Katja är en katt

Hemma hos Katja finns det två katter, och när hon är på besök händer det ofta att hon plötsligt förvandlas till en liten katt. Då kryper hon runt på alla fyra och jamar. För några veckor sedan ville hon gå ännu längre i identifieringen. Hon ville inte sitta och äta med oss vid bordet utan skulle dricka vatten ur en skål på golvet på katters vis. Så här gick det:

Katja är cowboy

Så här gick det till när Katja var cowboy en gång i höstas. En cowboy måste ha en häst, så jag tilldelades den rollen. Men varför Claes skulle ha tofflorna på näsan var oklart för oss vuxna. Han satte dem ovanpå huvudet i stället för i ansiktet, av hygieniska skäl kan man tänka. Tofflorna blev kaninöron som man kunde vifta med. Det gick bra det med, tyckte Katja. Sen var det dags för cowboyen att vifta med pistol och skrämmas, för det är så man gör i Vilda Västern.

Grebban i lägenheten bredvid

Tala om "fortunate fall" eller tur i oturen!

Många av er känner redan till historien om hur ytterväggen öppnats och golvet brutits upp i min lägenhet. Nu är reparationsarbetet igång för att åtgärda vattenskadan som ledde till läckage i december ända ner till Granits butik på bottenplan. Och kanske ni har hört hur kontorslokalen/studion precis bredvid just blivit ledig vid årsskiftet, och hur allt i mitt vardagsrum och sovrum raskt flyttades över av en flyttfirma för en vecka sedan.

Soffhörnan januari 2011

Efter inflyttningen i torsdags

Så nu får vi bo här i kanske två månader, i denna ljusa, luftiga, charmiga studio under takbjälkarna på huset i hörnet av Lilla Fiskaregatan och Stora Gråbrödersgatan. Vid klart väder kan man se Turning Torso och Öresundsbron. Hoppas Claes kan fånga den utsikten på bild så småningom.

Eftersom det här är ett kontor finns det inget kök, bara ett pentry, men jag har tillgång till den ena delen av min egen lägenhet, från hallen till köket, så jag kan laga mat där. Det är ett udda arrangemang, lite bökigt men mest upplivande. Miljöombyte på närmast tänkbara håll. Vi kommer nog att sakna den här ljusa härliga studion när det blir dags att flytta tillbaka. Fortunate fall!

Att drömma om våren i Lomma

I december hände något som gör att det blir ännu roligare att möta våren och sommaren i år: Lotta och Farzin fick sin drömlägenhet i Lomma, dit de tänker flytta definitivt när barnen är utflugna om några år. Lotta vill gärna att vi åker dit ofta tillsammans.

På juldagen var några av oss där för första gången: Viveka och Mike (som var här under själva julen), Lasse och Larna, Claes och jag. Vilket läge och vilken lägenhet! Dit kommer man gärna. Och vi känner att vi är välkomna.

Juldagen 2010 i Lomma.
Det var vackert även i mörkermånaden december.

Nu har jag ännu mer lust att spara ihop till en cykel, så att jag kan cykla med Lotta till Lomma när vädret blir lite varmare och dagarna lite längre. Det blir en bra motionsrunda. Och lägenheten är en skön miljö att vara kreativ i, så Lotta och jag drömmer nu om fina dagar där. Vi ska köra "kreativa pass" i var sitt rum (skrivprojekt för min del) med avbrott för gemensamma raster. Vi ska sätta upp fasta tider, för struktur mår vi bra av. Detta är frihet!

En annan vårdröm: när Claes tar fram hojen någon gång i mars-april har vi ett nytt fint utflyktsmål.

För Claes var Lottas nya miljö välbekant, för det var där han brukade surfa. Surfingbodarna står fortfarande kvar vid vattenkanten, men på andra sidan gatan är det nu bebyggelse. Lomma växer så det knakar. Och nu rotar sig min syster också där.

I Hänninge

"Nulla dies sine linea" - Det var flera månader sedan jag ville göra det till en daglig vana att skapa ett blogginlägg, men det gick inte då. Nu när jag är hemma om dagarna och har mer tid för lustfylld lek blir det lättare att förverkliga min längtan. Det finns så mycket stoff! Bloggpärmen bågnar och hela tiden händer det mera.

I söndags hände det till exempel att Viveka och jag fann oss festligt firade av Christina och André i Hänninge, Viveka som just fyllt år och jag som fyller P (Pensionsålder) denna veckan.

Claes hade som vanligt med sig några "fynd" till André, denna gången bl a två gamla IBM-skrivkulor.

Vilken upplivande eftermiddag! Den började med en välkomstdrink och dessa läckerheter med Kalixrom:

Att uppleva Andrés konst är alltid ett privilegium. Besöket i hans ateljé gjorde så starkt intryck på mig denna gången att jag stapplade ut därifrån alldeles omtöcknad. Ska inte avslöja hans projekt i förtid. Men det fanns mycket att prata om runt ämnet.


Christina hade gjort en aprikos-tatin - en kulinarisk höjdare. Vi fick receptet och jag tänker bidra till dess rättmätiga ryktbarhet. (Det är förresten Andrés design på fatet, skapat för en Stockholmsrestaurang som hette Martini.)

När det började skymma var det "dreamtime" - digeridoo-dags. Jag försökte få ljud i den "lätta" digeridoon; trombontekniken funkade inte alls. Men Claes lyckades! André har blivit en riktig hejare på digeridoo. Han sa att han övar tre timmar varje dag.

Den som han spelar på här är tillverkad av en svensk! (Jag tror träslaget är alm). Tänk att det finns en digeridooexpert i Skåne som inte bara spelar instrumentet utan också är en framstående arborist som kan tillverka det själv!

När ett träd dör förlorar det inte sin skönhet. Dess trä kan få ett nytt liv. Den stora skålen som arboristen gjort för André av en cancersjuk alms jätteknöl är något av det vackraste jag sett.

Digeridoon "Älgen" som står lutad mot väggen är av björk. När André blåste i den med "tratten" mot golvet vibrerade det under fötterna.

Ljudet är magiskt. Alla tidevarvs URLJUD.

Tack, Christina och André, för den fina födelsedagsfesten!

Barn och vuxna på roligt kalas

I söndags fyllde Viveka år och bjöd familjen på kalas.

Hon berättade att Mike hade gjort en tårta i Pennsylvania till henne. När de hade skypat på morgonen hade han tänt tårtljusen och Viveka hade fått blåsa ut dem. Via Skype.

Viveka hade dukat med Farmors och Farfars vackra bröllopsservis, och faster Ann blev riktigt nostalgisk när hon mindes sin barndoms fester.

I det lilla sidobordet som spelar varje gång man öppnar locket har Viveka alltid godsaker till barnen. Det är fritt fram när det är kalas, men det går inte att ta något i smyg!

Lillflickorna var så söta i sina nya "Madicken"-klänningar. Den lilla pudeln som Claes överraskat Katja med dagen innan skulle absolut följa med på kalaset. "Flickhunden" fick en kompis, för kusin Lena hade också med ett favoritdjur, och med lite buktalarkonst hade hundarna jättemycket att prata om.

Att leka kurragömma med Lenas storebror Ivar var ett annat nöje för flickorna. För oss vuxna också. Att se glada barn är ju något av det bästa som finns.

Det spökar på Lilla Fiskaregatan

Katja var på bio i lördags med sin mamma April och såg en film om Spöket Laban, Lilla Anna och Långa Farbrorn. När hon sedan kom till oss och övernattade till söndagen spökade det mycket här. I rosa filt. Claes draperades i lila, när han inte skulle vara Långa Farbrorn. Vilken teater!

Hur låter ett spöke? Här en kort snutt.

Nyårshälsning från Småland

Här är en fin tradition som vi tänker anamma vid nästa årsskifte: att sända upp en Nyårslykta!

Tack, Solveig och Kaj, för de här bilderna!

Kaj och Elvira förbereder lyktans luftfärd.

Den rosa lyktan stiger till skyn.

Här försvinner den!

Solveig skriver: "Det var verkligen en magisk stund, som även de äldre barnbarnen talar om fortfarande och gärna vill att vi ska upprepa. Särskilt magiskt blir det ju ute hos oss på landet, där det är alldeles mörkt och bara stjärnorna som lyser."

Katja på "Jul i Tivoli"

Den 30 december åkte vi med Katja till Tivoli i Köpenhamn. Kallt men kul! Kul men kallt!

Först gick vi till akvariet där Katja fick en liten inblick i havets otroliga myller av fantastiska fiskar i allsköns färger, mönster och former.

Utanför akvariet fanns en farlig haj och Claes var så modig när han stack handen i gapet, tyckte Katja.

Sen upptäckte hon ett ballongstånd och hon fortsatte prata om ballonger när vi vandrade vidare, så vi gick tillbaka till den fina ballongbilen. Hon valde den läskigaste ballongen, med dödskalle och pirater, och var jättelycklig när hon åkte vidare med den fastbunden vid vagnen.

Den gula veteranbilturen var också en höjdare. Jag fick åka med som passagerare och Katja höll i ratten med stort ansvarsfullt allvar.

Tänk att den gamla hästkarusellen finns kvar! Jag minns fortfarande hur salig jag var när jag fick rida på en av hästarna.

Kan det vara samma häst (renoverad förstås i så fall)? Claes scannade det gamla fotot:
Finalen blev "Den lille flyveren". Det var med lite tvekan som Katja gick med på att flyga ensam, men det gjorde hon! Och efter ett tag vågade hon dra i spaken som reglerade höjden också. Här kommer hon!

Klockan 17 skulle det vara "illuminationer", en ljusshow vid Tivolisjön, men den var inställd för att isen var för tjock. Vi hade ursprungligen tänkt stanna till kl 18 och se det stora fyrverkeriet som skulle avsluta Jul i Tivoli, men nu hade Katja slocknat så vi gick snabbt förbi isskulpturerna vid Pantomimteatret och ut till Hovedbanegården som ligger så behändigt nära Tivoli, med tåg som tar en raka vägen hem till Lund.

På natten satt piratballongen i taket ovanför Katjas säng som en vakande skyddsängel, med snöret inom räckhåll.

Nästa morgon var det inte Katja utan jag var som trött och svårväckt. Men Katja fann på råd och jag kan försäkra att hon rönte framgång med sin metod!

December 2010: "Istapp, istapp, tippe tippe istapp" och "Vindögat i fara!"

December 2010 blev inte minst istapparnas månad här i Lund-Malmö. Farligt men vackert. Här är ett urval ur Claes' is-symfoni. (Som vanligt klicka på bilden för att förstora den.)






På självaste Nyårsafton fick vi plötsligt se vår vaktmästare Nisse stå i fönstret hos vår granne mittemot. Han höll i en lång planka som han rev ner istappar från takrännan med. Måtte han inte trilla, tänkte jag. Katja följde fascinerat skådespelet.



Jodå, Nisse klarade det. Sen kom han upp och drack en kopp kaffe med oss och kollade vårt "vindöga", där smältvattnet har runnit in och orsakat vattenskador ända ner till Granits butik varje gång temperaturen stigit över noll. Vi har fyllt många spannar med smältvatten vid det här laget. Nyårsnatten var mild, så vi öste av hjärtans lust då med, innan vi la oss till ro. Nu är det precis under noll, som tur är. Det nya året kommer att inledas - troligen om en vecka - med öppnad vägg och upprivet golv. Sen tar det flera veckor innan allt har torkat så att ett nytt golv kan läggas på. Oj vad snö och is kan ställa till!

Vad ska hända med vindögat? Det måste få vara kvar! När det hade täckts av plåt och snön dessutom låg tjock på de tre takfönstren vid jul, då var det mörkt i rummet - som att bo i en grotta. Klaustrofobiskt. Idag kom Nisse och tog bort det vedervärdiga plåtlocket så att man kan se ut genom fönstret igen. Varde ljus! Och himmel! Ah, att ett fönster kan betyda så mycket!

Foto (som vanligt): Claes Lawett

1 januari 2011

Ett Gott Nytt År
önskar vi er alla!

I år får tidens gång representeras av urverket till klockan på Universitetshuset, den som finns nedanför de högra sfinxerna.



Det som är speciellt med det här urverket är att det lär komma från samma tillverkare som uret på parlamentsbyggnaden i London. Därför kallas det "Lilla Ben". (Javisst, Big Ben är egentligen slagklockan i Westminsterpalatsets klocktorn, men namnet har kommit att gälla för uret också.)

Två gånger i veckan ska Lilla Ben dras upp. Det ingår numera i Claes' jobb, för i december fick han fast anställning vid Lunds Universitet. Så nu är han den ene av de två vaktmästarna i Universitetshuset och några andra centrala universitetsbyggnader. Hurra!

Och jag kan snart sjunga studentsången på mitt sätt:

"För jag har tagit pensionen, för jag har tagit pensionen,
för jag har tagit pensio-o-nen,
hurra va ja e gla!"

Idag tänker jag också på de gånger vi firade nyår med Mamma, som under senare delen av sitt yrkesliv var vaktmästare - ja hon med! Nämligen i Martin Luthers kyrka i Halmstad. I god tid före tolvslaget på Nyårsafton gick vi med henne till kyrkan, som bara låg något kvarter från hennes hus. När det var dags öppnade Mamma ett särskilt skåp. Nedräkningen började. Exakt klockan tolv tryckte hon på en särskild knapp (nuförtiden använder man inte trollspön) och i nästa stund började klockorna klinga och klanga i högan sky. "A small press for a woman, a mighty sound for a town."

Ring Out Wild Bells!