Julen 2011: Det börjar bli tradition att Claes o jag firar julafton på Monbijougatan i Malmö tillsammans med Emil o April o Katja o storasyster Tabatha (som nu bor i Helsingborg) o Emils bonusbror Kristoffer (som kommit ner från Halmstad). Först ett dignande vegetariskt + även animaliskt julbord, julmusik o Disneys julprogram i bakgrunden (inte längre i fokus), och så väntan på tomten.Årets julbild tog Claes med sin nya iPhone när Katja spanade efter tomten, ifall han ÄNDÅ skulle komma farande med sina renar genom luften, fastän hon inte alls tror på det egentligen. "Kan han koden?" undrade hon, och kom sen på att han förstås kan ALLA koder till alla hus. Tomten och Gud är väldigt lika.
Äntligen kom han, tomten! Just som Kristoffer råkade vara ute för att hämta mer julmust. Tyckte Katja det var konstigt att tomten pratade östgötska precis som Kristoffer? Hon spelade i alla fall glatt med i skådespelet med den fryntlige tomten som lockade till många skratt, o efter julklappsutdelningen fick han en stor kram av henne.
De vuxna fick en julklapp var. Vi hade lottat vem som skulle ge till vem, ett bra system som April tagit initiativ till. Claes fick en fin eau de cologne för män av Tabatha. Kul att just det märket var hans favorit från förr. (Har glömt namnet.) Nu får jag njuta av hans väldoft, mmm...
Jag hade turen att få två hårda paket från Kristoffer, som är ornitolog och bl a undersöker fåglars flygvägar på uppdrag av vindkraftverk i Halland. Paketen innehöll böckerna Holkliv och Mata fåglar av Niklar Aronson, utgivna av Sveriges Ornitologiska Förening. Ett av våra önskeprojekt för kolonin är att sätta upp fågelholkar o på olika sätt gynna fåglarnas övervintring. Tack Kristoffer!
Katja fick naturligtvis en massa roliga saker, även från släkten i USA, mormor/Granma o moster Anna. En julklapp är kvar: Cirque du Soleils Saltimbanco på Malmö Arena den 28 januari. Claes o jag ska ta Katja med på det, för nu är hon stor nog. Vi glädjer oss som barn själva!
På juldagen besökte vi Claes' föräldrar i Södra Sandby. Det var fint att se dem.
Annandagen vigdes åt ännu ett efterlängtat återseende, med vännerna i Hänninge. Det var sorg i huset denna julen, för Christinas mor hade just gått bort några dagar tidigare.
Vivre, c'est savoir mourir, sa Montaigne. Han menar väl att när man är medveten om, och accepterar, sin dödlighet värnar man mer om det dyrbara livet. (Är det så? För mig, ja.) Men det gäller en själv. Det svåraste med att bli äldre är inte att våra kroppar inte lyder oss som förr, utan att vi allt oftare förlorar nära och kära. Det är deras dödlighet som är så svår att acceptera. Gång på gång tvingas vi uppleva Den Stora Saknaden. Levnadskonsten - om vi hinner utveckla den - är förmågan att väva in alla Saknadens trådar i Den Stora Glädjens väv. Att leva varje dag i lust och fägring stor trots allt.
Eller som vi sjunger med barnen här i Sverige vid jul:
Hej tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara!
En liten tid vi leva här, med mycket möda och stort besvär.
Hej tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara!
("Slå i glasen" må ha varit tröst i det överväldigande eländet på Bellmans tid, men för oss lyckligt lottade som lever här o nu o har tak över huvudet o mat på bordet o elektricitet o hög barnaöverlevnad, kan väl uttrycket stå som en metafor för allt som gör oss glada, eller vad säger du?)
