Vinterbilder från Emil

Här är färska bilder från Emil i Åre!

En finsk vaggvisa sjungen av Emils farmor då och Katjas farmor nu

Claes gav mig ju fyra sånglektioner med Diana Nuñez i födelsedagspresent. Diana är en underbar sångpedagog och människa, så det har varit fantastiskt att få hennes hjälp med att hitta min röst och utveckla den. I måndags var sista gången, och då fick jag göra en inspelning med Dianas man, Lars Beijbom, i hans studio. Det vill säga, jag trodde det var sista gången, men då avslöjade Diana att Claes hade gjort upp med henne om fyra lektioner till! Åh Claes!

Jag valde att sjunga en finsk vaggvisa, dels för att den är så vacker, men mest för att jag ville hylla Emils och Katjas finska arv, och hedra Mummi, Emils farmor, som lärde mig den.

Piu pau paukkaa,

Jänis metsässä laukkaa,

Poronkello kaulassa,

Eemelin nuttu naulassa.

Målande bilder, inte ett ord i onödan. I översättning:
Piu pau paukkaa betyder mig veterligt ingenting, men det är fina ljudkombinationer.

Jänis -Haren metsässä - i skogen laukkaa - skuttar,

Poronkello - Renskällan [hänger] kaulassa - om halsen,

Eemelin - Emils nuttu - kolt, jacka [hänger] naulassa - på spiken.

Numera byter jag ut Eemelin mot Katjan.

Lasse Beijbom - som arrangerat musik till Kristina av Duvemåla etc etc - gjorde förstås ett jättefint arrangemang och jag var så lycklig! (Trots att rösten liksom resten av kroppen är mattare än vanligt eftersom hjärtat ännu inte har återfått sin regelbundna rytm. Några veckor till får jag vänta på elkonvertering eller vad det nu blir.)

Först kompar Lasse mig på piano, sen har han lagt in ett orkestermellanspel, efter det nynnar jag till ett harpsolo, och slutligen sjunger jag den igen.

Claes klurade ut (med lite hjälp av sin gamle vän Henrik Müller) hur man skulle lägga in MP3-filen och göra ett bildspel till ljudfilen. Här är resultatet:

Katja har somnat till vaggvisan många gånger sen hon föddes.

Snart kan hon lära sig den själv, och en dag sjunga
den för sina barn och barnbarn förhoppningsvis.

Mummi och Ukki, Antti och Lyyli Vuorijärvi, bodde uppe vid polcirkeln i nordöstra Finland. De förkroppsligade verkligen det finska sisu. De hade fått lämna sin gård i Salla i norra Karelen i all hast mitt i vintern under andra världskriget, när ryssarna tog den delen av Finland, och hade byggt upp ett nytt liv i vildmarken i Kuusamo socken, med lantbruk, skog, fiske och renar. I de trakterna är det vanligt för finländare att ha renar och Ukki var poromies, renägare.

Kuusamos vapen

En vanlig syn på vägarna i Kuusamo. Foto: Ville Miettinen

Deras gård låg precis vid gränsen till Oulankas nationalpark, inom gångavstånd till Kiutaköngäs, där man om sommaren kunde se laxen hoppa uppför Oulankajoki.

Kiutaköngäs i Oulankas nationalpark.
Foto: Jochen Wurster

Lyyli födde nio barn. Hennes sätt att möta livets utmaningar var en bedrift. Jag ser många likheter med Claes' mor Ally och fylls av beundran för båda dessa kvinnor som jag fått förmånen att lära känna.

Emil och Katja julen 2011...

...och i somras 2010 när Katja fyllde tre.

Det är inte alltid Katja vill ha någon vaggvisa, och ibland behövs den inte alls:

"Jag känner mig väldigt vaken."

"Försök få mig att somna om du kan!"

"Först måste jag veta om foten har växat"

Den här gången behövdes det ingen sövande sång...

...men här hade Katja själv berett sig en sovplats

och var redo för saga och vaggvisa.

Varde ljus!

Idag var vi på Kulturmejeriets jazzbrunch och hörde den danska "nu-jazz"-gruppen Girls in Airports. Fast egentligen var vi mest där för att se Emil in action som ljustekniker, denna gången på Mejeriet som ofta anlitar honom. Jag har förstått att han är bra för han får ljussätta i allt större sammanhang runtom i södra Sverige.

Han ljussätter mitt liv också.

En fanfar för far!

Den 21 oktober 1976 var ett datum jag hade sett fram emot. När inget hände och kvällen kom började jag springa upp och nerför trapporna i trevåningshuset för att få igång värkarna. Och nästa dag skedde miraklet!

Idag fylls jag av tacksamhet och stolthet när jag tänker på min son, en vuxen man och far till en härlig och frimodig liten flicka. Det är en födelsedag värd att fira!

PS. Katja förvånade oss nyligen med att direkt få fint ljud i trombonen! (Inlägg om konserten följer.)

Ljuspunkter

I Lund finns många mysiga ställen. Ett av de mysigaste är Mejeriet.

Förutom fina kvällsprogram har de härlig jazzbrunch där varje lördag. Fastän jag inte haft möjlighet att gå dit mer än någon enstaka gång detta året, är jag glad att stället finns och vill gärna gå dit oftare i framtiden.

Nu har jag ännu större anledning, för ofta är det min son som är ljusansvarig. För några veckor sen fick jag vara med vid hans ljusbord och såg hur han jobbade. Det var kul!

Här är en konsert på Mejeriet som Emil ljussatte för några månader sen.