Jag går till bokhyllan och hämtar Gunnar Hardings En katedral av färgat glas: Shelley, Byron, Keats och deras epok. Jag har fått boken av Ingrid (Ingemark), som gjort flera av prosaöversättningarna. När jag läser hennes dedikation ser jag att den är daterad 27/12-99. Va?! Så märkligt! Idag är det alltså exakt tio år på dagen sedan Ingrid gav mig den här underbara boken! Jag börjar läsa och plötsligt är jag i en annan värld.
När Gunnar Harding berättar om Keats liv ser jag det igen som en film för min inre syn. Det är en stark film. Det är gripande att se hur den ödesdrabbade John Keats kämpar i motvind för att få göra det han är bäst på. Man gläds åt att han lyckas förverkliga något av det han har inom sig, innan tuberkulosen tar hans liv när han bara levt i tjugosex år.
När jag får tillfälle vill jag skriva lite om Keats och om hans "Ode till en grekisk urna", där han beskriver urnans eviga (men förstelnade) skönhet. I den dikten finns de berömda två sista raderna, vars innebörd fortfarande diskuteras. Vad menade Keats?
Här är den femte och sista strofen av "Ode on a Grecian Urn":
O Attic shape ! Fair attitude ! with brede
Of marble men and maidens overwrought,
With forest branches and the trodden weed;
Thou, silent form, dost tease us out of thought
As doth eternity: Cold Pastoral !
When old age shall this generation waste,
Thou shalt remain, in midst of other woe
Than ours, a friend to man, to whom thou say'st,
"Beauty is truth, truth beauty," - that is all
Ye know on earth, and all ye need to know.
Of marble men and maidens overwrought,
With forest branches and the trodden weed;
Thou, silent form, dost tease us out of thought
As doth eternity: Cold Pastoral !
When old age shall this generation waste,
Thou shalt remain, in midst of other woe
Than ours, a friend to man, to whom thou say'st,
"Beauty is truth, truth beauty," - that is all
Ye know on earth, and all ye need to know.
O skapelse av attiskt skönt behag!
Där marmormän och jungfrur under grenar,
Vars grönska skuggar dem en solig dag,
Går kring; du tysta form, din makt förstenar
Till kylig pastoral en äng så grön.
Fast åren flyr, fast sorgen växer stor,
Skall du bli kvar mitt i all tröstlöshet,
En vän, som viskande oss anförtror:
All skönhet sanning är, all sanning skön,
Och det är allt som vi på jorden vet.
Rimflätandet är en nästan försvunnen konstform, och översättningar i samma versmått en bedrift. Här måste Harding offra "and all ye need to know" - "och allt ni (som H. byter ut mot vi) behöver veta", men visst är hans ordväv vacker och nära ursprunget?
På många språk, t.ex. finskan som har så långa ord, är det helt omöjligt att behålla både originalets rytm och dess rim. Undrar hur den här dikten låter på finska.
Tillbaka till den grekiska urnan:
Jag måste berätta om en mycket speciell hyllning till Keats. Den ägde rum en Halloween på 80-talet i Washington D.C. Där bodde då och bor fortfarande Delores, som jag känt sedan vi var 18 och gick i high school i Shenandoah Valley, Virginia. Ett år fick hon och hennes konstnärliga vänner för sig att de skulle tillverka en jättestor grekisk urna i sex (sju?) delar, som de skulle klä sig i. Var och en skulle ansvara för sin del.
Efter många kvällars och helgers skratt och möda blev konstverket klart i tid för Halloweenkvällen. De ställde sig framför Smithsonian-museet (tror jag) och deklamerade Keats Ode för alla förbipasserande. Stor succé!
Jag visste att Delores hade gett mig en bild på urnan och - eureka! - jag lyckades minsann hitta den bland alla gamla fotografier och Claes scannade den åt mig. Förhoppningsvis mailar också Delores snart en beskrivning på hur de gick till väga för att skapa sin version av Keats grekiska urna, så jag kan lägga ut den med.
Här är urnan!
