Dagens dikt

hey

c'mon come out

wherever you are

we need to have this meeting at this tree

ain' even been planted yet

June Jordan, Calling on All Silent Minorities

En tuff svärdotter

På sin mammas sida har Katja också mycket att brås på.

I senaste numret av Lundagård (Nr 3) handlar "Porträttet" om April och hennes engagemang i Malmös nystartade Roller Derbylag.

En sån kick Roller Derby ger henne! Och vilken kondition hon har fått! "Att vara mamma och 37 år gammal betyder att jag ska ha rotat mig, men istället beter jag mig som en sextonårig high schoolatlet", säger hon. Jag förstår henne. Roller Derby är säkert inte bara en härlig motvikt till allt stillasittande vid skrivbordet efter år av studier, utan ännu mer en chans att få "leka" (play är ju både leka och spela) efter allt ansvar som hon axlat sedan hon blev mamma så ung. Homo ludens.

Just nu jobbar hon annars så mycket hon kan för att finansiera en resa i juni till USA med Katja för att hälsa på familjen där. Hon arbetar med döva som har psykiska problem, som behandlingsassistent. Hon är inte döv själv men växte upp med döva föräldrar och både hörande och döva syskon, så hon var tidigt tvåspråkig (engelska och teckenspråk). Och nu behärskar hon ju tre språk flytande. När hon talar händernas och de tysta läpparnas språk är det jag, språkläraren, som blir stum, fascinerad.

Det är första gången Katja flyger över till släkten i Amerika. När hon kommer tillbaka blir det spännande att se hur mycket engelska och teckenspråk som hon har snappat upp.

Och spännande att följa April - mitt i livet...

I väntans tider

Medan uppfräschningen av fontänen var i full gång sågs denna förväntansfulla and betrakta arbetet. "Undrar just när vattnet släpps på" kanske den tänker.

För någon vecka sedan planterades det massor av penséer och snart återmonteras de maffiga grodorna, som sedan kommer att spruta vatten hela sommaren.

Gästbloggare: Claes Lawett

En finsk vaggvisa sjungen av Emils farmor då och Katjas farmor nu

Claes gav mig ju fyra sånglektioner med Diana Nuñez i födelsedagspresent. Diana är en underbar sångpedagog och människa, så det har varit fantastiskt att få hennes hjälp med att hitta min röst och utveckla den. I måndags var sista gången, och då fick jag göra en inspelning med Dianas man, Lars Beijbom, i hans studio. Det vill säga, jag trodde det var sista gången, men då avslöjade Diana att Claes hade gjort upp med henne om fyra lektioner till! Åh Claes!

Jag valde att sjunga en finsk vaggvisa, dels för att den är så vacker, men mest för att jag ville hylla Emils och Katjas finska arv, och hedra Mummi, Emils farmor, som lärde mig den.

Piu pau paukkaa,

Jänis metsässä laukkaa,

Poronkello kaulassa,

Eemelin nuttu naulassa.

Målande bilder, inte ett ord i onödan. I översättning:
Piu pau paukkaa betyder mig veterligt ingenting, men det är fina ljudkombinationer.

Jänis -Haren metsässä - i skogen laukkaa - skuttar,

Poronkello - Renskällan [hänger] kaulassa - om halsen,

Eemelin - Emils nuttu - kolt, jacka [hänger] naulassa - på spiken.

Numera byter jag ut Eemelin mot Katjan.

Lasse Beijbom - som arrangerat musik till Kristina av Duvemåla etc etc - gjorde förstås ett jättefint arrangemang och jag var så lycklig! (Trots att rösten liksom resten av kroppen är mattare än vanligt eftersom hjärtat ännu inte har återfått sin regelbundna rytm. Några veckor till får jag vänta på elkonvertering eller vad det nu blir.)

Först kompar Lasse mig på piano, sen har han lagt in ett orkestermellanspel, efter det nynnar jag till ett harpsolo, och slutligen sjunger jag den igen.

Claes klurade ut (med lite hjälp av sin gamle vän Henrik Müller) hur man skulle lägga in MP3-filen och göra ett bildspel till ljudfilen. Här är resultatet:

Katja har somnat till vaggvisan många gånger sen hon föddes.

Snart kan hon lära sig den själv, och en dag sjunga
den för sina barn och barnbarn förhoppningsvis.

Mummi och Ukki, Antti och Lyyli Vuorijärvi, bodde uppe vid polcirkeln i nordöstra Finland. De förkroppsligade verkligen det finska sisu. De hade fått lämna sin gård i Salla i norra Karelen i all hast mitt i vintern under andra världskriget, när ryssarna tog den delen av Finland, och hade byggt upp ett nytt liv i vildmarken i Kuusamo socken, med lantbruk, skog, fiske och renar. I de trakterna är det vanligt för finländare att ha renar och Ukki var poromies, renägare.

Kuusamos vapen

En vanlig syn på vägarna i Kuusamo. Foto: Ville Miettinen

Deras gård låg precis vid gränsen till Oulankas nationalpark, inom gångavstånd till Kiutaköngäs, där man om sommaren kunde se laxen hoppa uppför Oulankajoki.

Kiutaköngäs i Oulankas nationalpark.
Foto: Jochen Wurster

Lyyli födde nio barn. Hennes sätt att möta livets utmaningar var en bedrift. Jag ser många likheter med Claes' mor Ally och fylls av beundran för båda dessa kvinnor som jag fått förmånen att lära känna.

Emil och Katja julen 2011...

...och i somras 2010 när Katja fyllde tre.

Det är inte alltid Katja vill ha någon vaggvisa, och ibland behövs den inte alls:

"Jag känner mig väldigt vaken."

"Försök få mig att somna om du kan!"

"Först måste jag veta om foten har växat"

Den här gången behövdes det ingen sövande sång...

...men här hade Katja själv berett sig en sovplats

och var redo för saga och vaggvisa.

Alltmer liv i kolonin

Nu är det ingen hejd på växandet och blommandet i kolonin. Detta såg Claes igår.

Den skirblå skillan har vaknat.

Till och med ute i grusgången poppar skillan upp överallt.

Och krokusens solbelysta sidenväggar utforskas ivrigt
av två nymornade småkryp.

Vår i Lund

Medan jag var på Mårtenstorget och spelade med Röda kapellet och lyssnade på dagens talare Karin Svensson Smith, Miljöpartiets riksdagsledamot, som talade om energiförsörjning utan kärnkraft...

...var Claes i kolonin och luktade på blommorna. Och såg dem.

April, april!

Idag är det första april! Dagen till ära har Claes manipulerat med skylten utanför vaktmästeriet på Byrålogen: