Claes är med i
Lunds Universitetshistoriska Sällskap. Förra veckan träffades de i Vattenhallen på Lunds Tekniska Högskola, och jag följde med Claes. Det var mödan värt att cykla upp för den långa backen till John Ericssons Väg.
LTH fyller 50 i år, och till hösten kommer det ut en bok om dess korta men omvälvande historia. En av de två redaktörerna, Skotte Mårtensson, gav en överblick. Tänk så mycket som har hänt på bara 50 år! Alla dessa byggnader, utbildningar, många tusentals studenter. Tänk så mycket som kan uträttas på kort tid om resurserna och viljan finns! Och hade det kunnat bli ett Max IV Lab och ESS om inte LTH hade funnits?!
Lars Olsson, som är van vid att presentera fysik begripligt för skolbarn, gav oss en show om åska och elektricitet som även jag kunde förstå.
Vattenhallen var fullsatt. De flesta var nog humanister, liksom jag främmande fåglar i den miljön. Claes, som är mer av en
uomo universale, var min ciceron efteråt när vi gick runt i hallen och bekantade oss med "Fysik". Vet du vad ett gyroskop är? Eller en theremin? Eller dopplereffekten? Jag visste det i alla fall inte. Men det är aldrig för sent att lära sig, och det är kul att veta!
Om du inte vet det heller: så här funkar ett
gyroskop (demo på engelska). Beskrivningen hittade Claes på en fin webbsajt av en lärare, Magnus Ehinger, som erbjuder "Allt du behöver för MVG i Kemi, Biologi, Naturkunskap, Bioteknik, Projektarbete m.m." (Kanske jag ska satsa på en sådan undervisningssajt i språk, för att dryga ut pensionen?)
Så snurran man lekte med som barn var alltså ett gyroskop.
I Vattenhallen provade jag gyroskopeffekten med ett cykelhjul. Först satte jag god fart på det så det spann, sen satte jag mig på en slags snurrstol och då kunde jag få stolen att gå runt genom att hålla cykelhjulet på olika sätt. Så här:
Att jag inte kände till
thereminen!? Vilken brist i min allmänbildning! Att man kan skapa musik genom att röra händerna i luften, i spänningsfältet mellan två oscillatorer som har olika frekvens. Blev nyfiken och kollade på nätet när vi kom hem. Lärde mig att det här elektroniska musikinstrumentet uppfanns av en ryss,
Leon Theremin, strax efter ryska revolutionen, och att Lenin var begeistrad, och att patentet kom i USA samma år som börskraschen 1929, vilket gjorde att det tog tid innan thereminen slog igenom. Men det gjorde den sakta men säkert. Inte minst i skräckfilmer. Signaturmelodin i
Morden i Midsomer spelas förresten på en theremin.
Här är
Over the Rainbow spelad på theremin av en anonym men urskicklig japansk kvinna.
Lars Olsson nämnde Saint-Seäns'
Svanen när han förevisade thereminen för oss. Det måste ha varit den här underbara tolkningen av
Clara Rockmore han tänkte på.
"Hit måste vi ta Katja", sa vi. Det är nämligen öppet för allmänheten varje lördag eftermiddag. Då ska hon till exempel få stå inne i en såpbubbla. Här är Vattenhallens recept om man vill göra egna såpbubblor:
8 dl vatten + 2 dl Yes diskmedel + 0.5 dl glycerin (eller Glycerol, finns på apotek) +1 sockerbit. Låt stå några dagar.Ända sedan jag för första gången åkte ut i rymden i Londons Planetarium - det bredvid Madame Tussaud's på Baker Street - har jag längtat efter att resa igen bland stjärnorna i universum. Och nu kan jag göra det här i Lund, i LTHs planetarium som sedan ett år tillbaka finns här i Vattenhallen.
Som den gode Sölve Olsson skrev på min inflyttningstavla när jag kom till Lund:
"Lund är en bra plats att starta från när man vill upptäcka världen."
