son och svärdotter. Och här är är en länk till en av hans föreläsningar i TED Talks.

Förra veckan var Hans Rosling här i Lund! Det var smockfullt i Café Athen på AF förstås. Claes och jag och vår vän André var också där. Vi kände igen mycket av vad han sa, för alltsedan vi fick upp ögonen för honom genom SVT:s dokumentär i juni 2009 har vi njutit av hans föreläsningar, särskilt på TED Talks.

Men det var härligt att uppleva hans chosefria möte med publiken, hans nyfikenhet, hans humor, hans pojkaktiga iver, och hans öppna, mogna sätt att tackla världsproblemen utan skygglappar, med blick för möjligheter och lösningar.

Raymond Williams har sagt, "Att vara verkligt radikal är att göra hoppet möjligt, snarare än hopplösheten övertygande." Rosling är precis den sortens radikala forskare som vi behöver så innerligt väl.