31 januari 2010

Undrar hur duvorna har det nu...

Vårkänslor?

Så fjädrarna ryker...

Janus, januari och jag

Januari!

I urminnes tider har den första månaden på året varit Janus' månad, först för romarna och sedan i kristnade kulturer som använde latinet som språk och kunskapskälla. Trots att Janus var en hednisk gud.

Varför just Janus? Vem var han? När jag gick på latinlinjen på Landskronas Högre Allmänna Läroverk (som det så fint hette) fick jag lära mig om guden Janus som hade två ansikten vända åt motsatta håll.

Ianus var dörrens gud och dörr hette ianua. Det fick mig att fundera kring dörrens funktion, minns jag. Dörren mellan rummet innanför och rummet utanför. Hur en dörr kunde öppnas från båda hållen, hur den kunde släppa in och stänga ute, och hur en egen dörr kunde ge både frihet och trygghet. En öppning som man själv bestämde över. Jag var tonåring.

Den här januari blev jag av någon anledning nyfiken på Janus, ville veta lite mer om honom och om dåtida människors tankevärld. Det var ju de som hittade på honom. Jag fann att han ansågs vara den äldsta av gudarna. Han var solens gud, och ljusets. Han hade skapat vattenkällorna och floderna. Han var det friska vattnets gud. Det var alltså han som skapat förutsättningen för allt liv? Det var med honom allting fick sin början? Romarna tillägnade Janus den första timmen på dagen, den första dagen i månaden, och från 153 f.Kr, den första månaden på året.

Ändå, han blickar inte bara framåt. Hans andra ansikte ser tillbaka mot det förflutna.

Apropå framtid och förfluten tid kommer jag att tänka på en elev i Svenska som andraspråk som frågade mig: "Om man kallar tiden som kommer för framtiden, varför kan man då inte säga baktiden om den tid som har varit?" Samma elev undrade en annan gång : "Varför säger man vädra och inte lufta när man öppnar ett fönster för att släppa in luft? Det är väl inte vädret man släpper in?" Tja, vi kollade i Wesséns Våra ord och såg att väder hade ett förflutet samband med att blåsa. Fast det var länge sen. (Jag ville inte komplicera saken ytterligare genom att nämna uttrycket släppa väder.)

Dåtid - nutid - framtid, dessa ständiga övningar på språklektionerna, år ut och år in. Kanske har det påverkat mitt sätt att uppleva alla tre som ständigt närvarande?

Just idag ser jag både framåt och tillbaka lite extra på mitt eget liv, eftersom det är min födelsedag och jag firar Ettårkvartillpensionen! Egentligen har jag sett tillbaka tillräckligt för att förstå vad jag behöver förstå. Så mest ser jag framåt, med mycket nyfiken förväntan och massor av projektidéer! Förutsättningarna finns! Om en gynnsam vind får råda. Helst i många år.

"It's a new beginning".

Claes gav mig en födelsedagspresent som jag blev mycket glad för: ett halssmycke i silver gjort av Efva Attling, med inskriptionen Sic itur ad astra, "Så når man stjärnorna".

Mammas vantar

Brrr kallt idag, kölden biter i skinnet när jag går till bussen på Bankgatan vid 7-tiden. Men det är vitt och vackert. Och det ljusnar tidigare på morgnarna nu.

Imorgon ska det bli ännu kallare och vi ska få mer snö. Det är ljuvligt att ha händerna instoppade i de sköna, tjocka, fodrade fingervantarna som jag ärvt av Mamma.


Mamma visste hur man skulle klä sig för att klara kyla, uppväxt som hon var vid polcirkeln, i Njalle och Kåbdalis i Jokkmokks socken.

En gång när hon var så där en tre-fyra år var det kallare än vanligt, så hon var ordentligt påbyltad när hon skulle ut och leka lite i snön. När hon kom ut på trappan fick hon se yxan som mormor och morfar högg ved med, och blev nyfiken på hur kall eggen kunde vara. Det enda hon hade att känna med var tungan, så hon satte den mot stålet. Tungan fastnade genast och hur hon än drog kom den inte loss. Hon skrek förtvivlat och mormor kom ut, såg, och rusade tillbaka in i stugan efter grytan med vatten som stod på spisen och hällde det över den fastfrusna tungan. Sedan kunde inte mamma prata eller äta normalt på flera dar. Kanske överdriver jag, kanske var det bara en dag. Jag kan inte fråga henne längre. Mamma skulle ha blivit 89 denna månaden om hon hade levt fyra år till.

Hennes vantar värmer gott.

Ingrids hägring

Idag kom den här bilden från Ingrid som hade varit och sett till sin kolonilott i St Måns. Hon har en så vacker grön glaskula i sin trädgård. Just nu ligger den på den frusna marken och återger den kära lilla stugan inbäddad, som i en hägring, i lummig grönska.

Katja "läser"

(Från september 2009. Mobilinspelning, lågt ljud så höj volymen!)

En dag kommer du att förstå att de här krumelurerna representerar vissa ljud, Katja. Eller har du redan börjat haja det?

På tal om vindlingar, tänk om man kunde hänga med i allt som händer i din lilla aktiva hjärna!

Katja åker lådrally

Idag fick Claes och jag minsann motion, när Katja och hennes vänner kaninerna, nallarna, lammet, apan, ankan och hunden åkte lådrally.

Cirque de Soleils "Varekai"

Har du hört talas om Cirque de Soleil? Det som började med gatuartister i Canada utvecklades så småningom till Solcirkusen, med trupper som turnerar över hela jordklotet med olika shower. I höstas uppträdde de i Globen med "Saltimbanco". Claes, som hade sett Cirque de Soleil ett par gånger tidigare, ordnade biljetter till showen. Jag bara njöt av hela föreställningen från början till slut. (Claes med, utom att han tyckte Globen var för stor; det hade varit bättre med något som var mer likt ett cirkustält i storlek och form.)

När vi sen läste att Cirque de Soleil skulle fira sitt 25-årsjubileum i Londons Royal Albert Hall i januari 2010 med sin föreställning "Varekai" tänkte vi att det vore en fantastisk början på det nya decenniet. Och det blev det! I lördags, den 9 jan. En oförglömlig upplevelse av skönhet och fantasi, med de underbara dräkterna, de otroligt skickliga artisterna, det fulländade samspelet mellan rörelser, ljussättning, musik och ljudeffekter. Homo ludens!

Varekai betyder "nånstans var som helst" på romani. Föreställningen börjar med att Ikaros kommer till Varekai. Varelserna där är förundrade och reagerar på olika sätt inför främlingen som fallit ner hos dem. Några tar loss hans vingar och försöker flyga själva, och Ikaros blir fången i ett nät. Härnäst följer ett vindlande akrobatnummer när Ikaros leker med nätet som fjättrade honom. Du kan se andra delar av showen på Youtube.

Delores berättar om Keats och urnan i Washington, D.C.

I inlägget den 27 december 2009 visade jag en bild på Delores och hennes vänner när de klädde ut sig till en grekisk urna. Här är lite mer info "straight from the horse's, or urn's, mouth":

When was it?
" October 1988, Halloween."

How many were you?
"There were 6 of us as part of the vase and 2 people dressed as Greeks of the time period who read about the vase. We were the Odalisque Society and had presented a painting - we were each a puzzle piece - the year before. This year our new work was called "Face on a Vase". We were just a group of friends who liked to have a good time together. There was also a handout which one person handed out about the significance of the vase, while one person read the poem. I have it and can send it to you."

How did you do it?
"My friends Stephen Snyder and Gene Kim (who wrote the book I sent you) were the masterminds. Stephen figured out how to build the construction, which took some doing. It was about 6 feet, 4 inches. We all had to wear a piece of plyboard on our heads, supported by an apparatus on our shoulders. For those people who were short like me this was a problem, since it was heavy. Our costumes had to all end at the same part, the top of the vase, so our headdresses' height depended on our height. Months of work to construct everything. We all did the painting of the cloth at my house on S Street, since I had the most room and the least furniture. Stephen made most of the wooden underlying structures before by hand."

Where did you perform?
"We went to the Kennedy Center lobby and also to the National Gallery of Art outside and just on the street. It was street performance and was somewhat spontaneous. Gene and Stephen recited the poem and put us together in the right order to make the vase, since we couldn't see what we were doing."

"I recall how difficult it was for Stephen to figure out how to solve the difference in height, and how hard it was for me to carry this foot long wooden form on my head. When the wind blew it felt like I was going to be blown over. But I enjoyed the reaction of viewers. People were astounded at this larger than life human occupied vase."

Fram för galna påhitt!

Ja galna påhitt blir det säkert här i Lund med, för det är KARNEVALSÅR! Tjo vad det blir livat i stan i maj!

Att rappa på blankvers

Blankvers: "orimmad femfotad jambisk vers. Det var ett vanligt versmått i äldre engelsk diktning och förknippas med framför allt Shakespeare. Ett blankversepos på modern svenska är Göran Palms Sverige, en vintersaga (1984–2005)."
(Källa: Nationalencyklopedin)

Att rappa på blankvers gör att man efter ett tag
kommer i gung och känner i varje rad
en lätt hypnotisk rytm i fem slag:
To be or not to be, that is the question.

I Vintersagans del 4: "Vintern blir vår",
publicerad av Ordfront 2005,
vill jag citera sidan 310
och rekommenderar dig att läsa den högt!

"Vid 1800-talets slut var det
förtvivlat många unga svenskar som
blev över, inte minst i byarna.
En livslång dräng- och pigtillvaro här
på Öland var vad de såg framför sig,
ty ingen jord fanns kvar att dela på.
Emigrationen blev en drastisk och
rätt dyrköpt lösning på problemet, men
när saknaden förklingat andades
man ut i såväl slott som koja, för
nu räckte plötsligt maten till åt alla.
Den första kullen härifrån begav
sig via New York västerut och tog
sig ända bort till staten Washington,
där kustklimatet var dem välbekant.
När brevrapporterna kom fram och spreds
på Öland och gav hoppingivande
besked i mängd så tordes även de
mer tveksamt lagda resa ut, ty nu
fanns också någonting att resa till.
De flesta av dem bytte land för gott.
Ett ensamt Ölandsbarn på fem sex år
for med en lapp med texten JAG SKALL TILL
NEW YORK DÄR FASTER ANNA MÖTER. Det
gick bra. År 1912 var det
en skara ynglingar från Sandby som
fick brått att emigrera så att de
slapp lumpen. De bespetsade sig på
att fara med en nybyggd jättebåt
på jungfrufärd över Atlanten, men
de blev försenade och måste ta
ett mera okänt fartyg, Adriatic,
en ombokning som grämde dem enormt
tills de fick veta vad som hänt Titanic."

Röda Kapellet

En av mina glädjekällor är Röda Kapellet, som jag gick med i när jag flyttade till Lund för två år sedan. Det är en amatörblåsorkester som startade för 35 år sedan i sjuttiotalets vänsterrörelse. Flera av dem som var med då är fortfarande aktiva. Det är ett väldigt trevligt gäng.

Som julkonsert upprepade kapellet fjolårets uppskattade "filmkonsert" med en ny repertoar från elva olika filmer. Vi spelade musiken samtidigt som avsnitt ur respektive film visades för publiken på en filmduk bakom oss. Lennart Grankvist, som kan allt om film, presenterade filmerna. Speciellt för den här konserten var att få spela ett härligt stycke nyskriven musik till en av Chaplins stumfilmer. Kompositör var Håkan Carlsson, rektor för Lunds musikskola och en av Lunds kulturhjältar, enligt min mening. Det var svensk urpremiär! Det var också premiär för kapellets nye dirigent Per Falck, till vardags trumpetare i Malmö symfoniorkester.

Här är ett klipp från filmkonserten, "Jag har bott vid en landsväg". Bengt Hall leder allsången.

Till höger bakom orkestern syns ett plakat från klimatmötet i Köpenhamn, där många av orkesterns medlemmar hade spelat tidigare den här lördagen,12 december, för tusentals förbipasserande demonstranter.

(Hoppas kunna lägga in Håkan Carlssons "Chaplin's Recreation" här också så småningom.)

Rimfrost

I vår koloniträdgård har rimfrosten gjort stugfönstret till ett konstverk.

Lorraine Hansberry (1930-1965)

Ni som känner mig vet att jag i många år har haft ett forskningsprojekt vid sidan om: Lorraine Hansberry och hennes värld. Jag kommer att återkomma till Hansberry i den här bloggen. Ni som inte vet något om henne kan lätta hitta massor av info på nätet, inte minst om hennes debutpjäs A Raisin in the Sun (1959).

Det bara råkade bli så att 50-årsjubileet av den här klassikern, om en svart familj i Chicagos Southside som flyttar till ett hus i ett dittills vitt område, firades samma år som en svart familj från Southside flyttade in i Vita Huset.

Att lära sig svenska på skånska

En av de trevliga kollegerna på min tidigare skola Komvux Södervärn, en erfaren lärare i Svenska som andraspråk, gav mig en gång ett belysande exempel på hur svenskan kan te sig för någon som börjat stifta bekantskap med vårt språk i malmöitisk tappning. Hon hade suttit och läst igenom elevuppsatser om en utflykt i Malmö när hon fastnat på ordet mossajummet.

Av sammanhanget lyckades hon luska ut vad eleven menade. Klassen hade varit på Malmöhus, på museet...

En vindlande frihet

Det är roligt att blogga! Först reagerade jag på ljudkombinationen - som en tuggummivägg av bläblä. För att bli vän med ordet har jag kopplat ihop det med blues och jogga.

Det som är skönt med bloggandet är att både skrivaren och läsaren själv bestämmer när hon eller han vill vara där.

--Vad ska jag kalla mina inlägg som kommer att handla om allt möjligt mellan himmel och jord? frågade jag Claes. Efter ett tags funderande föreslog han "vindlingar". Hmm - javisst, så rätt! Det här blir en vindlande färd.

Ja, jag tänker vindla fritt i min blogg. Gör det du med!

Gott Nytt År!

Vårt första nyår på Lilla Fiskaregatan, för ett år sedan, förknippar vi med ett makalöst skådespel som Claes förevigade uppflugen i fönstret mot Lunna pågar. Gång på gång målades hela himlen om bakom tornen medan det smällde och sprakade. Vilken början! Här är några av bilderna.



Och nu önskar jag dig som läser detta en härlig början och fin fortsättning på det nya året och decenniet!