Kvinnodagen i Lomma, del 2

Det är den 8 mars. En bil kommer lastad med förväntansfulla damer och mat och dryck för en festmåltid. Nu har den anlänt till Lomma. Här är tre av kvinnorna på väg till "Damernas Berättarbyrå" (Claes' benämning på oss):

Faster Ann och mina systerdöttrar Elvira och Jasmin

Lotta, initiativtagaren och värdinnan

Elvira korkar upp vinet, påhejad av Ann

Viveka lyckades byta arbetspass på BB och kan vara med!

Kvinnor av två generationer möts i ömsesidig uppskattning

Vi skulle ju berätta om var sin kvinna som gjort intryck på oss. Är du nyfiken på vilka vi valde? Det var vi också, för vi hade inte en aning om vad de andra hade i åtanke.

Vilken spridning det blev globalt och tidsmässigt! Vilken spännande samling! En magisk berättarafton!

Lotta, Elvira och jag var fascinerade av var sitt kvinnoöde i historien. Viveka och Jasmin tog upp var sin romanförfattare som betytt mycket för dem, och Ann berättade om vår stora operasångerska, som hon har en speciell anknytning till.

Här är våra val:

Lotta: Juana Ines de la Cruz, som byggde upp det största biblioteket i 1600-talets Mexico.

Viveka: Han Suyin och hennes starka kärleksroman Skimrande dagar, i Kina på 1900-talet.

Jag: Harriet Tubman, i slaveriets o inbördeskrigets USA på 1800-talet.

Jasmin: J.K. Rowling och den magiska värld hon skapat med sin Harry Potter-serie, i UK nu.

Elvira: Olympe de Gouge, i franska revolutionens Paris på 1700-talet.

Ann: Birgit Nilsson, i Skåne och världen på 1900-talet.

För Viveka och Jasmin hade Han Suyins Skimrande dagar respektive Rowlings Harry Potter-svit spelat en viktig roll på deras väg in i vuxenlivet. För Viveka när hon gick på sjuksköterskeskolan här i Lund och saknade Mike: hur Suyin skildrade kärlek och sorg. För Jasmin, hur Rowling hade skapat en sagolik verklighet som man kunde få drömma sig bort till ibland när den egna tonårsverkligheten var för påträngande och jobbig.

De tre historiska kvinnorna från tre olika århundraden och tre olika kontinenter, Juana Inez de la Cruz, Olympe de Gouge och Harriet Tubman, var företagsamma, modiga, intelligenta, färgstarka personligheter, som trots att de var fångna i den tidens fjättrande fördomar (och blev straffade för sin djärvhet), lämnade sina avtryck och inspirerar oss än idag - det vill säga, om vi vet om dom!

Ann berättade om hur det var meningen att Birgit Nilsson, som enda barnet till en lantbrukare på Bjärehalvön, skulle ta hand om gården, o hur hon trots faderns motstånd fick chansen att utveckla sin sångröst, mycket tack vare sin skollärare, magister Pamp, och en sångpedagog i Åstorp. "Läs hennes memoarer!" rekommenderade Ann. Lustigt nog blev magister Pamps son o svärdotter två av Anns närmaste vänner, och sångpedagogens son var hennes kollega i många år...

"Det här kan vi väl göra om nästa år!", sa vi när vi skildes åt. Då var det midnatt. På en torsdag. Flera av oss skulle upp före kl 6 nästa dag, inklusive chauffören. Det är bra att den 8 mars infaller på en fredag nästa år.

Förresten, i förra inlägget om Kvinnodagen nämnde jag två emanciperade män. Nu måste jag tillägga att jag uppfattar de flesta männen i släkten som moderna. Särskilt de yngre. För dem är jämlikhet något självklart. Ur ett historiskt och globalt perspektiv är det hoppingivande. Men visst finns det grova systemfel kvar att åtgärda i vårt samhälle också, och invanda mönster som både män o kvinnor är fast i ännu. Jag med.

The Calligrapher's Daughter

En av Delores vänner, Eugenia Kim, har skrivit en romanbiografi om sin mor som växte upp i en högt ansedd familj i Korea och senare i livet emigrerade till USA. Både Eugenia och hennes syster Gloria bor i Washington och är mycket goda vänner till Delores.

Delores skickade mig boken när den kom ut för två år sedan. Ikväll, söndag 13 nov, ska jag träffa författaren, för vi är bjudna på middag hos henne o hennes man.

Eugenias syster Gloria är otroligt skicklig på origami och en fin konstnär. Och pianolärare och konsertpianist. Jag ska visa bilder på Glorias origamiskapelser vid ett senare tillfälle.

- - -
Måndag morgon:
Det var roligt att träffa Eugenia och hennes familj och närmaste vänkrets. Jag såg ett fotoporträtt av hennes mor, kalligrafens dotter, på äldre dar, en vacker äldre dam i silvergrått hår. Foto av hennes far som ung och som äldre fanns också där på väggen. Jag trodde Eugenia bara hade en syster, men det var en större syskonskara, alla utom den äldsta födda i USA.

Koreansk kultur och historia - så lite jag vet om det. Vet du?

Eugenias bokförlag har beställt en fortsättning på romanen om modern och hennes liv med man och barn i USA, så nu skriver Eugenia på den. Men hon är också universitetslärare i Creative Writing och handleder Master's uppsatser. Det är svårt, känner hon, att finna utrymme för det egna kreativa flödet när hon hela tiden har pressen på sig att lotsa fram studenterna i deras skrivande. Så väl jag känner igen det!

Det är en konst jag vill träna mig i: att kunna öppna "det kreativa flödet" så lätt som man öppnar en vattenkran. Närsomhelst och varsomhelst.

Eugenia o jag

Om "Litteraturens nytta" i Filosofiska rummet, P1

En av bilderna från Filosofiska rummets Facebooksida

I tisdags förra veckan var jag på Lunds Stadsbibliotek och lyssnade på en diskussion om "Litteraturens nytta" som spelades in för Filosofiska rummet i P1. Brukar du höra på det programmet? Det håller på i 40 minuter och går varje söndag 17.03, med repris på fredagar 21.03.

Mot slutet gjorde jag ett inlägg om en aspekt som jag tyckte man hade missat dittills i samtalet: att litteraturen ger oss ord, att författare är ordkonstnärer, som berikar oss, när vi läser. För vi tänker med ord, och ju fler ord vi har till vårt förfogande, desto mer nyanserade och komplexa tankar kan vi tänka. Som språklärare alla dessa år har jag ju sett hur litteraturen berikat eleverna genom att de fått ord-verktyg att uttrycka egna känslor och erfarenheter med.

Jag gav ett färskt exempel från min kurs i svenska för invandrare på Komvux i Malmö i höstas, när vi läste och jämförde far-mor-dotter-triangeln i Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien och Strindbergs Fadren och fann hur lätt det var att kommunicera över kulturgränserna, bara kursdeltagarna fick möta de ord som de behövde i de sammanhang som de var intresserade av.

Var jag inte nervös när jag fick mikrofonen? Jo, jätte. Men det behövde sägas att litteratur också är ordkonst, och programmet började lida mot sitt slut. Dessutom, att våga tala oförberett i ett radioprogram var just en sådan utmaning som Csíkszentmihályi talar om i Flow:

A. Uppgiften är svår men inte omöjlig.
B. Den kräver total koncentration medan den utförs.
C. Om man lyckas ger den en äkta tillfredsställelse, en känsla av att ha vuxit.

Jo, det stämmer, det där i C.

Selma, Anna, Elise och Lena

Den 30 januari skrev Per Svensson i Sydsvenskan om en litterär bragd. Artikeln fick mig att spärra upp ögonen och sätta söndagskaffet i vrångstrupen.

När Selma Lagerlöf bodde i Landskrona fick hon två vänner som hon höll kontakten med livet ut: kollegan på flickskolan, Anna Oom, och den socialt engagerade sparbankskamrern Elise Malmros. Med undantag för Lagerlöfs brev har deras brevväxling inte publicerats förrän nu!

Det är en granne till Pappas Ruth på Kungsgatan i Landskrona, Lena Carlsson, som samlat, sorterat och skrivit av 800 brev, tillkomna mellan 1886 och 1937, och gett ut dem i två vackra band med illustrationer (fotografier, tidningsurklipp mm) och kommentarer. Sammanlagt 900 sidor. Vilken skatt!

Det första bandet kom ut för ett och ett halvt år sen och det andra kom i fjol, men det är inte förrän nu som recensionen kommer i SDS! Trots att detta gäller en av Sveriges största författare genom tiderna och trots att böckerna är av så hög kvalitet både till innehåll och form! Orsaken är väl att Lena Carlsson gav ut dem på eget förlag. Per Svensson är värd en eloge för sitt erkännande: "Att vi här på kultursidan först nu uppmärksammar denna skattkammare, detta praktverk, är en oförlåtlig underlåtenhetssynd. Jag ställer mig härmed i skamvrån."

Här kan du läsa artikeln om Selma, Anna och Elise! (Ja, tryckfelsnisse ställde till det i rubriken.)

En vecka efter den där söndagsartikeln kom Claes hem med ett stort paket från Adlibris. Det var Selma-boken! En tidig present på Alla hjärtans dag, sa han.

Sedan dess "får jag brev" - läser Selmas, Annas och Elises brev till varandra - varje dag! Det är ett privilegium att få lära känna de här tre intressanta och varmhjärtade väninnorna - och speciellt roligt att tänka mig dem i mina egna barndomskvarter.

Tack Lena för din kulturgärning! Och tack Claes för din omtänksamhet!

Boye och Wägner - om längtan och knoppar

Den här vårdikten av Karin Boye är väl en av de mest älskade dikterna på det svenska språket:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
...................................och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider--
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna rymden dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra--
svårt att vilja stanna

.......................................och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som ett jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden,
känner en sekund sin största trygghet -
vilar i den tillit
........................... som skapar världen.

Så här låter det när Karin Boye själv läser den första versen.

Ja dikten är välkänd, men det är nog inte många som känner till att den tillägnades Elin Wägner. Den publicerades första gången i "Bergsluft", festskriften till Elin Wägners 50-årsdag 1932. Sen kom den med i Boyes diktsamling För trädets skull 1935.

Varför skrev Boye en sådan dikt till Wägner?

Att hon deltog i hyllningen var inte konstigt. Elin Wägner och Karin Boye hade känt varandra sedan mitten av 20-talet. För den 18 år yngre Boye var Wägner en förebild, en kvinna som liksom Boye vägrade acceptera patriarkala konventioner och invanda könsroller.

Dikten tar upp det som båda kvinnorna kände så djupt - behovet att tänka i nya banor, att ersätta herra-väldet med en mänskligare samhällsordning, och ångesten och osäkerheten inför det banbrytande uppdraget.

Vid Elin Wägner-sällskapets höstseminarium 2006 höll Gunilla Domellöf, litteraturvetare från Umeå, ett mycket intressant föredrag om vänskapen mellan Wägner och Boye. Det publicerades i Elin Wägner-sällskapets skriftserie Nr.18, 2007 i en vidareutvecklad version.

Så här tolkar Domellöf dikten:
"Våren och växandet, nyskapelsen av liv, Karin Boyes stora tema, förbinds med ångesten för det osäkra och främmande, som väntar den som har modet att släppa taget om gamla sanningar och ideal och våga fallet ner i en okänd, gränslös verklighet, något som samtidigt vägs upp av den jublande vissheten om att vara del av nyskapelsens under." (s.9)

Samma år, 1932, kom Wägners roman Dialogen fortsätter och Boye, som just börjat som litteraturkritiker vid Malmötidningen Arbetet, recenserade den. Jag har många av Wägners romaner, men inte den - ännu. Ska försöka få tag i den. Och jag vill gärna läsa Boyes recension i sin helhet.

"Inför hotet om en världskatastrof sätter Elin Wägner i Dialogen fortsätter sitt hopp till kvinnorna. Hon menar att de befinner sig i en position där de kan lägga fram djärvare och mer realistiska lösningsförslag på samhällsproblem än männen-systembyggarna. 'För bokens kämpande kvinnor gäller det livet och livets källor, inte längre hemmet, kvinnans värld, utan världen, människornas hem: samhällets omläggning att passa modern och barnen', skriver Karin Boye." (Domellöf s.8-9)

Fortsättning följer...

Delores berättar om Keats och urnan i Washington, D.C.

I inlägget den 27 december 2009 visade jag en bild på Delores och hennes vänner när de klädde ut sig till en grekisk urna. Här är lite mer info "straight from the horse's, or urn's, mouth":

When was it?
" October 1988, Halloween."

How many were you?
"There were 6 of us as part of the vase and 2 people dressed as Greeks of the time period who read about the vase. We were the Odalisque Society and had presented a painting - we were each a puzzle piece - the year before. This year our new work was called "Face on a Vase". We were just a group of friends who liked to have a good time together. There was also a handout which one person handed out about the significance of the vase, while one person read the poem. I have it and can send it to you."

How did you do it?
"My friends Stephen Snyder and Gene Kim (who wrote the book I sent you) were the masterminds. Stephen figured out how to build the construction, which took some doing. It was about 6 feet, 4 inches. We all had to wear a piece of plyboard on our heads, supported by an apparatus on our shoulders. For those people who were short like me this was a problem, since it was heavy. Our costumes had to all end at the same part, the top of the vase, so our headdresses' height depended on our height. Months of work to construct everything. We all did the painting of the cloth at my house on S Street, since I had the most room and the least furniture. Stephen made most of the wooden underlying structures before by hand."

Where did you perform?
"We went to the Kennedy Center lobby and also to the National Gallery of Art outside and just on the street. It was street performance and was somewhat spontaneous. Gene and Stephen recited the poem and put us together in the right order to make the vase, since we couldn't see what we were doing."

"I recall how difficult it was for Stephen to figure out how to solve the difference in height, and how hard it was for me to carry this foot long wooden form on my head. When the wind blew it felt like I was going to be blown over. But I enjoyed the reaction of viewers. People were astounded at this larger than life human occupied vase."

Fram för galna påhitt!

Ja galna påhitt blir det säkert här i Lund med, för det är KARNEVALSÅR! Tjo vad det blir livat i stan i maj!

Att rappa på blankvers

Blankvers: "orimmad femfotad jambisk vers. Det var ett vanligt versmått i äldre engelsk diktning och förknippas med framför allt Shakespeare. Ett blankversepos på modern svenska är Göran Palms Sverige, en vintersaga (1984–2005)."
(Källa: Nationalencyklopedin)

Att rappa på blankvers gör att man efter ett tag
kommer i gung och känner i varje rad
en lätt hypnotisk rytm i fem slag:
To be or not to be, that is the question.

I Vintersagans del 4: "Vintern blir vår",
publicerad av Ordfront 2005,
vill jag citera sidan 310
och rekommenderar dig att läsa den högt!

"Vid 1800-talets slut var det
förtvivlat många unga svenskar som
blev över, inte minst i byarna.
En livslång dräng- och pigtillvaro här
på Öland var vad de såg framför sig,
ty ingen jord fanns kvar att dela på.
Emigrationen blev en drastisk och
rätt dyrköpt lösning på problemet, men
när saknaden förklingat andades
man ut i såväl slott som koja, för
nu räckte plötsligt maten till åt alla.
Den första kullen härifrån begav
sig via New York västerut och tog
sig ända bort till staten Washington,
där kustklimatet var dem välbekant.
När brevrapporterna kom fram och spreds
på Öland och gav hoppingivande
besked i mängd så tordes även de
mer tveksamt lagda resa ut, ty nu
fanns också någonting att resa till.
De flesta av dem bytte land för gott.
Ett ensamt Ölandsbarn på fem sex år
for med en lapp med texten JAG SKALL TILL
NEW YORK DÄR FASTER ANNA MÖTER. Det
gick bra. År 1912 var det
en skara ynglingar från Sandby som
fick brått att emigrera så att de
slapp lumpen. De bespetsade sig på
att fara med en nybyggd jättebåt
på jungfrufärd över Atlanten, men
de blev försenade och måste ta
ett mera okänt fartyg, Adriatic,
en ombokning som grämde dem enormt
tills de fick veta vad som hänt Titanic."

Lorraine Hansberry (1930-1965)

Ni som känner mig vet att jag i många år har haft ett forskningsprojekt vid sidan om: Lorraine Hansberry och hennes värld. Jag kommer att återkomma till Hansberry i den här bloggen. Ni som inte vet något om henne kan lätta hitta massor av info på nätet, inte minst om hennes debutpjäs A Raisin in the Sun (1959).

Det bara råkade bli så att 50-årsjubileet av den här klassikern, om en svart familj i Chicagos Southside som flyttar till ett hus i ett dittills vitt område, firades samma år som en svart familj från Southside flyttade in i Vita Huset.

Keats och den grekiska urnan

Bright Star, filmen om John Keats och Fanny Brawne, har just haft premiär i Lund. Vet inte om jag vill se den. Inte om Campions porträtt är en ytlig sockerromantisk snyftare. Då blir jag bara frustrerad. Keats mänsklighet och hans öde har alltid väckt starka känslor hos mig.

Jag går till bokhyllan och hämtar Gunnar Hardings En katedral av färgat glas: Shelley, Byron, Keats och deras epok. Jag har fått boken av Ingrid (Ingemark), som gjort flera av prosaöversättningarna. När jag läser hennes dedikation ser jag att den är daterad 27/12-99. Va?! Så märkligt! Idag är det alltså exakt tio år på dagen sedan Ingrid gav mig den här underbara boken! Jag börjar läsa och plötsligt är jag i en annan värld.

När Gunnar Harding berättar om Keats liv ser jag det igen som en film för min inre syn. Det är en stark film. Det är gripande att se hur den ödesdrabbade John Keats kämpar i motvind för att få göra det han är bäst på. Man gläds åt att han lyckas förverkliga något av det han har inom sig, innan tuberkulosen tar hans liv när han bara levt i tjugosex år.

När jag får tillfälle vill jag skriva lite om Keats och om hans "Ode till en grekisk urna", där han beskriver urnans eviga (men förstelnade) skönhet. I den dikten finns de berömda två sista raderna, vars innebörd fortfarande diskuteras. Vad menade Keats?

Här är den femte och sista strofen av "Ode on a Grecian Urn":

O Attic shape ! Fair attitude ! with brede
Of marble men and maidens overwrought,
With forest branches and the trodden weed;
Thou, silent form, dost tease us out of thought
As doth eternity: Cold Pastoral !
When old age shall this generation waste,
Thou shalt remain, in midst of other woe
Than ours, a friend to man, to whom thou say'st,
"Beauty is truth, truth beauty," - that is all
Ye know on earth, and all ye need to know.

I Hardings översättning lyder strofen så här:

O skapelse av attiskt skönt behag!
Där marmormän och jungfrur under grenar,
Vars grönska skuggar dem en solig dag,
Går kring; du tysta form, din makt förstenar
Till kylig pastoral en äng så grön.
Fast åren flyr, fast sorgen växer stor,
Skall du bli kvar mitt i all tröstlöshet,
En vän, som viskande oss anförtror:
All skönhet sanning är, all sanning skön,
Och det är allt som vi på jorden vet.

Rimflätandet är en nästan försvunnen konstform, och översättningar i samma versmått en bedrift. Här måste Harding offra "and all ye need to know" - "och allt ni (som H. byter ut mot vi) behöver veta", men visst är hans ordväv vacker och nära ursprunget?

På många språk, t.ex. finskan som har så långa ord, är det helt omöjligt att behålla både originalets rytm och dess rim. Undrar hur den här dikten låter på finska.

Tillbaka till den grekiska urnan:
Jag måste berätta om en mycket speciell hyllning till Keats. Den ägde rum en Halloween på 80-talet i Washington D.C. Där bodde då och bor fortfarande Delores, som jag känt sedan vi var 18 och gick i high school i Shenandoah Valley, Virginia. Ett år fick hon och hennes konstnärliga vänner för sig att de skulle tillverka en jättestor grekisk urna i sex (sju?) delar, som de skulle klä sig i. Var och en skulle ansvara för sin del.

Efter många kvällars och helgers skratt och möda blev konstverket klart i tid för Halloweenkvällen. De ställde sig framför Smithsonian-museet (tror jag) och deklamerade Keats Ode för alla förbipasserande. Stor succé!

Jag visste att Delores hade gett mig en bild på urnan och - eureka! - jag lyckades minsann hitta den bland alla gamla fotografier och Claes scannade den åt mig. Förhoppningsvis mailar också Delores snart en beskrivning på hur de gick till väga för att skapa sin version av Keats grekiska urna, så jag kan lägga ut den med.

Här är urnan!