Krusbären mognar

Igår var det för varmt i kolonin, så vi var bara där på kvällen för att vattna de törstiga växterna , och då fångade Claes detta krusbärets runda taggiga saftiga härlighet.

Under den här värmeböljan - när Lund till och med haft 34,3° och varit varmast i Sverige! - har trädgården klarat sig förvånansvärt bra. Vi själva har någorlunda vant oss vid att jobba med svettpärlorna trillande i ständig ström nerför ryggraden. Claes jobbar med att besiktiga lägenheter m m från kl 8 till kl 5, och jag utnyttjar sommarlovet till att skriva min bok.

Ja jag har ett spännande bokprojekt på gång! Mer om det så småningom! Det är därför jag inte hinner blogga nu trots att "bloggpärmen" är full av lockande uppslag.

Den 9 augusti börjar ett nytt läsår, som innebär heltidsjobb på en ny skola - Komvux Pauli i Malmö. Och i september ska jag till Härnösand några dagar på en SAAS-konferens och ha ett "paper" färdigt att presentera där. (SAAS är The Swedish Association of American Studies.) Ja och sen ska ett föredrag skrivas om till en artikel för publicering i en antologi, och det ska vara klart före september. (Lämpligt att Claes är i Kina ett par veckor i augusti...) Så nu får jag passa på med bokskrivandet allt vad tygen håller! Trots värmen. Och trots längtan efter Katja och kolonin.

När det blir lite svalare ska jag sitta i pilekojan och skriva. Före värmeböljan provade jag det och det var härligt!

Blomsterfotografens upptäckter

Nu blommar fingerborgsblomman i vår koloni.

Blomsterfotografen har en egen blogg. Den började som en mental förberedelse för resan till Shanghai och världsutställningen i augusti, men har sedan vidgats till att omfatta även andra upplevelser under denna sommaren, inte minst i växternas och småkrypens värld.

Här är länkar till två fina blogginlägg, Växternas hemliga liv och Herbarium Amoris. Den senare syftar på den helt underbara boken Herbarium Amoris - Passion i växtriket, som Claes fick i födelsedagspresent av Viveka. Hon har översatt blombeskrivningarna i boken från tyska.

Fotografen fyller år

Det är den 16 juli och min kära fotograf fyller år. Han med de vänliga ögonen. Han med de galna idéerna och roliga lösningarna. Han som blivit min bästa vän och mitt trygga stöd.

Här fick jag honom själv på bild vid Katjas födelsedagskalas i kolonin. Claes, som fått ta hand om Katjas sommarklänning, står beredd att föreviga den lilla när hon plaskar omkring i sin pool och njuter av vattnets svalka. (Om du klickar på bilden förstoras den.)

Född i Srebrenica

Sommarlov... Friheten att känna efter vad man vill göra, inom de ramar som finns. Att få leva detta liv ett tag till!

Samtidigt uppmärksammar man massakern i Srebrenica som skedde vid den här tiden för 15 år sen och jag påminns om ett samtal i vintras med en 15-årig elev som behövde stödundervisning i engelska. Som vanligt började jag med att intervjua honom om hans bakgrund och framtidsplaner.

- När började du i svensk skola?
- För sju år sen.
- Var hade du bott innan?
- I Tyskland.
- Är tyska alltså ditt första språk?
- Nej, jag är från Bosnien. Vi flyttade till Tyskland när jag var två år. Från Sarajevo. Vi hade släktingar i Hannover.
- Så du är född i Sarajevo?
- Nej, i Srebrenica.
- Srebrenica!!
- Ja. De dödade min pappa. Jag och min tvillingbror, vi var bara sex månader då. Vi hade tre systrar. Min mor flydde med oss till en syster som var gift i Sarajevo. Sen bodde vi i Tyskland, och sen kom vi hit till Malmö. Här är det bättre. Men det har varit svårt att hänga med i skolan.

Vilken barndom... Jag tänker på hans mor, på vad hon måste ha gått genom. Som om han läst mina tankar frågar han:
- Vad heter "Jag är stolt över min mamma" på engelska?
Då kan jag inte hålla tårarna i schack längre. För att han inte ska se det lutar jag mig över skrivblocket, blinkar frenetiskt och skriver

I'm proud of my mother

- Tack, säger han och skriver in det i sin anteckningsbok.

Kolonifest för Katja och familjen

Söndagen den 4 juli, när vi hade treårskalas för Katja, var det hett så det snurrade! För att vi inte skulle få solsting satte Claes upp både stora och lilla parasollen, och pilekojan gav skön skugga trots att den ännu inte är helt tät. Fast hos Mike hemma i Pennsylvania var Fourth of July ännu svettigare, berättade Viveka som just skypat med honom - nästan 100° Fahrenheit.


Förutom Katjas mamma, pappa och syster Tabatha firades hon av mina syskon Viveka och Lars med Larna. Kusin Lena var i Småland med sin familj.

Tacksam mot ödet konstaterar farmor att Katja fick ännu ett lyckligt barndomsminne den här dagen. Och hon var förstås en glädjespridare för oss!




Så här såg det ut för ett år sen:

Och nu finns pilekojan där vid simbassängen och sandlådan. Klicka på bilden för att förstora den, så syns dropparna i luften när Katja stänker på Viveka!

Senare invigde Emil pilekojan på sitt sätt...

Att cykla eller inte cykla

Mitt efternamn väcker ofta kommentarer om vilket bilmärke jag kör och jag svarar att jag inte har någon bil, jag cyklar eller åker tåg/buss. Samma gäller Claes. (Fast när vi ska ut på landet åker vi gärna motorcykel.) Lund är verkligen en cykelstad, och vi har nära till bussar och tåg.

När jag har råd ska jag köpa en Skeppshultcykel. Och äntligen få användning för den vackra korgen från Dunkers kulturhus i Helsingborg och den rödsvarta kulthjälmen från Jaegerfeldts här på Lilla Fiskaregatan som jag fick av Claes för två (h)jular sen.

Korgen och hjälmen har väntat på hatthyllan sen dess, för sista dagen på höstterminen 2008 hade jag bråttom till tåget och cyklade för ovanlighetens skull den korta sträckan till stationen. När jag kom tillbaka från Malmö var cykeln borta. Vilken tur att jag inte hade fått julklapparna än! Men så snopet att få dem och vara utan cykel! Medan jag sparar till en ny cykel har jag fått låna en av Christina och André. Den har jag haft nytta av!

Två portar längre bort här på Lilla Fiskaregatan bor en kille i 30-35-årsåldern som startat en mobil cykelverkstad, Cykelfix. En gång var han på vår gård när jag kom hem, och då spände han kedjan på min cykel, pumpade däcken, kollade bromsar och gav mig goda råd gratis - en cykelidealist.

I vintras när det var så mycket snö ett tag, blev det en stor hög uppskottad på trottoaren strax utanför vår dörr, och då gjorde Cykelfixaren en snögrotta där. Han skrev sitt mobilnummer bredvid ingången och inredde med lyktor som kastade ett inbjudande sken ut i decembermörkret. Det väckte förstås uppmärksamhet och munterhet. Reklam utan kostnad tills snön smälte.

Apropå cykelreparatör, ni har väl hört den om cykelverkstan i Göteborg som under andra världskriget fångade de förbipasserandes uppmärksamhet genom den här skylten? -

"HIT LER alla sina cyklar för renGÖRING"

När jag jobbade på Komvux Södervärn i Malmö tyckte jag det var så fint att man inte bara lärde ut svenska och andra basämnen till de nya svenskarna, utan också konsten att cykla och simma. Det var så många som inte kunde det. Särskilt kvinnor från arabvärlden. Det måste ha känts frigörande.

Våra föräldrar åkte på långa cykelsemestrar på de svenska landsvägarna.

Jag minns när jag var utbytesstudent i Virginia, USA, på 60-talet och ville cykla in till centrum. Men se, det gick inte. Om man växte upp i Virginia var det slut med cyklandet långt före puberteten. Man promenerade inte heller. Och bussar minns jag inte att jag såg, utom Greyhounds långfärdsbussar. Inga bussar inom den utspridda lilla stan. Mopeder och vespor fanns inte. Det var bara att hoppas på bilskjuts om man ville någonstans. Många skolkamrater över 16 hade både körkort och tillgång till bil. Körlektioner fick man i skolan.

Numera cyklar förstås en del vuxna amerikaner, men bara som sport. Man tar på sig sin cykelutrustning och packar in cykeln i bilen och kör till en cykelmotionsrunda. Men att cykla och handla är extremt udda. Och att cykla med barn i barnsits! Så det måste vara exotiskt för amerikanska studenter att kliva av tåget i Lund eller Malmö och möta anblicken av hundratals cyklar i rad efter rad av cykelställ.

Det finns så mycket att säga om cykling men det är dags att avsluta med dagens visdomsord, av Albert Einstein:

Livet är som att cykla.
För att hålla balansen måste du vara i rörelse.

Glad midsommar!

I år var vädret fantastiskt på midsommarafton och vi njöt vår mycket traditionella midsommarmat - matjesfiléer, nypotatis, gräddfil, gräslök, snaps - och hade det skönt i sommarkvällen, medan blommorna sjöng och fåglarna doftade. ;-)

Smultronen har börjat mogna.

Och Claes har tagit fram hatten från Provence.

Vi firade också midsommaren med att ge pilekojan ett vackert rostbrunt golv av pinjebark. Pileväggarna växer så det knakar och det är dags att klippa den lurviga kalufsen. Vi har satt fem klematisplantor runt om kojan och de klänger sig nu upp i den frodiga ställningen. Snart kan man sitta därinne och skriva eller vila när solen - förhoppningsvis - gassar. En liten ö av fridfullhet.

Förra gången Katja var i kolonin sprang hon hela vägen
dit från Lilla Fiskaregatan, och när vi gick hem igen
bar hon andäktigt den här sommarbuketten.

Nu efter midsommar kommer vi att se mycket av Katja, och hon kommer att ha en rolig vecka!

På måndag fyller hon 3 år. På tisdag, när jag hämtar henne på dagis för övernattning här i Lund, ska vi först till kolonin och sen blir det lite födelsedagstårta och några små presenter att öppna hemma på Lilla Fiskaregatan.

Nästa dag, onsdag, ska vi till Elvira och Alexander för att fira kusin Lenas 3-årsdag tillsammans med Emil och April och kanske Tabatha, och Viveka, som just återvänt från USA, och Lenas morbror Jonas, hemkommen från Uppsala, m fl.

Torsdag till fredag ska Katja också övernatta här medan föräldrarna jobbar.

Veckans final blir en familjepicknick i kolonin på söndag. Sommar!!