Skrivarstugan Vindöga

I begynnelsen var en okuvlig längtan efter att spinna ord, väva text.

Länge sökte jag en punkt i universum att utgå från. Nu, via långa och krokiga vägar, har jag hittat den, en vindslya i min gamla studentstad Lund, med utsikt mot Domkyrkans två torn "Lunna pågar" åt ena hållet och Grand Hotel åt det andra. "Mitt i smeten", som man säger här i Lund.

Och oförtrutet pockar de oberättade berättelserna på tid och utrymme.

Vindöga kommer ju av det gamla fornnordiska vindauga som blev engelskans window. Det ger mig flera associationer: Fönster - kontakten med världen utanför, staden, människorna, himlen. Vindauga - kontakten med andra tidevarvs människor som levde med helt andra fönstergluggar för både luft (vind) och ljus. Öga - jag ser på världen och berättar vad jag ser. Vind - det är där jag bor. Leve svenska språkets (och alla språks) tvetydigheter! På vinden, i vinden.

Sen tänker jag på seglarnas vindöga - den punkt som vinden kommer ifrån, och konsten att segla närmare vinden med fyllda segel. Att kunna bedöma exakt hur mycket man måste hala in seglen för att de inte ska börja fladdra. Att komma framåt i motvind. (Men om vinden kommer bakifrån seglar man väl bort från vindögat, alltså i medvind? Nästa gång jag träffar en seglare måste jag få detta utrett.)

Jag ser på nätet att man i Sandviken har en årlig ljud- och bildkonstfestival som också fått namnet Vindöga. Så det är ett vackert ord för dem med. Har du smakat på det?