Välkomna lunchgäster

I dag var det inspektion i St Månslyckans koloniområde! Skulle den nyinförskaffade fröautomaten bli upptäckt och utnyttjad av (framförallt) småfåglarna vid kolonistugan?

Och se, en febril aktivitet i och kring automaten! Hann med att se hur några småfåglar förskrämda flög iväg då jag närmade mig. De kom dock snabbt tillbaka. Höll mig på diskret avstånd och lyckades få med de små liven på en kort filmsnutt. Dagens dominerande hedersgäst var Blåmes.

Hittade en funktionell automat hos Clas Ohlson och skaffade en rejäl påse blandat småfågelfrögodis hos Lilla Fiskaregatans Trädgårdsbutik. Satte upp och fyllde röret för några dagar sedan och det var jättekul att se hur poppis det nya lunchstället hade blivit.

Med böckerna Holkliv och Mata fåglar (Lisbeths julklappar från Kristoffer) i färskt minne läste jag kritiskt på fröpåsens innehållsförteckning och noterade att de hade utformat innehållet i samarbete med Sveriges Ornitologiska Förening. Känns tryggt att veta då det är viktigt att ge de små liven rätt föda nu under vintern!

Gästbloggat av Claes

Getting on my Route 66

Idag fyller jag 66. Det känns som en dubbelvinst.

Vilken fin dag det har varit! Tack alla! Nytt för mig är alla grattis på Facebook. Det första kom tidigt i morse från Emil - det var en fin start! Via mail, telefon, sms kom grattis som gjorde mig glad. De äldsta i familjen, faster Vera och Ruth, gladde mig med hälsningar som kom i brevlådan.

Viveka och Lotta bjöd mig på både bio och födelsedagstårta. Vi såg en mycket bra fransk film, Pojken med cykeln, på Kino, matinéföreställning. Sen gick vi hem till mig för att njuta av budapesttårtan.

Hemma väntade Claes med en överraskning. Han hade skyndat sig hem från jobbet för att hinna sätta upp det här:

Jag ska åka luftballong!

Claes har åkt (åkt eller flugit?) två gånger och det har verkat så härligt. Jag har tänkt att det skulle vara spännande att uppleva det någon gång i livet, men inte trodde jag det skulle hända i år. Han följer med, det känns tryggt. För lite pirrigt är det.

Så denna sommaren ska vi sväva över det vackra skånska landskapet. Jag kan riktigt höra Edvard Perssons "Ja det är min liv och kniv alla tiders perspektiv när man ser det lite grann så här från ovan."

När jag kollar hela texten på den gamla godingen, "Jag e en liden gåsapåg från Skåne", upptäcker jag att den skrevs under andra världskriget. Här är hela texten. Min födelsedag är ju numera också Förintelsens minnesdag, så det har också varit en dag av påminnelser om krigets fasor. Glädjens mörka botten. Men det ska jag inte ta upp här.

Kanske var det för att jag sett hur våra nyårs-Khom Loy-lyktor hade stigit till väders när de blivit tillräckligt fyllda med hetluft som jag såg en direkt koppling till rubriken på dagens Metro:

Så här gick det till när jag kom hem med Lotta o Viveka o såg ballongen i taket:

Firandet fortsätter hela helgen. Imorgon lördag ska vi till Monbijougatan. Emil jobbar, men April o Tabatha bjuder på födelsedagsfika kl 2. Sen tar vi med oss Katja till Hyllie Arena för att se Cirque du Soleil! (Egentligen vår julklapp till henne och varandra.) Det blir en höjdare!

På söndag kväll när de ska hämta Katja kommer hela familjen och vi äter middag tillsammans här.

Vad det är roligt att fylla 66!

The Dreamachine

I onsdags tog Emil med mig och April till en spännande utställning som han hade hjälpt sin vän "Osten" - Ossian Ekman - att sätta upp i LMG:s lokaler i Malmö. (LMG = Light Media Group.)

Den borde ses av fler!

Vad den handlade om? Ljuskonst! Hur man t ex kan uppleva ljus som fladdrar (flicker) i ett speciellt mönster. Eller kombinationen ljus + ljud mellan speciella frekvenser. Detta är något främmande och nytt för mig, orden också: stroboskop, dreamachine... Jag får hänvisa till wikipedia och Ostens egen Facebook. Osten kan verkligen sin sak!

http://en.wikipedia.org/wiki/Dreamachine

https://www.facebook.com/events/292484534130510/

Osten vid en av sina Dreamachines

Jag önskar jag kunnat stanna lite längre för att vänja mig vid de annorlunda och fascinerande ljusupplevelserna i de olika rummen, och hoppas utställningen kommer att visas igen. Varför inte i en konsthall?

God morgon i Lund med Steve Jobs i Stanford

Det är tisdagen den 24 januari 2012, en ljus och solig dag, hög luft, några minusgrader. Om några dagar blir jag 66. Även nu, ett halvår sedan jag gick i pension, upplever jag Friheten att själv organisera min dag som svindlande, ibland överväldigande.

Sedan jag kom hem från USA i mitten av december har det hela tiden hänt saker som stäckt min föresats att ruta in dagen i ett regelbundet mönster. Nej det är bara delvis sant. För ofta har jag gjort uppror och bara gjort vad som fallit mig in och struntat i tiden. Och så har jag vilat. Jag var nog rätt slutkörd när pensionsdagen kom, och det tar tid att återhämta sig. I alla fall för en som mig, i den här åldern. Så jag ska inte stressa fram några strukturer. Ett tag trodde jag att om jag inte pressade mig skulle jag bli alltmer försoffad o förslöad o bara tyna bort, ve och fasa! Men nu känner jag att rytmen finns i kroppen om jag bara lyssnar.

Två hålltider har jag på vardagarna: frukost med Claes innan han sticker till jobbet före kl 7 på morgonen och mat när han kommer kl 7 på kvällen. Allt klarare framträder konturerna av Den Heliga Skrivtiden under dagen. Jag tror det blir kl 10 - 15 till att börja med, total koncentration i ostörd isolering. Låter syndigt, lyxigt. Och nödvändigt.

I regel har jag gått o lagt mig igen o sovit 1-1,5 tim när Claes gett sig av, men den här morgonen gick jag genast till bloggen. Efter ett tag blev sömnbehovet för starkt och jag fick lägga mig ändå. När jag kom upp igen och kollade datorn var där ett mejl från min kära tappra vän o f.d. lärarkollega, som kämpar mot cancern i sin kropp. Måtte hon vinna kampen!

Till morgonkaffet ville jag lyssna på något inspirerande och i TED Talk hittade jag talet som Steve Jobs höll till Stanford graduates 2005. Vilket klassiskt exempel på lysande retorik! Men framför allt: innehållet är gripande, budskapet inspirerande. För mig just nu var det precis rätt. Om du inte har hört det, här är länken: Steve Jobs.

Upp till oss nu att fylla den här dagen med liv.

Stockholmsresan 13-14 januari: Södertörn och Nationalmuseet

Sedan år 2001 har jag fått gästföreläsa en gång per termin på Södertörns högskola. Fredagen den 13 jan kl 14-17 var det dags igen, i en kurs om kvinnliga författare på engelska. Kanske var detta sista gången, eftersom man vill spara in på gästföreläsare även på Södertörn. (Här i Lund finns det inget utrymme på SOL eller Historiska inst. om man inte är ett stort namn.) Så förutom enstaka American Studies konferenser på andra orter i Sverige eller utomlands har den här sortens kurs varit mitt enda forum för möte med studenter under de senaste åren.

Föreläsning eller seminarium? Jag föredrar något mitt emellan, för jag vill gärna ha igång en dialog med studenterna. Inför träffen med mig hade studenterna läst Lorraine Hansberrys två pjäser A Raisin in the Sun och The Sign in Sidney Brustein's Window samt min analys av den sistnämnda, "The Male Intellectual Meets the Second Sex", publicerad 2002. Mitt fokus denna gången var "Housing and Cultural Identity". Jag kommer att skriva om det så småningom.

Jättetrevliga studenter. Åh så roligt!

Här är jag i mitt esse!

Flera av studenterna stannade efteråt för att diskutera vidare.

Nästa dag blev det besök på Nationalmuseet för att se den spektakulära utställningen av ryska konstnärer, Peredvizjniki, som turligt för mig var kvar några dagar till.

Vägen från Centralen till Nationalmuseet är en av Stockholms problemsträckor, med en buss som går alldeles för sällan, alltid är överfull och aldrig är i tid. Varför sätter man inte in fler? Köpte bussbiljett via mobilen, enda sättet numera om man är på tillfälligt besök.

Om det var proppfullt på bussen, var det lika stor trängsel på Nationalmuseet. Det var sista veckoslutet för den ryska utställningen och vi fick stå i kö länge för biljetter. Sen ville vi äta i museets trevliga restaurang, men där ringlade sig också en ovanligt lång kö. Så när vi äntligen kom upp till själva utställningen hade vi bara en halvtimme på oss! Och även där, i alla rummen, var det så många besökare att man fick navigera varsamt. "Jag har aldrig sett så mycket folk på Nationalmuseet", sa min Stockholmsväninna. Det jag hann se var så storslaget att jag beslöt mig för att köpa den stora guideboken. I butiken var det också kö, men jag hann precis få med mig konstskatten. Sen direkt till Centralen, på försenad fullproppad buss.

Medan tåget susade ner till Lund satt jag i dess tysta avdelning (tack igen, Bodil Jönsson!), glömsk av allt annat än den verklighet i 1800-talets och sekelskiftets Ryssland som målades upp i boken om Peredvizjniki. Länken går till Nationalmuseets bildspel, som ger en fin introduktion till konstnärsgruppen. Sen kan man ju googla på bilder av t ex Ilya Repin. Här är hans stora duk av pråmdragarna vid Volga:

Ilya Repin, Barge-Haulers at the Volga (1870-73)

Ilya Repin, They Did Not Expect Him (1884-88)

Antonina Rzhevskaya, A Merry Pause (1897)

I Ryssland är Peredvizjniki hur stora som helst, medan de hittills varit så gott som okända utanför Ryssland. Visst är det märkligt? Men guideboken är slutsåld, i alla fall den svenska versionen.

Nyårsfirande Nouveau

Den 31 december var inte en dag då det var speciellt vinterlikt i S:t Månslyckan eller stämningsfullt för den delen - snarare var eftermiddagens scen som hämtad från en dyster film. Tänk Baskervilles Hund eller Dimman Anfaller. Och vår kära kolonistuga ser ut att höra hemma i en nedgången rysk kolchos.

Tänk sådan skillnad mot den varmare årstiden! En sådan prunkande idyll det kan vara. Nåväl, vi hade bestämt oss för att trotsa denna gråa kväll genom införandet av en ny nyårstradition.

Vid 3-tiden strålade vi samman vid S:t Månslyckan med grillkorv, bröd, saft, öl, lampolja, grillkol och några "Khom Loy".

Första åtgärden var att starta upp alla tre fotogenlamporna på full effekt för att få upp temperaturen (lite grand i alla fall). Om inte annat så blev det ju mysigare för Lisbeth och Katja (invirad i sköna fleece-filtar) inne i stugan!

Korvar och kex avnjöts med stor aptit och visst var det spännande att befinna sig i ett mörkt och öde koloniområde en kväll som denna. Äntligen var det mörkt nog för att låta den första papperslyktan ("Khom Loy", "Chinese Flying Lantern", "Wedding Wish Lantern") att lyfta.

Jag är glad att jag köpte en 10-pack med de här lyktorna hos TeknikMagasinet då det inte bara var Katja som yttrade de välkända orden "en gång till"/ "igen" efter första lyckade frisläppandet. Även Lisbeth och jag fascinerades av lyktorna och släppte upp en till.. en till.. och en till.

Vad tänker lilla Katja? En vetgirig Katja följde med nyfiken blick ballongens färd mot okända mål.

Efter fyra stycken "uppskjutningar" var vi nöjda! Vid 5-tiden hade den råa väderleken blivit lite väl påträngande och värmen i Farmors lägenhet hägrade.

Det var spännande att följa ballongernas okontrollerade, segdragna färd från kolonilotten, precis undslippande trädens grenar för att sedan snabbt få fart då de inte längre hade buskarnas och trädens vindskydd.

Senare på kvällen kunde vi konstatera att vår nya tradition delades av många fler. De ljusen vi funderat över under tidigare nyårskvällar var inte mystiska ufo's utan lokala pionjär-"Khom Loy"-frisläppare.

Gästbloggat av Claes

Katja spanar efter tomten

Julen 2011: Det börjar bli tradition att Claes o jag firar julafton på Monbijougatan i Malmö tillsammans med Emil o April o Katja o storasyster Tabatha (som nu bor i Helsingborg) o Emils bonusbror Kristoffer (som kommit ner från Halmstad). Först ett dignande vegetariskt + även animaliskt julbord, julmusik o Disneys julprogram i bakgrunden (inte längre i fokus), och så väntan på tomten.

Årets julbild tog Claes med sin nya iPhone när Katja spanade efter tomten, ifall han ÄNDÅ skulle komma farande med sina renar genom luften, fastän hon inte alls tror på det egentligen. "Kan han koden?" undrade hon, och kom sen på att han förstås kan ALLA koder till alla hus. Tomten och Gud är väldigt lika.

Äntligen kom han, tomten! Just som Kristoffer råkade vara ute för att hämta mer julmust. Tyckte Katja det var konstigt att tomten pratade östgötska precis som Kristoffer? Hon spelade i alla fall glatt med i skådespelet med den fryntlige tomten som lockade till många skratt, o efter julklappsutdelningen fick han en stor kram av henne.

De vuxna fick en julklapp var. Vi hade lottat vem som skulle ge till vem, ett bra system som April tagit initiativ till. Claes fick en fin eau de cologne för män av Tabatha. Kul att just det märket var hans favorit från förr. (Har glömt namnet.) Nu får jag njuta av hans väldoft, mmm...

Jag hade turen att få två hårda paket från Kristoffer, som är ornitolog och bl a undersöker fåglars flygvägar på uppdrag av vindkraftverk i Halland. Paketen innehöll böckerna Holkliv och Mata fåglar av Niklar Aronson, utgivna av Sveriges Ornitologiska Förening. Ett av våra önskeprojekt för kolonin är att sätta upp fågelholkar o på olika sätt gynna fåglarnas övervintring. Tack Kristoffer!

Katja fick naturligtvis en massa roliga saker, även från släkten i USA, mormor/Granma o moster Anna. En julklapp är kvar: Cirque du Soleils Saltimbanco på Malmö Arena den 28 januari. Claes o jag ska ta Katja med på det, för nu är hon stor nog. Vi glädjer oss som barn själva!

På juldagen besökte vi Claes' föräldrar i Södra Sandby. Det var fint att se dem.

Annandagen vigdes åt ännu ett efterlängtat återseende, med vännerna i Hänninge. Det var sorg i huset denna julen, för Christinas mor hade just gått bort några dagar tidigare.

Vivre, c'est savoir mourir, sa Montaigne. Han menar väl att när man är medveten om, och accepterar, sin dödlighet värnar man mer om det dyrbara livet. (Är det så? För mig, ja.) Men det gäller en själv. Det svåraste med att bli äldre är inte att våra kroppar inte lyder oss som förr, utan att vi allt oftare förlorar nära och kära. Det är deras dödlighet som är så svår att acceptera. Gång på gång tvingas vi uppleva Den Stora Saknaden. Levnadskonsten - om vi hinner utveckla den - är förmågan att väva in alla Saknadens trådar i Den Stora Glädjens väv. Att leva varje dag i lust och fägring stor trots allt.

Eller som vi sjunger med barnen här i Sverige vid jul:

Hej tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara!
En liten tid vi leva här, med mycket möda och stort besvär.
Hej tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara!

("Slå i glasen" må ha varit tröst i det överväldigande eländet på Bellmans tid, men för oss lyckligt lottade som lever här o nu o har tak över huvudet o mat på bordet o elektricitet o hög barnaöverlevnad, kan väl uttrycket stå som en metafor för allt som gör oss glada, eller vad säger du?)