Janus, januari och jag

Januari!

I urminnes tider har den första månaden på året varit Janus' månad, först för romarna och sedan i kristnade kulturer som använde latinet som språk och kunskapskälla. Trots att Janus var en hednisk gud.

Varför just Janus? Vem var han? När jag gick på latinlinjen på Landskronas Högre Allmänna Läroverk (som det så fint hette) fick jag lära mig om guden Janus som hade två ansikten vända åt motsatta håll.

Ianus var dörrens gud och dörr hette ianua. Det fick mig att fundera kring dörrens funktion, minns jag. Dörren mellan rummet innanför och rummet utanför. Hur en dörr kunde öppnas från båda hållen, hur den kunde släppa in och stänga ute, och hur en egen dörr kunde ge både frihet och trygghet. En öppning som man själv bestämde över. Jag var tonåring.

Den här januari blev jag av någon anledning nyfiken på Janus, ville veta lite mer om honom och om dåtida människors tankevärld. Det var ju de som hittade på honom. Jag fann att han ansågs vara den äldsta av gudarna. Han var solens gud, och ljusets. Han hade skapat vattenkällorna och floderna. Han var det friska vattnets gud. Det var alltså han som skapat förutsättningen för allt liv? Det var med honom allting fick sin början? Romarna tillägnade Janus den första timmen på dagen, den första dagen i månaden, och från 153 f.Kr, den första månaden på året.

Ändå, han blickar inte bara framåt. Hans andra ansikte ser tillbaka mot det förflutna.

Apropå framtid och förfluten tid kommer jag att tänka på en elev i Svenska som andraspråk som frågade mig: "Om man kallar tiden som kommer för framtiden, varför kan man då inte säga baktiden om den tid som har varit?" Samma elev undrade en annan gång : "Varför säger man vädra och inte lufta när man öppnar ett fönster för att släppa in luft? Det är väl inte vädret man släpper in?" Tja, vi kollade i Wesséns Våra ord och såg att väder hade ett förflutet samband med att blåsa. Fast det var länge sen. (Jag ville inte komplicera saken ytterligare genom att nämna uttrycket släppa väder.)

Dåtid - nutid - framtid, dessa ständiga övningar på språklektionerna, år ut och år in. Kanske har det påverkat mitt sätt att uppleva alla tre som ständigt närvarande?

Just idag ser jag både framåt och tillbaka lite extra på mitt eget liv, eftersom det är min födelsedag och jag firar Ettårkvartillpensionen! Egentligen har jag sett tillbaka tillräckligt för att förstå vad jag behöver förstå. Så mest ser jag framåt, med mycket nyfiken förväntan och massor av projektidéer! Förutsättningarna finns! Om en gynnsam vind får råda. Helst i många år.

"It's a new beginning".

Claes gav mig en födelsedagspresent som jag blev mycket glad för: ett halssmycke i silver gjort av Efva Attling, med inskriptionen Sic itur ad astra, "Så når man stjärnorna".

Mammas vantar

Brrr kallt idag, kölden biter i skinnet när jag går till bussen på Bankgatan vid 7-tiden. Men det är vitt och vackert. Och det ljusnar tidigare på morgnarna nu.

Imorgon ska det bli ännu kallare och vi ska få mer snö. Det är ljuvligt att ha händerna instoppade i de sköna, tjocka, fodrade fingervantarna som jag ärvt av Mamma.


Mamma visste hur man skulle klä sig för att klara kyla, uppväxt som hon var vid polcirkeln, i Njalle och Kåbdalis i Jokkmokks socken.

En gång när hon var så där en tre-fyra år var det kallare än vanligt, så hon var ordentligt påbyltad när hon skulle ut och leka lite i snön. När hon kom ut på trappan fick hon se yxan som mormor och morfar högg ved med, och blev nyfiken på hur kall eggen kunde vara. Det enda hon hade att känna med var tungan, så hon satte den mot stålet. Tungan fastnade genast och hur hon än drog kom den inte loss. Hon skrek förtvivlat och mormor kom ut, såg, och rusade tillbaka in i stugan efter grytan med vatten som stod på spisen och hällde det över den fastfrusna tungan. Sedan kunde inte mamma prata eller äta normalt på flera dar. Kanske överdriver jag, kanske var det bara en dag. Jag kan inte fråga henne längre. Mamma skulle ha blivit 89 denna månaden om hon hade levt fyra år till.

Hennes vantar värmer gott.

Ingrids hägring

Idag kom den här bilden från Ingrid som hade varit och sett till sin kolonilott i St Måns. Hon har en så vacker grön glaskula i sin trädgård. Just nu ligger den på den frusna marken och återger den kära lilla stugan inbäddad, som i en hägring, i lummig grönska.

Katja "läser"

(Från september 2009. Mobilinspelning, lågt ljud så höj volymen!)

En dag kommer du att förstå att de här krumelurerna representerar vissa ljud, Katja. Eller har du redan börjat haja det?

På tal om vindlingar, tänk om man kunde hänga med i allt som händer i din lilla aktiva hjärna!

Katja åker lådrally

Idag fick Claes och jag minsann motion, när Katja och hennes vänner kaninerna, nallarna, lammet, apan, ankan och hunden åkte lådrally.

Cirque de Soleils "Varekai"

Har du hört talas om Cirque de Soleil? Det som började med gatuartister i Canada utvecklades så småningom till Solcirkusen, med trupper som turnerar över hela jordklotet med olika shower. I höstas uppträdde de i Globen med "Saltimbanco". Claes, som hade sett Cirque de Soleil ett par gånger tidigare, ordnade biljetter till showen. Jag bara njöt av hela föreställningen från början till slut. (Claes med, utom att han tyckte Globen var för stor; det hade varit bättre med något som var mer likt ett cirkustält i storlek och form.)

När vi sen läste att Cirque de Soleil skulle fira sitt 25-årsjubileum i Londons Royal Albert Hall i januari 2010 med sin föreställning "Varekai" tänkte vi att det vore en fantastisk början på det nya decenniet. Och det blev det! I lördags, den 9 jan. En oförglömlig upplevelse av skönhet och fantasi, med de underbara dräkterna, de otroligt skickliga artisterna, det fulländade samspelet mellan rörelser, ljussättning, musik och ljudeffekter. Homo ludens!

Varekai betyder "nånstans var som helst" på romani. Föreställningen börjar med att Ikaros kommer till Varekai. Varelserna där är förundrade och reagerar på olika sätt inför främlingen som fallit ner hos dem. Några tar loss hans vingar och försöker flyga själva, och Ikaros blir fången i ett nät. Härnäst följer ett vindlande akrobatnummer när Ikaros leker med nätet som fjättrade honom. Du kan se andra delar av showen på Youtube.

Delores berättar om Keats och urnan i Washington, D.C.

I inlägget den 27 december 2009 visade jag en bild på Delores och hennes vänner när de klädde ut sig till en grekisk urna. Här är lite mer info "straight from the horse's, or urn's, mouth":

When was it?
" October 1988, Halloween."

How many were you?
"There were 6 of us as part of the vase and 2 people dressed as Greeks of the time period who read about the vase. We were the Odalisque Society and had presented a painting - we were each a puzzle piece - the year before. This year our new work was called "Face on a Vase". We were just a group of friends who liked to have a good time together. There was also a handout which one person handed out about the significance of the vase, while one person read the poem. I have it and can send it to you."

How did you do it?
"My friends Stephen Snyder and Gene Kim (who wrote the book I sent you) were the masterminds. Stephen figured out how to build the construction, which took some doing. It was about 6 feet, 4 inches. We all had to wear a piece of plyboard on our heads, supported by an apparatus on our shoulders. For those people who were short like me this was a problem, since it was heavy. Our costumes had to all end at the same part, the top of the vase, so our headdresses' height depended on our height. Months of work to construct everything. We all did the painting of the cloth at my house on S Street, since I had the most room and the least furniture. Stephen made most of the wooden underlying structures before by hand."

Where did you perform?
"We went to the Kennedy Center lobby and also to the National Gallery of Art outside and just on the street. It was street performance and was somewhat spontaneous. Gene and Stephen recited the poem and put us together in the right order to make the vase, since we couldn't see what we were doing."

"I recall how difficult it was for Stephen to figure out how to solve the difference in height, and how hard it was for me to carry this foot long wooden form on my head. When the wind blew it felt like I was going to be blown over. But I enjoyed the reaction of viewers. People were astounded at this larger than life human occupied vase."

Fram för galna påhitt!

Ja galna påhitt blir det säkert här i Lund med, för det är KARNEVALSÅR! Tjo vad det blir livat i stan i maj!