Lycka är...
...att vakna med min älskade och att äta frukost tillsammans i lugn och ro.
...att sedan möta min son vid Grand, där han lämnar av lilla dottern före jobbet (Mejeriets jazzbrunch), och att strosa uppför Lilla Fiskaregatan med Katjas hand i min och höra henne berätta om hur "wolit" hon haft det i skogen med sina dagiskompisar, särskilt när hon trampade i "geggamoja".
...att se Katja och Claes busa och skratta, och att höra henne spela upp små scener med sina vänner gosedjuren - och vad det pratades! fast vi vuxna förstod inte allt. Idag var det bilutflykt på sängen, med nallarna uppstaplade mot kuddar i baksätet och med de imaginära säkerhetsbältena ordentligt fastspända innan chauffören åkte iväg till okänd ort, med kulramen som viktig rekvisita (instrumentbräda?). Sen läste vi Beskows Resan till Landet Längesen.
...att höra glad musik genom fönstret och gå ner på gatan och upptäcka Alte Kamereren på väg till Stortorget och att stå på torget med Katja i det fina vädret och lyssna - och se! - på de Lundaspexande blåsarna och Drillflickorna.
...att sedan lyssna på geniale James Hollingworth i Stadshallen - nostalgi! Djurens brevlåda var storfavorit för både Emil och mig när han växte upp, och det var Emil som ordnat biljetterna. Helt underbart infallsrik gitarrmusik! Och roliga texter som barn kan ta till sig, nu som då. "Wolit" tyckte Katja och farmor. Och alla andra i Stadshallen, stora som små.
...att avsluta dagen med Claes' överraskning - "Var redo att gå någonstans kl 17.30 den 30 oktober" - som visade sig vara Studentsångarnas konsert med Ola Salo i Universitetsaulan. Mäktigt!! Taket lyfte sig ibland. Och ibland kom det ur alla mansstruparna ett återhållet pianissimo så rent och fulländat att man höll andan för att inte störa klangen. Det som gjorde starkast intryck på mig, förutom Ola Salos "Getsemane" ur Jesus Christ Superstar, var ändå avslutningen, när konserten var över och kören tågat ut. Publiken hade ombetts att sitta kvar ett ögonblick. Snart förstod jag varför, för där stod sångarna uppe på trapporna utanför aulan och sjöng Frederik Kuhlaus och C W Böttigers "O hur härligt majsol ler". Det var så vackert att vi rös. Och det var skönt att tänka på våren som kommer igen, på andra sidan vintern...
Ja, så här underbart kan livet vara. Även om fonden av sorg alltid finns där. Eller snarare på grund av att den finns där.
Det vimlar av under här i livet. Önskar att alla fick uppleva det mer.
...att vakna med min älskade och att äta frukost tillsammans i lugn och ro.
...att sedan möta min son vid Grand, där han lämnar av lilla dottern före jobbet (Mejeriets jazzbrunch), och att strosa uppför Lilla Fiskaregatan med Katjas hand i min och höra henne berätta om hur "wolit" hon haft det i skogen med sina dagiskompisar, särskilt när hon trampade i "geggamoja".
...att se Katja och Claes busa och skratta, och att höra henne spela upp små scener med sina vänner gosedjuren - och vad det pratades! fast vi vuxna förstod inte allt. Idag var det bilutflykt på sängen, med nallarna uppstaplade mot kuddar i baksätet och med de imaginära säkerhetsbältena ordentligt fastspända innan chauffören åkte iväg till okänd ort, med kulramen som viktig rekvisita (instrumentbräda?). Sen läste vi Beskows Resan till Landet Längesen.
...att höra glad musik genom fönstret och gå ner på gatan och upptäcka Alte Kamereren på väg till Stortorget och att stå på torget med Katja i det fina vädret och lyssna - och se! - på de Lundaspexande blåsarna och Drillflickorna.
...att sedan lyssna på geniale James Hollingworth i Stadshallen - nostalgi! Djurens brevlåda var storfavorit för både Emil och mig när han växte upp, och det var Emil som ordnat biljetterna. Helt underbart infallsrik gitarrmusik! Och roliga texter som barn kan ta till sig, nu som då. "Wolit" tyckte Katja och farmor. Och alla andra i Stadshallen, stora som små.
...att avsluta dagen med Claes' överraskning - "Var redo att gå någonstans kl 17.30 den 30 oktober" - som visade sig vara Studentsångarnas konsert med Ola Salo i Universitetsaulan. Mäktigt!! Taket lyfte sig ibland. Och ibland kom det ur alla mansstruparna ett återhållet pianissimo så rent och fulländat att man höll andan för att inte störa klangen. Det som gjorde starkast intryck på mig, förutom Ola Salos "Getsemane" ur Jesus Christ Superstar, var ändå avslutningen, när konserten var över och kören tågat ut. Publiken hade ombetts att sitta kvar ett ögonblick. Snart förstod jag varför, för där stod sångarna uppe på trapporna utanför aulan och sjöng Frederik Kuhlaus och C W Böttigers "O hur härligt majsol ler". Det var så vackert att vi rös. Och det var skönt att tänka på våren som kommer igen, på andra sidan vintern...
Ja, så här underbart kan livet vara. Även om fonden av sorg alltid finns där. Eller snarare på grund av att den finns där.
Det vimlar av under här i livet. Önskar att alla fick uppleva det mer.
