Katja föreläser

Här kan man redan få en föreställning om hur forskaren Katja Vuorijärvi om si så där en tjugofem år kommer att presentera sina rön:

"Dagens föreläsning kommer i huvudsak att ägnas åt mina studier angående gosedjurs inbördes placering på stolar avsedda för treåriga barn."

Om "Litteraturens nytta" i Filosofiska rummet, P1

En av bilderna från Filosofiska rummets Facebooksida

I tisdags förra veckan var jag på Lunds Stadsbibliotek och lyssnade på en diskussion om "Litteraturens nytta" som spelades in för Filosofiska rummet i P1. Brukar du höra på det programmet? Det håller på i 40 minuter och går varje söndag 17.03, med repris på fredagar 21.03.

Mot slutet gjorde jag ett inlägg om en aspekt som jag tyckte man hade missat dittills i samtalet: att litteraturen ger oss ord, att författare är ordkonstnärer, som berikar oss, när vi läser. För vi tänker med ord, och ju fler ord vi har till vårt förfogande, desto mer nyanserade och komplexa tankar kan vi tänka. Som språklärare alla dessa år har jag ju sett hur litteraturen berikat eleverna genom att de fått ord-verktyg att uttrycka egna känslor och erfarenheter med.

Jag gav ett färskt exempel från min kurs i svenska för invandrare på Komvux i Malmö i höstas, när vi läste och jämförde far-mor-dotter-triangeln i Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien och Strindbergs Fadren och fann hur lätt det var att kommunicera över kulturgränserna, bara kursdeltagarna fick möta de ord som de behövde i de sammanhang som de var intresserade av.

Var jag inte nervös när jag fick mikrofonen? Jo, jätte. Men det behövde sägas att litteratur också är ordkonst, och programmet började lida mot sitt slut. Dessutom, att våga tala oförberett i ett radioprogram var just en sådan utmaning som Csíkszentmihályi talar om i Flow:

A. Uppgiften är svår men inte omöjlig.
B. Den kräver total koncentration medan den utförs.
C. Om man lyckas ger den en äkta tillfredsställelse, en känsla av att ha vuxit.

Jo, det stämmer, det där i C.

Ett av mina skrivprojekt: "Medborgare Jařab"

I juni förra året var Claes och jag i Olomouc, Tjeckien, och intervjuade en mycket intressant person under en hel vecka. Han heter Josef Jařab och är en känd tjeckisk humanist, lite över 70 - pedagog, professor, universitetsrektor, parlamentariker, författare - som har upplevt både Andra världskriget och Sovjetockupationen. Han var en populär professor i engelskspråkig litteratur vid Palackýuniversitetet i Olomouc när Sammetsrevolutionen började 1989, och han blev den första demokratiskt valda universitetsrektorn i Tjeckoslovakien. Ett fascinerande centraleuropeiskt levnadsöde.
Men för mig är Josef Jařab också intressant som amerikanist. Han var till och med ordförande för the European Association of American Studies under en period. Han har mycket att berätta om möten med amerikanska författare som till exempel Arthur Miller, Allan Ginsberg. Det är tack vare honom som en framstående afroamerikansk Harvardprofessors, Nathan Huggins, hela privata bibliotek donerades till Palackýuniversitetet i Tjeckien! Det var vid en konferens om afroamerikansk litteratur och historia till Nathan Huggins' minne som jag mötte Josef Jařab i Olomouc i november 2009. (Jag gav ett föredrag om Lorraine Hansberry och W.E.B. DuBois, som jag kommer att lägga ut på Skrivarstugan Vindögas webbsida så småningom.)

Konferensen råkade sammanfalla i tid med 20-årsjubileet av Sammetsrevolutionen. Vilken kombination!

Folkprotest på stadens torg:
Nordafrika idag, för tjugo år sen Östeuropa.
Affisch inför firandet den 17 november 2009.

Efter intervjuveckan i juni 2010 hade vi massor av material med oss hem från Olomouc - inspelningar, bilder, anteckningar, intryck - som jag bearbetade med liv och lust under de heta sommarveckorna fram till skolstarten i augusti. Biografin började ta form, men samtidigt blottades luckorna i berättelsen. En fullödig biografi krävde fler intervjutillfällen och mycket mer jobb.

När jag hade skickat ner första avsnittet kom det helt logiska svaret från Josef Jařab: han hade insett att han måste skriva sina memoarer själv. Det var precis vad jag hade sagt till honom vid vårt första möte: "Om inte du eller någon annan i din närhet gör det får väl jag komma ner till Tjeckien och ta tag i det, för någon borde teckna din levnadshistoria." Många hade försökt övertala honom, men han hade skjutit undan tanken, han hade annat att göra. Men när Claes och jag åkte ner på eget initiativ för att intervjua honom blev det en vändning. Vårt intresse blev en katalysator!

Även om Josef Jařab skriver sin egen historia nu har han gett mig tillstånd att publicera en mindre biografi, med ett urval av bilder och bandat intervjumaterial. Vi får se var det landar.

Josef Jařab och Vaclav Havel under Sammetsrevolutionen.

Professor Jařab i sitt arbetsrum på Palackýuniversitetet i Olomouc.

Josef Jařab berättar kring fotografier, här i sitt hus på landet.

En mästare på att berätta historier! Här på landet en glad spelevink, men i sin ämbetsroll värdig och respektingivande. "Citizen Jařab" har varit med om - och vunnit - många duster.

Att planera en webbsida

Nu ska jag avslöja mina planer: jag tänker satsa seriöst på en webbsida för Skrivarstugan Vindöga.

Den ska vara som ett träd med grenar som växer åt olika håll. Jag har många olika skrivprojekt i huvudet och i pärmar, och kommer inte att hålla på med ett projekt tills det är klart och sen börja på nästa. Nej, jag ska låta grenarna växa fram som de vill, en bit (ett avsnitt eller kapitel) i sänder, utan någon förutbestämd ordning.

Du kommer att kunna följa växtprocessen i de olika grenarna och om du har kommentarer, ändringsförslag, synpunkter, kommer de att vara välkomna!

Medan hantverkarna gör mitt reella hem klart för återinflyttning om två-tre veckor sitter jag nu och skissar på det nya virtuella hemmet för "Skrivarstugan Vindöga".

Undrar hur lång tid det tar att sätta sig in i hantverket med att skapa en webbsida. Om du har tips, hör av dig!

Att balansera på tidens tunna snöre

Livet myllrar. Jag blir yr. Jag är inte van vid Den stora friheten. Nu är det upp till mig själv att strukturera återstoden av dagen, att hitta en balans mellan att uppleva livet och skriva om det. Det tar tid att hitta orden för det som händer och det mesta förblir oskrivet. Det tar tid att skapa meningsfulla strukturer. Natten tar vid innan dagen är färdig och sedan väntar en ny dag på andra sidan sömnen. Jag strävar efter att komponera ett kosmiskt vardagsliv.

Är jag Subjekt eller Objekt i händelseströmmen? Som alla människor är jag en blandning. För att bli mer Subjekt läser jag just nu en bok som Claes plockat fram åt mig ur sina gömmor.

Mihály Csíkszentamihályi,
Flow: Den optimala upplevelsens psykologi.

En grundtanke i Flow är att man kan uppleva mer frihet och lycka (äkta tillfredsställelse) i livet om man lär sig ta mer kontroll över sitt eget medvetande. Boken handlar om hur. För mig är Flow full av frigörande tankar.

Frihet förutsätter struktur, visar Csíkszentamihályi.

Rytm är strukturerad tid.

I musiken finns redan de meningsfulla strukturerna som jag vill föra över till livet i stort. Är det därför som det är så viktigt för mig att spela 3:e trombon i Linen Row Big Band?

För att det ska svänga om storbandet krävs det att var och en har fullständig kontroll över sitt instrument, äger fullkomlig koncentration och känsla för exakt tajming. Det går inte att komma in en bråkdels sekund för tidigt eller för sent. När alla klanger möts exakt rätt i tiden upplever vi ett euforiskt flow. Då är det riktig swing.

Frihet, glädje, flow tack vare enorm precison: Duke Ellingtons It Don't Mean A Thing If It Ain't Got That Swing.

Sov du lilla videung, än så är det vinter

För två veckor sen såg det ut så här i koloniträdgården, och det kändes som om våren var på väg:

Snödroppe - Snow Drop
February Fairmaid - Februaris fagra mö

Men nu biter kölden i skinnet. Om man exponerar näsan blir den röd som Rudolfs mule. Ja, men det viktigaste är ändå att ljuset kommer tillbaka nu. Tänk, så här mörkt var det vid tretiden på eftermiddagen för bara två månader sen:

Utsikt från Universitetshuset mot AF-borgen

och i Claes' hemmakvarter.

Men det var vackert och stämningsfullt också.

Konst&Design-studenter dekorerade Lundagård
med självlysande trådar i träden.

Efter ymnigt snöfall såg gamle Borelius verkligen ut
som kung Bore i sin vintermössa och snöpäls.

Cykelställen vid Clemenstorget.

Cykelsadeln har en lika imponerande huvudkreation som Marge Simpson.
Att så mycket snö kan balansera på en så smal, kullig, glatt yta!
Foto: Viveka Tunek Cash

Januari i koloniträdgården - stillhet råder.

Pilekojan står lugnt och bidar sin tid.

Det här var en välkommen julmiddag för Kalle Blåmes.

Det har varit en tuff vinter för fåglarna. Näten med talgbollar som Claes hänger upp varje vecka blir snabbt tomma. Till nästa vinter ska vi satsa på ett rejält fågelbord. Hoppas Kalle Blåmes har överlevt vintern.

Fotografen var förstås (med ett undantag): Claes Lawett.

Visste du att Herr Nilsson kör en Trabi?

När vi var i Tjeckien förra sommaren hittade vi en Trabi till Katja. Sen dess har den kört och kört. Pippi ville nog gärna sitta vid ratten, men hon är ju för stor och stel i benen, så hon måste stå på taket när hon ska ut på åktur, som här nyligen.



Den som hade turen att vara av precis lagom storlek och form för uppdraget som Trabins chaufför var Herr Nilsson. Men trots alla dessa månader av träning kör han fortfarande som en galning. När Pippi skulle åka nu senast körde han till exempel rätt utför stupet (skåpkanten) så att bilen kraschade i golvet. Inte konstigt att ena baklyktan har pajat. Annars har Trabin klarat sig förvånansvärt bra; det är en slitstark bil. Och Herr Nilsson kör vidare...

Ska du hänga med på en tur?