Delores berättar om Keats och urnan i Washington, D.C.

I inlägget den 27 december 2009 visade jag en bild på Delores och hennes vänner när de klädde ut sig till en grekisk urna. Här är lite mer info "straight from the horse's, or urn's, mouth":

When was it?
" October 1988, Halloween."

How many were you?
"There were 6 of us as part of the vase and 2 people dressed as Greeks of the time period who read about the vase. We were the Odalisque Society and had presented a painting - we were each a puzzle piece - the year before. This year our new work was called "Face on a Vase". We were just a group of friends who liked to have a good time together. There was also a handout which one person handed out about the significance of the vase, while one person read the poem. I have it and can send it to you."

How did you do it?
"My friends Stephen Snyder and Gene Kim (who wrote the book I sent you) were the masterminds. Stephen figured out how to build the construction, which took some doing. It was about 6 feet, 4 inches. We all had to wear a piece of plyboard on our heads, supported by an apparatus on our shoulders. For those people who were short like me this was a problem, since it was heavy. Our costumes had to all end at the same part, the top of the vase, so our headdresses' height depended on our height. Months of work to construct everything. We all did the painting of the cloth at my house on S Street, since I had the most room and the least furniture. Stephen made most of the wooden underlying structures before by hand."

Where did you perform?
"We went to the Kennedy Center lobby and also to the National Gallery of Art outside and just on the street. It was street performance and was somewhat spontaneous. Gene and Stephen recited the poem and put us together in the right order to make the vase, since we couldn't see what we were doing."

"I recall how difficult it was for Stephen to figure out how to solve the difference in height, and how hard it was for me to carry this foot long wooden form on my head. When the wind blew it felt like I was going to be blown over. But I enjoyed the reaction of viewers. People were astounded at this larger than life human occupied vase."

Fram för galna påhitt!

Ja galna påhitt blir det säkert här i Lund med, för det är KARNEVALSÅR! Tjo vad det blir livat i stan i maj!

Keats och den grekiska urnan

Bright Star, filmen om John Keats och Fanny Brawne, har just haft premiär i Lund. Vet inte om jag vill se den. Inte om Campions porträtt är en ytlig sockerromantisk snyftare. Då blir jag bara frustrerad. Keats mänsklighet och hans öde har alltid väckt starka känslor hos mig.

Jag går till bokhyllan och hämtar Gunnar Hardings En katedral av färgat glas: Shelley, Byron, Keats och deras epok. Jag har fått boken av Ingrid (Ingemark), som gjort flera av prosaöversättningarna. När jag läser hennes dedikation ser jag att den är daterad 27/12-99. Va?! Så märkligt! Idag är det alltså exakt tio år på dagen sedan Ingrid gav mig den här underbara boken! Jag börjar läsa och plötsligt är jag i en annan värld.

När Gunnar Harding berättar om Keats liv ser jag det igen som en film för min inre syn. Det är en stark film. Det är gripande att se hur den ödesdrabbade John Keats kämpar i motvind för att få göra det han är bäst på. Man gläds åt att han lyckas förverkliga något av det han har inom sig, innan tuberkulosen tar hans liv när han bara levt i tjugosex år.

När jag får tillfälle vill jag skriva lite om Keats och om hans "Ode till en grekisk urna", där han beskriver urnans eviga (men förstelnade) skönhet. I den dikten finns de berömda två sista raderna, vars innebörd fortfarande diskuteras. Vad menade Keats?

Här är den femte och sista strofen av "Ode on a Grecian Urn":

O Attic shape ! Fair attitude ! with brede
Of marble men and maidens overwrought,
With forest branches and the trodden weed;
Thou, silent form, dost tease us out of thought
As doth eternity: Cold Pastoral !
When old age shall this generation waste,
Thou shalt remain, in midst of other woe
Than ours, a friend to man, to whom thou say'st,
"Beauty is truth, truth beauty," - that is all
Ye know on earth, and all ye need to know.

I Hardings översättning lyder strofen så här:

O skapelse av attiskt skönt behag!
Där marmormän och jungfrur under grenar,
Vars grönska skuggar dem en solig dag,
Går kring; du tysta form, din makt förstenar
Till kylig pastoral en äng så grön.
Fast åren flyr, fast sorgen växer stor,
Skall du bli kvar mitt i all tröstlöshet,
En vän, som viskande oss anförtror:
All skönhet sanning är, all sanning skön,
Och det är allt som vi på jorden vet.

Rimflätandet är en nästan försvunnen konstform, och översättningar i samma versmått en bedrift. Här måste Harding offra "and all ye need to know" - "och allt ni (som H. byter ut mot vi) behöver veta", men visst är hans ordväv vacker och nära ursprunget?

På många språk, t.ex. finskan som har så långa ord, är det helt omöjligt att behålla både originalets rytm och dess rim. Undrar hur den här dikten låter på finska.

Tillbaka till den grekiska urnan:
Jag måste berätta om en mycket speciell hyllning till Keats. Den ägde rum en Halloween på 80-talet i Washington D.C. Där bodde då och bor fortfarande Delores, som jag känt sedan vi var 18 och gick i high school i Shenandoah Valley, Virginia. Ett år fick hon och hennes konstnärliga vänner för sig att de skulle tillverka en jättestor grekisk urna i sex (sju?) delar, som de skulle klä sig i. Var och en skulle ansvara för sin del.

Efter många kvällars och helgers skratt och möda blev konstverket klart i tid för Halloweenkvällen. De ställde sig framför Smithsonian-museet (tror jag) och deklamerade Keats Ode för alla förbipasserande. Stor succé!

Jag visste att Delores hade gett mig en bild på urnan och - eureka! - jag lyckades minsann hitta den bland alla gamla fotografier och Claes scannade den åt mig. Förhoppningsvis mailar också Delores snart en beskrivning på hur de gick till väga för att skapa sin version av Keats grekiska urna, så jag kan lägga ut den med.

Här är urnan!