Att rappa på blankvers

Blankvers: "orimmad femfotad jambisk vers. Det var ett vanligt versmått i äldre engelsk diktning och förknippas med framför allt Shakespeare. Ett blankversepos på modern svenska är Göran Palms Sverige, en vintersaga (1984–2005)."
(Källa: Nationalencyklopedin)

Att rappa på blankvers gör att man efter ett tag
kommer i gung och känner i varje rad
en lätt hypnotisk rytm i fem slag:
To be or not to be, that is the question.

I Vintersagans del 4: "Vintern blir vår",
publicerad av Ordfront 2005,
vill jag citera sidan 310
och rekommenderar dig att läsa den högt!

"Vid 1800-talets slut var det
förtvivlat många unga svenskar som
blev över, inte minst i byarna.
En livslång dräng- och pigtillvaro här
på Öland var vad de såg framför sig,
ty ingen jord fanns kvar att dela på.
Emigrationen blev en drastisk och
rätt dyrköpt lösning på problemet, men
när saknaden förklingat andades
man ut i såväl slott som koja, för
nu räckte plötsligt maten till åt alla.
Den första kullen härifrån begav
sig via New York västerut och tog
sig ända bort till staten Washington,
där kustklimatet var dem välbekant.
När brevrapporterna kom fram och spreds
på Öland och gav hoppingivande
besked i mängd så tordes även de
mer tveksamt lagda resa ut, ty nu
fanns också någonting att resa till.
De flesta av dem bytte land för gott.
Ett ensamt Ölandsbarn på fem sex år
for med en lapp med texten JAG SKALL TILL
NEW YORK DÄR FASTER ANNA MÖTER. Det
gick bra. År 1912 var det
en skara ynglingar från Sandby som
fick brått att emigrera så att de
slapp lumpen. De bespetsade sig på
att fara med en nybyggd jättebåt
på jungfrufärd över Atlanten, men
de blev försenade och måste ta
ett mera okänt fartyg, Adriatic,
en ombokning som grämde dem enormt
tills de fick veta vad som hänt Titanic."

Röda Kapellet

En av mina glädjekällor är Röda Kapellet, som jag gick med i när jag flyttade till Lund för två år sedan. Det är en amatörblåsorkester som startade för 35 år sedan i sjuttiotalets vänsterrörelse. Flera av dem som var med då är fortfarande aktiva. Det är ett väldigt trevligt gäng.

Som julkonsert upprepade kapellet fjolårets uppskattade "filmkonsert" med en ny repertoar från elva olika filmer. Vi spelade musiken samtidigt som avsnitt ur respektive film visades för publiken på en filmduk bakom oss. Lennart Grankvist, som kan allt om film, presenterade filmerna. Speciellt för den här konserten var att få spela ett härligt stycke nyskriven musik till en av Chaplins stumfilmer. Kompositör var Håkan Carlsson, rektor för Lunds musikskola och en av Lunds kulturhjältar, enligt min mening. Det var svensk urpremiär! Det var också premiär för kapellets nye dirigent Per Falck, till vardags trumpetare i Malmö symfoniorkester.

Här är ett klipp från filmkonserten, "Jag har bott vid en landsväg". Bengt Hall leder allsången.

Till höger bakom orkestern syns ett plakat från klimatmötet i Köpenhamn, där många av orkesterns medlemmar hade spelat tidigare den här lördagen,12 december, för tusentals förbipasserande demonstranter.

(Hoppas kunna lägga in Håkan Carlssons "Chaplin's Recreation" här också så småningom.)

Rimfrost

I vår koloniträdgård har rimfrosten gjort stugfönstret till ett konstverk.

Lorraine Hansberry (1930-1965)

Ni som känner mig vet att jag i många år har haft ett forskningsprojekt vid sidan om: Lorraine Hansberry och hennes värld. Jag kommer att återkomma till Hansberry i den här bloggen. Ni som inte vet något om henne kan lätta hitta massor av info på nätet, inte minst om hennes debutpjäs A Raisin in the Sun (1959).

Det bara råkade bli så att 50-årsjubileet av den här klassikern, om en svart familj i Chicagos Southside som flyttar till ett hus i ett dittills vitt område, firades samma år som en svart familj från Southside flyttade in i Vita Huset.

Att lära sig svenska på skånska

En av de trevliga kollegerna på min tidigare skola Komvux Södervärn, en erfaren lärare i Svenska som andraspråk, gav mig en gång ett belysande exempel på hur svenskan kan te sig för någon som börjat stifta bekantskap med vårt språk i malmöitisk tappning. Hon hade suttit och läst igenom elevuppsatser om en utflykt i Malmö när hon fastnat på ordet mossajummet.

Av sammanhanget lyckades hon luska ut vad eleven menade. Klassen hade varit på Malmöhus, på museet...

En vindlande frihet

Det är roligt att blogga! Först reagerade jag på ljudkombinationen - som en tuggummivägg av bläblä. För att bli vän med ordet har jag kopplat ihop det med blues och jogga.

Det som är skönt med bloggandet är att både skrivaren och läsaren själv bestämmer när hon eller han vill vara där.

--Vad ska jag kalla mina inlägg som kommer att handla om allt möjligt mellan himmel och jord? frågade jag Claes. Efter ett tags funderande föreslog han "vindlingar". Hmm - javisst, så rätt! Det här blir en vindlande färd.

Ja, jag tänker vindla fritt i min blogg. Gör det du med!

Gott Nytt År!

Vårt första nyår på Lilla Fiskaregatan, för ett år sedan, förknippar vi med ett makalöst skådespel som Claes förevigade uppflugen i fönstret mot Lunna pågar. Gång på gång målades hela himlen om bakom tornen medan det smällde och sprakade. Vilken början! Här är några av bilderna.



Och nu önskar jag dig som läser detta en härlig början och fin fortsättning på det nya året och decenniet!