Happy Halloween!

Hus på Jois o Tims gata i Cambridge, Massachusetts inför Halloween

Höstkonsert med Lunds Studentsångare

Då jag anlände till helgjobbet på Lunds Universitet i går, låg dimman tät och stundtals kunde man knappt se AF-borgen.

Det var dags för Höstkonsert med Lunds Studentsångare! Världsmästarna i körsång (de vann första pris i kategorin manskör under kör-VM i Kina 2010) är suveränt duktiga i sig och det hade varit njutbart att enbart lyssna på dem. Men som brukligt är (sedan 2006) delas det högtidligen även ut ett solistpris á 150.000:- som är sponsrat av Tetra-Laval. Varför priset delas ut till just denna person ges det en förklaring till vid överlämnandet av checken. Publiken får som alltid en chans att själva bli övertygade av pristagarens skicklighet "in person".

Årets pristagare heter Anna Larsson.

Före konserten var det dags för riggning av teknik (det mesta skötte studentsångarna själva), soundcheck, genomgång av rutiner, låsning, larma av, hänga av slaget på stora uret (vacker sång ska ju inte störas av ett högljutt "DONG! - slag för varje timme...) och fotografering.

Detta klipp är taget med min gamla skruttiga mobil - därav kvalitén.

Hann med att ta ett foto då kören och Anna Larsson övade i den tjusigt upplysta Aulan. Prick klockan 19.30 släckte jag ned hela Aulan (förutom strålkastarna) och tände sedan endast den främre ljuskronan. Mycket effektfullt och det tidigare publikmumlet tystnade i spänd förväntan.

...och här är ett klipp. Vid ett sådant här tillfälle tenderar man att glömma allt slit det varit med återmöbleringen från konferensen i fredags. Är kanske inte ett större opera-fan men det var mycket vacker sång de bjöd på - Lunds Studentsångare och Anna Larsson. Världsklass!

Passade på att fråga Anna Larsson efter repetitionen om hon var nöjd med lokalen och akustiken. Hon intygade sin nöjdhet med ett strålande leende som om ett "ja" inte var nog. Stannade så klart en stund och lyssnade innan jag lämnade över ansvaret till Securitasvakten.

Gästbloggat av Claes

Harvard - Van Jones

Nu är jag hos Joi o Tim i Cambridge. Kom i onsdags efter 4 timmars behaglig bussresa från New York och stannar i 3 dagar.

Joi mötte med den glada överraskningen att Van Jones just den här onsdagen skulle hålla föredrag på John F. Kennedy School of Government som är en del av Harvards Institute of Politics. (Det är där Tim jobbar som arkivarie på biblioteket, så det var han som tipsade oss.)

Vem är Van Jones o hur känner vi honom? Jo han liksom Joi medverkade i konferensen om Race & Democracy i Stockholm 2000, som Jois mor Jewell Handy Gresham tog initiativ till. Jag var "the Swedish liaison" för konferensen, stationerad hos Jewell i Croton-on-Hudson under förberedelserna. Här är lite info om den konferensen:

Som vanligt, klicka på bilden för förstoring

Ett heldagsseminarium i ABF-huset ingick i programmet, liksom möte med Integrationsministern (Mona Sahlin) och andra på Rosenbad, besök i Rinkeby, halvdagsseminarium på Södertörn, mm.

Deltagarlistan

Vem Van Jones är kan du googla om, men annars framgår det tydligt av presentationen som vi fick på the Kennedy School:


Hela föredraget filmades. Jag ska ta reda på länken och skriva in den här. Van Jones tog bl a upp Occupy Wall Street och Teaparty, de två folkrörelserna som är mest uppmärksammade just nu. Det var lite svårt att uppfatta allt han sa, så jag behöver höra föredraget igen. Frågestunden efteråt vill jag också analysera i lugn o ro vid ett senare tillfälle.

Det var många som ville prata med Van efter föredraget.

Vi hade en pratstund med Wesley Gordon från Mississippi, som tillsammans med sin kompis i gul skjorta hade tagit initiativet till att bjuda in Van Jones. Från Mississippi till Harvard! Ja, det är två olika världar, sa han.

Wesley är en av alla "young, gifted and black" som nu kan skörda frukterna av medborgarrättsaktivisternas svåra och farliga kamp för rätten till utbildning, rätten att rösta och andra till synes självklara medborgerliga rättigheter.

Nästa år är det femtio år sen James Meredith lyckades forcera rasbarriären och blev den första afroamerikanska studenten på University of Mississippi (sen Rekonstruktionstiden, dvs. 1865-1875, decenniet efter inbördeskriget).

Wesley, Harvardstudent från Mississippi

Ett kul återseende! - Van, Joi och jag

Occupy Wall Street: 4-dollarsedel

Besökte Zuccotti Park och Occupy Wall Street i måndags 24 okt. Intervjuer och bilder kommer så småningom. Här är ett litet konstverk som en av ockupanterna gav mig, the Perception Dollar. Du kan se den i stort format om du dubbelklickar:

"Har ni fest eller?"

De 15 oktober fick jag så chansen att återse Boelspexarnas spex Henry VIII. Publiken bjöds på en hel del nyskrivna nummer och jag var helnöjd med resultatet! Att jag hade ont i mungiporna efter alla skratt är väl ett gott betyg?

Fick biljett på första parkett till på köpet!

...och ett fint program som jag gärna har som minne!

Den 19 oktober upptäckte Lars-Göran (min kollega) att kransarna hade fått sällskap av ett gäng ballonger runt halsen på en av sfinxerna.

Var det en slump eller hade en företagsam student tagit sig upp på taket med hjälp av byggnadsställningarna som tillfälligt står vid huset och förskönat den ena damen? Om man utför en sådan bedrift finns det förmodligen ett bildbevis på denna bragd på någons blogg eller facebooksida...

Så var det dags att plocka ned kransarna den 21 okt. Den rutinerade sfinxklättraren utförde operationen utan säkerhetslina (ja, det är ju trots allt han som klättrar först upp och fäster säkerhetsutrustningen så att bekransaren kan göra sin klättring). Ballongresterna fick också finna sig i att bli avlägsnade vid samma tillfälle.

Gästbloggat av Claes

Något att fira!

Det är alltid kul att ha något att fira och ibland kommer tårtorna tätt på jobbet. Kanske man till och med kan tala om "Fringe benefits" ?

I dag hade jag bestämt mig för att det var rätt dag att fira att jag varit på Lunds Universitet i 1 år. Den egentliga första dagen på jobbet var den 4 oktober men då var det redan annonserat ett annat tårtkalas.

Vi har pratat en del om ålder och att man inte alltid tycker att siffrorna stämmer med hur man känner sig. Att det stod "22 år" på en tårta nyligen visade väl mer på den upplevda mentala åldern.

Utan någon direkt koppling, bestämde jag att det skulle stå "Claes 1 år" på min.

När jag kom hem från jobbet startade jag direkt Skype. Efter en stund dök Lisbeth upp i listan över närvarande. Skickade över tårtbilden och ringde sedan upp. Blev överraskad över den annorlunda miljön i bakgrunden - Lisbeth satt på bussen mellan New York och Cambridge! En färd som tar ca 4 timmar och kostar 11 USD (tror jag att det var).

Helt OK kvalité på överföringen, lite skakigare och mer fördröjning men annars jättebra. Kul att kunna vara med på resan i dubbel bemärkelse. Lisbeth vred datorn så jag kunde se hur fin bussen var och titta ut genom bussfönstret.

Kunde kolla resultatet av besöket hos frissan (även om det gått en natt på huvudkudden) och det var fortfarande fint. Välsignade teknik som gör det möjligt att "träffas" på distans!

Gästbloggat av Claes

Weekend på Manhattan

Igår fyllde Emil år. Jag blir så glad när jag tänker på honom.

Annars jobbade hjärnan för högtryck igår. Det var en intensiv researchdag på Schomburgs arkivavdelning, kl 10-17, med bara kort paus för lunch på Manna's. Det gäller att utnyttja tiden maximalt. Idag o imorgon har de stängt, tisdag är sista dan.

Lördagkvällen firade jag med en Broadwaymusikal, "Memphis". Högklassig show o härlig musik. Det var upplivande! Storyn är inte så märkvärdig, men den visar att man kommit ett litet stycke på väg sen 50-talet när det gäller det rasistiska tänket. "Memphis" handlar om när R&B och rock, "de svartas musik", blev "rumsren" därför att vita ungdomar lyssnade på den och det blev klirr i kassan för de vita producenterna.
Den ena huvudpersonen är en streetsmart vit kille som gillar musiken och introducerar den på en vit radiokanal. Den andra är en svart sångerska som han upptäcker. De blir kära i varandra och vill gifta sig, men det går ju inte i Memphis. Inte i slutet heller. Han stannar i Memphis medan hon gör karriär i New York. För att knyta ihop storyn kommer hon till Memphis på ett gästspel och han får vara med i hennes show och får credit för sin roll i hennes karriär.

Att ta sig hem på tunnelbanan efter mörkrets inbrott har inte varit något som helst problem, inte igår heller. Jag har känt mig mycket trygg här. I Harlem har jag bara bemötts med vänlighet, trots mitt iögonfallande annorlunda utseende. Vilken kontrast till 70-talet! I den här delen av New York finns det numera en bred svart medelklass, många är välutbildade och medvetna, och fler blir det. (Tänker inte ta upp definitionen av medelklass här.)

Jag är mycket nöjd med det här vandrarhemmet. Tack Madubuko för tipset! Eftersom det är förhållandevis billigt är rummet som sagt spartanskt, men läget är toppen och här är rent o tryggt. Och stort gym, gympa med instruktör, ångbastu o torrbastu, simbassäng är gratis för gästerna. Harlem YMCA är viktigt som community center. Förutom vandrarhem är det ett slags Folkets Hus + kom vux + sportanläggning. Får se vad Claes tycker när han kommer hit i början av december.

Mitt rum

Nu är det söndag och jag ska iväg downtown för att se en till musikal på Broadway, matiné kl 2. What a life!

Först en god, billig (7 USD) o näringsrik lunch på Manna's:

Sen subway på hörnet, så nära! Och det tar bara en kvart att komma ner till Times Square.

På alla tunnelbanestationer finns det mosaiktavlor, men i Harlem är de extra fina. Här är "min" station, Lenox Avenue/135th Street:

En förklaring till högra delen av mosaikväggen

Jaha, nu är jag som synes mitt i turistkvarteren -
runt Broadway o Times Square, ca 40-46th St.

I "The Drama Bookstore" ser jag något som skulle intressera Claes. Det är nog den enmansdokupjäsen om Steve Jobs o Mac som Susan pratade om.

"Mamma Mia" går fortfarande...

Vilket gytter - men kul!

Matinéföreställningen som jag såg idag var "Billy Elliot" och den var värd varenda cent av biljettpriset på 51 USD. Koreografin - fantastiska nummer! Elton Johns musik. Storyn är också bra. Och hela det fiffiga, fantasifulla spelet. En ren njutning!

Önskar att Emil kunde se den här musikalen - hela scenografin, ljussättningen och alla de tekniska finesserna skulle säkert inspirera honom.

Claes borde se den när han kommer! Den går till januari, så det är möjligt. Sökte efter lämpliga Youtube-klipp av Billy Elliott, men inget av dem gjorde den här Broadwayuppsättningen rättvisa tycker jag.

Vilken weekend!

Lyckad marknadsföring?

När Lisbeth är "over there", sorterar och kollar jag hennes post, plöjer igenom tidningar efter artiklar och sparar det jag tror intresserar henne.

Ett utskick som Lisbeth fick, innehöll en personlig inbjudan till en trevlig biokväll som skulle inledas med kort en presentation av företagets verksamhet. Funderade en stund att det hade varit kul att gå på och var redo att anmäla mig. Kom fram till att jag inte hade tid.

Några dagar senare, efter att ha sett trailern, mindes jag inbjudan och tyckte jag det var ganska komiskt med en kapitalförvaltare (som ska ta väl hand om ens kapital och blicka långt fram i framtiden) som bjuder på en katastroffilm (där nästan hela jordens befolkning dukar under av en extrem epidemi)!


Gästbloggat av Claes

Kuriosa i Baltimore

Ett av de få svenska låneorden i engelskan dök upp i the Washington Post söndagen den 9 oktober, när jag var hos Delores. Artikeln om en utställning i Baltimore, "A smorgasbord of oddities", gjorde oss nyfikna. Vi skulle just den dagen till Baltimore för att se en matinéföreställning av A Raisin in the Sun, så vi hoppades få en stund på museet efter teatern. Men pjäsen slutade sent och the American Visionary Museum var i andra ändan av stan, så vi hann inte. Kanske det är möjligt att se den när jag är tillbaka i DC om två veckor.

Tala om tålamod och målmedvetenhet! Trettio år har det tagit för Scott Weaver att bygga den här modellen av San Francisco. Material: tandpetare och lim.

Om din dator funkar som min kan du klicka på bilden så den blir lite större och sen zooma in o se text o bild tydligare (pekaren blir förstoringsglas). Annars kanske "Fönster" - "Zooma" funkar.

Och pjäsen? Jo, det var en bra föreställning. Det finns mycket att säga men jag ska iväg till Schomburg som strax öppnar, tiden här är dyrbar, så det måste vänta. Som så många andra utkast. Att skriva om vissa ämnen är som att skaka en ketchupflaska.

Shake and shake the ketchup bottle,
None will come, and then a lot'll!

Under tiden, här är en bild på The Everyman Theater där vi såg A Raisin in the Sun. Delores hade fixat biljetter. Vilken vän!

Mysig lokal, inte för stor. Men teatern ska snart flytta till en finare o större lokal i centrala Baltimore. Hoppas det blir lika skön stämning. Undrar hur de lyckats klara sig genom den ekonomiska krisen. Trogen publik? Det var fullsatt när vi var där, och pjäsen gick för utsålda hus så man hade lagt in flera extraföreställningar. Kul!

Lägesrapport, och "Rusty the Iron Horse"

Nu ska jag ladda upp inför imorgon. Men först vill jag - äntligen! - lägga in några bilder på en speciell häst på Main Street, Edinburg, VA, med en speciell hälsning till Christina och André!



Nu börjar det hända saker på Hansberry-fronten, så jag hinner kanske inte blogga på några dar. Imorgon lunch med den afroamerikanske historieprofessorn som höll workshop på Schomburg för ett 50-tal lärare ikväll. Han kan mycket om Hansberrys kontext. Sen ska jag skriva mail till olika personer som jag skulle vilja träffa, och så ska jag gå igenom the Hansberry Archives. På torsdag ska jag få träffa den som är mest insatt i Hansberry-materialet på Schomburg, Steven.

Nästa onsdag tidigt sticker jag till Cambridge, MA för några dar med Joi som kulminerar i en Handy-släktträff just den helgen när jag är där, och jag är välkommen!

Hoppas ni alla där hemma har det bra, ni också!

17 okt: The High Line

Idag var det ett fantastiskt sommarväder igen, så jag åkte downtown, strosade runt i Greenwich Village och gick sen hela High Line. Jag hade tänkt lyssna på jazz på the Village Vanguard på kvällen (insläpp kl 8, program kl 9).

Men när klockan var halv sex sa kroppen att den hade gått tillräckligt och ville "take the A-train" H-em, så det var bara att lyda o planera jazzdiggande en annan dag.

(Jag behöver vara i form imorgon för då är det Schomburg för hela slanten.)

Här är några bilder från dagens promenad på the High Line:

Gatulivet som teater, långbänkar o -bord trappstegsvis ner mot glasväggen.

Utsikt mot Empire State Building

Det byggs mycket och högt invid the High Line.
Och arkitekterna leker med formerna.

Sommarens sista ros?

15 okt: Med Susan i New York

Lördagspromenad med Susan runt Fifth Avenue och turiststråken. Klarblå himmel, hög luft, sol och semesterkänsla.

Vi åt en god lunch på Sarabeth's (en filial till huvudrestaurangen) en trappa upp i varuhuset Lord & Taylor på 424 Fifth Avenue vid 38th St. Ett bra tips!

Rockefeller Center

Idel kålhuvuden

Claes, här är the Apple store.
Susan tipsade förresten om bra dokupjäs om Steve Jobs;
ska se om den körs fortfarande när du kommer

Turistfrestelser överallt, här huvudbonader

Susan vid MoMA. Vi hann kolla lite, det får bli ett ordentligt besök senare.

En installation på MoMA just nu består av en labyrint av tunna vliselineväggar o mikrofoner/högtalare som hänger ner från taket o registrerar alla ljud o spelar upp dem. Resultatet är givetvis en kakafoni utan dess like. Här bidrar jag med första takterna av "Misty". Men det var dags att stänga museet, så de hade stängt av ljudanläggningen. Får kolla kakafonin och kanske knäppa med fingrarna eller köra "My Funny Valentine" som mitt bidrag nästa gång.

Åter hemma hos Susan hade vi kul med hattar ett tag:

Här är en tjusig sak

Här har the stylist varit i farten. Jag skulle bara haft ett knallrött läppstift också...