Med luftballong över Skåne 7/6 2013

I januari 2012 fick jag en fin födelsedagspresent av Claes: en flygtur med luftballong. Om du vill kan du läsa om det här (klicka på länken). 

Förra sommaren kom och gick utan flygtillfälle, men nu blir det kanske av! En flygning är planerad för den 7 juni från Helsingborg, men det är spännande in i det sista. Ska väder och vind stå oss bi? Man vet inte säkert förrän kl 15 samma dag som flygningen ska äga rum. Jodå, kl 15 får vi klartecken från Ballong & Äventyr. Samling kl 18. Glada i hågen ger vi oss av till Helsingborg i strålande hojväder.

Framme vid mötesplatsen i Berga.

Från Berga kör vi i konvoj till Hjortshög, Helsingborgs högsta naturliga punkt, där det är en vidunderlig utsikt. "Jag trivs bäst i öppna landskap..."

Här är startplatsen. På Google Maps ser man precis var Claes har fotograferat. Det finns en läskig avigsida med att vara så exakt registrerad, men i det här fallet är det bara kul. (Satellitbilden är förstås tagen vid ett annat tillfälle. Nu är det grönt överallt.)

Inuti det gula släpet finns alltså korgen och ballongen och alla tillbehör... Undrar hur korgen ser ut. Hur ska ballongen blåsas upp?

 

Här monteras de fyra brännarna på korgen. Korgens vägg är 1.20 m hög. Utanpå, kraftigt flätverk. Inuti, fodrad med svart sammetsliknande tyg. Liksom ballongen är den tillverkad i England - av en svensk företagare, Lindstrand Balloons. Korgen är uppdelad i fem bås, fyra för passagerarna och ett i mitten för föraren. Det får plats 4-5 personer i varje bås.

 

Nu ska ballongen vecklas ut. 

 

 Den är lååång!

 

Brännarna ska provköras.

En massa rep ska fästas.

 

Kall luft blåses in med hjälp av två fläktar tills ballongen är fullt utvecklad. Sen är det dags för brännarna som värmer upp luften. Ballongen börjar ta form. Det är en mäktig syn.

 

Snart får vi alla dra för allt vad vi är värda i ett långt rep fäst högst upp i ballongen, så att den inte flyger iväg.  Korgen är förankrad vid bilen. Vi förflyttar oss framåt längs repet medan vi håller det hårt och stretar mot ballongens sug att stiga.

Nu är det dags! Vi är 18 personer som mer eller mindre graciöst klänger oss över kanten in i korgens fyra rum. (Det finns två hål som fotstöd på kortsidorna.) I mitten står ballongföraren Simon. De som ska köra i följebilarna lossar korgen från bilen. Simon kör brännarna, några sekunder i taget.

Vi lyfter!

Efter bara några minuter är det gula släpet och följebilarna små prickar i landskapet.

Volare, åh åh...

Det är alldeles tyst utom när brännarna kör igång i ca 9 sekunder då och då. Nästan ingen talar. Det är så lugnt och fridfullt. Man blir avslappnad och bara njuter.

 Korgen roterar sakta, så att vi får uppleva utsikten åt alla väderstreck. Vi ser sundet, danska kusten, Ven, Helsingborg, Råå, Glumslöv, Landskrona i soldiset åt väster. I nordost sträcker sig Söderåsens långa gröna rygg. Här och där gårdar, klungor av hus, ibland små samhällen, som Bjuv, Billesholm, Ekeby, Tågarp. Men mest är landskapet ett lapptäcke av välskötta grönskande åkrar och ängar, tillsammans med lummiga alléer och skogsdungar. Jag sänder en tacksam tanke till Skånes bönder. Det är en välsignelse att det finns så mycket natur här. Måtte framtida generationer få uppleva ett grönt Skåne! Och barnen i de skånska städerna - måtte de lära känna naturen, som finns så nära dem!

Vilket smycke i landskapet!

Vinden för oss öster om Landskrona. Kända trakter. Det var här jag växte upp, i Landskrona med omnejd. Fast jag minns inte det vattenfyllda stenbrottet.

Oh, nu flyger vi nästan över huset på Rönneberga backar där Claes' systerson och sambo är i full färd med förberedelser inför sitt bröllop nästa dag!

Senare i bilen på väg tillbaka till startplatsen berättar Simon att det händer att man gifter sig i en luftballong. Han hade för inte så länge sen en flygning  med ett brudpar, deras närmaste, en präst och en trumpetare. Vigseln förrättades så att säga i himlen.

Dags att landa. Simon söker en lämplig plats. Vi är nära Sireköpinge. Kyrkans vita trappgavel lyser i kvällssolen. Vilken överraskning att få se Sireköpinge från ovan! Här föddes jag och tillbringade de tre första åren. Det var en fin start på livet. Det känns härligt att sluta färden här.

Flygningen ska egentligen bara vara i en timme, men nu när det växer gröda på alla åkrar får vi njuta i ytterligare tjugo minuter, tills Simon hittar en klöveräng som vi kan landa på. Nu är vi på lägre höjd och det är också en upplevelse. Vi ser hur hararna sitter i fälten och funderar på hur de ska bete sig, åt vilket håll de ska springa. De har olika strategier, en skuttar framåt, en tvärar över fältet åt ena hållet, en tvärar åt andra hållet, en sitter länge stilla innan den hoppar i zickzack under oss.

 Landningen

 

 Claes hittar den exakta landningsplatsen på Google Maps: öster om Asmundtorp.

 

 Korgen dunsar i marken en åtta gånger och gungar betänkligt i vinden när vi landar, men Simon är skicklig och lägger korgen sakta på sidan. Utklivningen sker utan estetiska finesser. 

 

Sedan följer nedmonteringen medan skymningen sänker sig över klöverfältet. Följebilarna möter upp och markägaren kontaktas och tackas som sig bör.

Ballongen är tung! Alla hjälps åt att bära den till fodralet.

 

För att få ballongen i fodralet håller vi i kanten och hoppar för att skaka ner ballongen. Sen pressar vi ut den resterande luften på ett mycket bekvämt sätt.  

När allt är packat följer traditionsenligt en ceremoni då vi skålar och döps i champagne. (Jag har aldrig haft champagne i håret förut, vad jag vet).  Simon berättar den intressanta historien om de första franska luftballongmakarna, som först mötte stort motstånd från kyrkans män men som omsider adlades av Ludvig XVI. Vi dubbas också till "ballonggrevar" och "ballonggrevinnor" - av Asmundtorp - och får var sitt diplom som bevis på titeln. Med denna lekfulla ritual avslutas det hela.

Att flyga på det här viset är inget som kräver mod eller andra beundransvärda egenskaper. Man får bara vara beredd att stå i en timme eller mer. Men det var ändå lite äventyrligt att hänga 400 m ovanför marken i en korg fäst med ganska vanliga rep vid en ballong av tyg.  

Tack min kära Claes för flygturen över vårt vackra Skåneland den här sommarkvällen. Du gav mig ett underbart minne.

Resa tillbaka till Washington. Sommarveranda i oktober.

Strålande sommarväder!

Idag torsdag tog Patty ledigt från skolan och efter en fin morgon tillsammans körde hon mig till den närmaste järnvägsstationen, Manassas, 1,5 timme från Edinburg. Det finns inga busslinjer, ingen järnväg, så bil är enda transportmöjligheten däremellan. Från Manassas tar det en timme till Union Station, smidigt och billigt, 8 USD.

Manassas är fullt av historiska minnesmärken, mest från inbördeskriget. Stationen är även turistbyrå och järnvägsmuseum. Musei/turistbyråföreståndaren visade sig kunna norska o svenska. På 60-talet hade han varit stationerad vid amerikanska ambassaden i Oslo, sen i Stockholm. Han blev glad att få tala lite svenska. Det är så sällan, sa han.

Här poserar Patty vid en gammal vagn.

Hos Patty kom jag igång med skrivandet. I mitt blåa rum hade hon satt in ett hopfällbart litet bord som passade så bra till datorn och jag blev riktigt fäst vid det. Tanken att ha ett flyttbart datorbord i lagom höjd var tilltalande, och det var inte tungt heller, så när jag hörde att det bara kostade 8 dollar i Wal-Mart... Här är det med mig nu. Önskar att det hade gått att ta med sig hem.

Här är bordet uppställt och datorn redo för nya tangenttryckningar på Delores veranda, som den här kvällen är paradisisk, en riktigt skön ljummen sommarkväll.

Medan jag skrev, rensade Delores i trädgården. Efter skoldagen var det rena terapin, sa hon. Kolla stensättningen som hon gjort själv.

Och så här vacker är hösten i Lund nu! Palaestras husvägg, nytaget foto skickat av Claes. Klicka på bilden för full effekt!

Delores' oas i Washington DC

Ambitionen att köra kronologiskt får jag överge tills vidare. Men inlägg om dagen i New York med Viveka och Susan kommer, liksom mötet med Charles Blockson, och dagen i Philadelphia, och mötet med Michael Albany, och historien om Rinaldo o Simon, Ginnys hästar, och besöket i Richards antikvariat, och rundturen till tre antikmässor i söndags, m m!

Tänker bara visa var jag landat nu. Jag befinner mig på "Lugna Gatan" trots att Delores hem på Hamlin Street i nordöstra Washington bara ligger ca 20 min - 40 min (beroende på trafiken) från centrum/Vita huset etc.

Delores har gjort sitt hem ännu trivsammare sen sist, och får jag inte Yaddo-stipendiet antar jag gärna hennes storsinta erbjudande att bo hos henne i en månad. Hon jobbar hela dagarna från 7 till 17-18 och jag kan göra sammaledes med mitt projekt, i lugn o ro.

Claes, du kommer säkert också att stortrivas här, även om det är en annan årstid. Önskar du varit här nu!!

Här är några bilder så ni förstår varför jag är lyrisk:

Just nu sitter jag här och skriver, med dörren mot "the front porch" öppen.

Här är utsikten från verandan.

På verandan, en inbjudande hängmatta.

På övervåningen finns en balkong på baksidan med utsikt över Delores' trädgård, som hon med odlarglädje och flera års möda och envishet förvandlat, från den tråkiga steniga backyard jag minns från det första besöket här, till en underbar oas.

Fast man står inte så länge och njuter av utsikten, för se där finns ju en ännu mer inbjudande hängmatta! (Sanningen är att jag inte provat den än - jag vill ju hinna blogga!)

Sommar! Höstplaner!

Detta är en speciell sommar, som alla somrar.

I år börjar jag inte skolan den 8 augusti som Helena och mina andra lärarkollegor på Komvux i Malmö. Lovet fortsätter och jag välkomnar den ljuvliga friheten.

Vilken början på sommaren! Musikläger i Kiruna, midsommar med Claes i Abisko, fjällvärlden, midnattssolen, samekulturen, järngruvan, Malmbanan genom vildmarken, och inte minst, flera timmars musicerande varje dag i en vecka - låter det inte härligt? Ja så härligt var det!

Sen har Claes jobbat hela tiden, men nästa vecka börjar hans efterlängtade semester. Först ska vi vara några dar hos Solveig och Kaj på Öland. I fjol skvalade ju regnet hela tiden under vårt Ölandsbesök, så det vore roligt att uppleva mer typiskt väder på Solens och vindarnas ö. Det blir kul även om det regnar...

Men redan imorgon blir det festligt, för då bjuder Claes' bror Jan och hans Annika syskonen med respektive på picknickkonsert på Sofiero med Helen Sjöholm, Tommy Körberg och Benny Andersons orkester, för att fira Jans 60-årsdag tidigare i år. Det verkar som om vi äntligen får uppehållsväder - skönt!

Claes längtar efter sol och har semesterplaner som han själv får avslöja. Under tiden planerar jag höstens stora projekt, min USA-resa. Det är mycket att ordna, så därför har jag inte hunnit blogga om roliga Katjabesök, kolonin, livet i Lund eller Lapplandsresan. Ska försöka göra det till en vana att ta en bild/tanke om dagen. Mañana.

I höst, god and weather permitting, är jag i östra USA i 2-3 månader och samlar material för boken om Lorraine Hansberry som jag längtat efter att skriva. Jag vill intervjua personer som kände Lorraine och även några andra nyckelpersoner; de är nu i övre 80-årsåldern eller äldre, så det kan inte vänta. Och så ska jag ska kolla the Hansberry Archives i the Schomburg Center for Research in Black Culture, i Harlem New York. Hoppas kunna åka o hälsa på Viveka o Mike i Morrisville medan hon är där och inte här i Lund. Och se kära gamla vänner igen: Delores i Washington, D.C. (som jag känt sen 1964), mina "systrar" i the Shenandoah Valley, Virginia (där jag var utbytesstudent 1964-65), Richard o Ginny Beards i Amish country i södra Pennsylvania (som jag känt sen 1966; Richard var gästprofessor när jag läste engelska i Lund), Susan i New York City (som jag känt sen 1964), Joi i Cambridge Mass. (som jag känt sen 1972, när jag var 26 o nybliven doktorand o började forska om Hansberry; hon har nu ansvar för the Hansberry estate). Det blir säkert andra intressanta möten också, det brukar det bli.

Vill också kolla upp läget i USA. Det amerikanska samhället är ju nära randen av en katastrof. Titanic. De goda krafterna finns (kolla TED Talks t ex), men hur ska de få hela den tungrodda skutan att lägga om kurs? Nytänkande måste till nu.

Det hemska som hände i Norge gör mig ännu mer motiverad att skriva Hansberrybiografin.

I förrgår när jag satt vid skrivbordet och pratade med Shay om boken (sök på Shay Youngblood och se vilka roliga saker hon gör), tog Claes den här bilden i svart och vitt. Han ville förstärka min självbild som ... - jag vågar inte säga ordet än. Igår överraskade han mig med en förvaringslåda i lättmetall för CD-skivorna jag kommer att använda i USA, och extra minne + extra batteri + bra fodral för min kamera. Sån är han, min Claes...

Klicka för förstoring

Regnmakerskan

Katja var med oss i kolonin idag. När vi skulle vattna trädgården ville hon förstås spruta på Claes, men han stack in i stugan så det blev fönstret som i stället utsattes för en jublande regnattack.



Sen hittade hon paraplyet inne i stugan och satte sig i Claes knä och informerade honom om att det regnade så de måste fälla upp paraplyet. På den blå himlen gled vita små ulliga moln fram i sakta mak. Men för Katja regnade det "på låtsas", vilket är nästan på riktigt för en fyraåring full av fantasi.

Medan hon satt där med Claes under det skyddande paraplyet, berättade jag sagan om den farliga jätten som förtrollade små barn till grodor (eller vad det var) genom att titta på dem med sitt onda öga, och om hur en liten flicka (som råkade heta Katja) löste alla barnen ur förtrollningen genom att fälla upp en paraply med en spegel ovanpå så att jättens onda öga drabbade honom själv. Ska visa henne bilden i Min Skattkammare någon gång.

Den röda tutan som Katja höll i handen skrämde bort häxor, sa hon och blåste i den lite då och då. Prinsesskronan som hon fick i söndags på sitt födelsedagskalas hade hon på sig vad hon än gjorde. Lite på sned ibland, men vad gjorde det!

Himlen i ett ölglas

Vi var i kolonin igår på Kristi Himmelsfärds dag och bara njöt av livet. Pysslade med trädgården, grillade, tog en kall öl och satt och pratade.

Ibland satt vi helt tysta och såg på molnen där högt uppe och grönskan här runt om oss. Skamlöst lättjefullt. Vi var tillfreds med våra jordeliv.

Jag hade Ellas sång (och Diana Kralls och Peggy Lees och Celine Dions och Frank Sinatras m fl) i huvudet:

I've got the world on a string
Sittin' on a rainbow
Got the string around my finger
What a world, what a life
-- I'm in love

Rätt vad det var fick Claes en ingivelse. Han lyfte upp sitt glas mot himlen med ena handen och höll kameran tätt inunder det med den andra. Det var så de här två vackra bilderna kom till.

Min favorit

Claes favorit.
Klicka för förstoring!

Bebodda och lediga hallon

Här är en annan liten filmsekvens från förra sommaren.

Katja vill plocka hallon till Pappa och Mamma. Ett per person räcker, tycker hon. Hallonen ska fraktas i en liten låda till mottagarna senare på dagen.

Det visar sig vara en lite klurigare uppgift än Katja först tänkt sig, för ett hallon kan vara bebott! I Pappas hallon upptäcker hon en liten hallonmask. Man kan ju inte ta maskens hus, och det är lite läskigt att ta i det, för hyresgästen rör sig där inne. Och så är husets väggar mjuka och ömtåliga, så Katja tycker det är bäst att låta Farmor sätta hallonhuset på marken under vinbärsbusken, där masken får vara ifred.

Jaha, då är det bara att gå tillbaka till hallonbusken bakom pilekojan och leta efter ett "ledigt" hallon.

Katja har plockat en prästkragebukett som hon inte släpper utan håller i handen hela tiden. Farmor kommer med förslaget att hon ska ge buketten till Mamma. Den idén faller inte i god jord. Nää! Det är ju Katjas egna blommor!

Mamma och Pappa får i alla fall ett rött, sött och alldeles ledigt hallon var...

(PS. Notera den estetiska finessen med att Farmors blus matchar madrassen.)

Sommardrömmar

Medan vi längtar efter sommaren och värmen...
Claes plockade fram en liten filmsekvens från förra sommaren,
när Katja vattnade i kolonin.

Stark som Pippi

Igår var det plötsligt en härlig sommardag och trots att det var min andra arbetsdag efter sommarlovet och jag satt med det stora planeringspusslet inför kursstarterna nästa vecka, och trots att det var sista dagen före avresan till Shanghai för Claes, så "stal" vi en stund i kolonin med Katja, som fick följa med från Malmö. Vi hade så kul!

Claes hade blåst upp luftmadrassen till Katjas förtjusning. Här filmade han oss tjejer när vi skulle vara starka som Pippi.

Sen snurrade Katja på parasollen runt, runt och lekte karusell, och sen hoppade hon från stenklumpen till madrassen och sen tränade hon på kullerbyttor. Ja, och sen blev det sandslott i sandlådan och lejonvrål i plastmugg och närstudium av en humlas krogresa bland stockrosorna, innan det var dags att ta tåg och buss hem till mamma och pappa igen.

Humlornas tid

Det surrar i lavendeln. Nu är humlornas tid. Dessa märkliga varelser, som har en så genial flygteknik inbyggd i sig.

Jag läser på wikipedia om den oscillerande vingen som åstadkommer en luftvirvel precis ovanför sig (som en helikopter), och om energilagringen genom resilin (det mest elastiska ämne som finns), och om klickmekanismen som släpper loss energin vid varje vingslag ungefär på samma sätt som när en pil skjuts iväg från en pilbåge.

Humlan som sög nektar i vår stockros brydde sig inte alls om Claes' närgångna studium. Det gjorde inte heller den här nektarnjutaren, som lät honom ta en filmsekvens med kameran så nära att den rörde vid blomman. Jag fick äran att presentera resultatet här:

Sommarhelg på Öland

Öland - för mig bl a ett kärt återseende med Solveigs och Kajs hus där jag fick bo när jag jobbade på Kalmar högskola och veckopendlade från Malmö för sju-åtta år sen; och för Claes, första besöket sen han som tioåring tältade här med familjen på en av deras fåtaliga semestrar. I flottan hade han åkt under bron men nu åkte han för första gången på den.

Det ösregnade så gott som hela tiden, ett nästan oupphörligt skyfall, men det blev ändå en härlig helg - först hos Kaj och Solveig och sen hos de nyblivna Ölandsborna Inger och Åke, goda vänner alltsedan Hultsfredstiden.

Snorpan under några regnfria minuter i Hammarby

Regnet skvalade men Kaj tände brasan och vi satt
och pratade och hade det hur mysigt som helst.

Men vi gjorde också bilutflykter, t ex till Norrgården
där man kan köpa fina jordbruksprodukter.

Som på många andra ställen på Öland är det självbetjäning
och man litar på folk.

Fast även här har man haft åsikter om "de andra". I den intressanta
Naturum-butiken vid Långe Jan finns den här beskrivningen av

öst-ölänningar och väst-ölänningar. Trots att ön är så smal!

På kvällen hindrade regnet det planerade grillandet men det hindrade inte kocken från att laga en god middag. Sen satt vi i brasans sken medan regnet piskade mark och hus, och vinden tilltog därute i mörkret. Hitchcockstämning...

På söndagen körde Kaj och Solveig oss till Karlevi, där Åke och Inger tog emot med lilla Ida, som nu är Ölandspudel. De trotsade regnet för att Claes skulle få återse Karlevistenen som han mindes sen barndomsresan.

Vi hann också besöka Ölands örtagård och konstgallerier, som Bessies i Vickleby invid Karlevi, som hade varit en av stationerna på en oförglömlig tipsrunda när vi firade Åkes 60-årsdag.
Där såg vi en sorts buske som vi inte kände igen. Vet du vad den heter?

Den här närbilden av den regndroppssmyckade blomman blev möjlig tack vare det "omöjliga" vädret. Claes lade in några andra bilder på sin egen blogg .

Så mycket man kan uppleva på en kort helg hos vänner på Öland...