söndag 27 mars 2011
Katja som frisör
Katja skulle vara frisör och Claes gick med på att vara hennes kund/offer, så hon tog sin stol och flyttade den bakom hans, där han satt vid köksbordet. Sen hämtade hon en kam och en handduk och bad Claes blöta håret så hon kunde sätta igång. När frisören var färdig gav hon kunden en komplimang.
lördag 26 mars 2011
Cykellycka
Katja har fått en blå tvåhjuling. Den är ett fynd som jag gjorde i ett loppisstånd på Clemenstorget i vintras. Vi har väntat på att det skulle bli lite varmare, och den här veckan var det dags för överraskningen. Föräldrarna hade skaffat hjälm, och när de tog den med till Lund anade hon nog att något var på gång.
Hon har rätt länge pratat om att hon önskar sig en rosa cykel, men när hon väl såg den här så var blåa cyklar helt rätt.
Premiärturen nerför Lilla Fiskaregatan till Grand och tillbaka var vinglig. Vi har inte skaffat några stödhjul, så jag fick hålla henne på rätt köl.
Nästa morgon cyklade hon först till Universitetshuset och två gånger runt Byrålogen i hopp om att Claes skulle kunna komma ut och se hennes artisteri. Men han var fullt sysselsatt på jobbet och såg inte mitt sms förrän långt senare.
Efter lunch cyklade hon hela vägen till kolonin! Och tillbaka! Pust... Men hon blev allt stadigare.
När Emil och April skulle hämta henne skulle ni ha sett hennes triumffärd, när hon trampade uppför backen i Lundagård mot sina föräldrar som stod och väntade uppe på krönet vid AF-borgen. Hon var så stolt och lycklig! Det var värt en trött rygg och lite extra hjärtslag, tyckte farmor.
I fredags eftermiddag, när hon var hos oss igen medan Emil jobbade och April tränade med Roller Derby, fick hon äntligen chans att visa Claes sin nya konstfärdighet. När han kom cyklande och mötte upp nära kolonin blev det tävling och hon vann ; -). Jag ville hålla henne om ryggen i stället för att ha ena handen på styret, för jag tyckte hon var så stadig, men det var hon inte redo för än. Veckans Katja-uttryck: "hålla balansen".
Det gosedjur som fick äran att sitta på första parkett - i cykelkorgen - den här gången var en fladdermus. Katja önskar sig en Läderlappenmask. Jag kan se henne i den och med manteln fladdrande i vinden när hon susar fram på sin tvåhjuling. Kanske vi får göra ett besök i nyöppnade Buttericks på Östra Mårtensgatan...
Hon har rätt länge pratat om att hon önskar sig en rosa cykel, men när hon väl såg den här så var blåa cyklar helt rätt.
Premiärturen nerför Lilla Fiskaregatan till Grand och tillbaka var vinglig. Vi har inte skaffat några stödhjul, så jag fick hålla henne på rätt köl.
Nästa morgon cyklade hon först till Universitetshuset och två gånger runt Byrålogen i hopp om att Claes skulle kunna komma ut och se hennes artisteri. Men han var fullt sysselsatt på jobbet och såg inte mitt sms förrän långt senare.
Efter lunch cyklade hon hela vägen till kolonin! Och tillbaka! Pust... Men hon blev allt stadigare.
När Emil och April skulle hämta henne skulle ni ha sett hennes triumffärd, när hon trampade uppför backen i Lundagård mot sina föräldrar som stod och väntade uppe på krönet vid AF-borgen. Hon var så stolt och lycklig! Det var värt en trött rygg och lite extra hjärtslag, tyckte farmor.
I fredags eftermiddag, när hon var hos oss igen medan Emil jobbade och April tränade med Roller Derby, fick hon äntligen chans att visa Claes sin nya konstfärdighet. När han kom cyklande och mötte upp nära kolonin blev det tävling och hon vann ; -). Jag ville hålla henne om ryggen i stället för att ha ena handen på styret, för jag tyckte hon var så stadig, men det var hon inte redo för än. Veckans Katja-uttryck: "hålla balansen".
Det gosedjur som fick äran att sitta på första parkett - i cykelkorgen - den här gången var en fladdermus. Katja önskar sig en Läderlappenmask. Jag kan se henne i den och med manteln fladdrande i vinden när hon susar fram på sin tvåhjuling. Kanske vi får göra ett besök i nyöppnade Buttericks på Östra Mårtensgatan...
onsdag 23 mars 2011
Bebodda och lediga hallon
Här är en annan liten filmsekvens från förra sommaren.
Katja vill plocka hallon till Pappa och Mamma. Ett per person räcker, tycker hon. Hallonen ska fraktas i en liten låda till mottagarna senare på dagen.
Det visar sig vara en lite klurigare uppgift än Katja först tänkt sig, för ett hallon kan vara bebott! I Pappas hallon upptäcker hon en liten hallonmask. Man kan ju inte ta maskens hus, och det är lite läskigt att ta i det, för hyresgästen rör sig där inne. Och så är husets väggar mjuka och ömtåliga, så Katja tycker det är bäst att låta Farmor sätta hallonhuset på marken under vinbärsbusken, där masken får vara ifred.
Jaha, då är det bara att gå tillbaka till hallonbusken bakom pilekojan och leta efter ett "ledigt" hallon.
Katja har plockat en prästkragebukett som hon inte släpper utan håller i handen hela tiden. Farmor kommer med förslaget att hon ska ge buketten till Mamma. Den idén faller inte i god jord. Nää! Det är ju Katjas egna blommor!
Mamma och Pappa får i alla fall ett rött, sött och alldeles ledigt hallon var...
(PS. Notera den estetiska finessen med att Farmors blus matchar madrassen.)
Katja vill plocka hallon till Pappa och Mamma. Ett per person räcker, tycker hon. Hallonen ska fraktas i en liten låda till mottagarna senare på dagen.
Det visar sig vara en lite klurigare uppgift än Katja först tänkt sig, för ett hallon kan vara bebott! I Pappas hallon upptäcker hon en liten hallonmask. Man kan ju inte ta maskens hus, och det är lite läskigt att ta i det, för hyresgästen rör sig där inne. Och så är husets väggar mjuka och ömtåliga, så Katja tycker det är bäst att låta Farmor sätta hallonhuset på marken under vinbärsbusken, där masken får vara ifred.
Jaha, då är det bara att gå tillbaka till hallonbusken bakom pilekojan och leta efter ett "ledigt" hallon.
Katja har plockat en prästkragebukett som hon inte släpper utan håller i handen hela tiden. Farmor kommer med förslaget att hon ska ge buketten till Mamma. Den idén faller inte i god jord. Nää! Det är ju Katjas egna blommor!
Mamma och Pappa får i alla fall ett rött, sött och alldeles ledigt hallon var...
(PS. Notera den estetiska finessen med att Farmors blus matchar madrassen.)
söndag 20 mars 2011
Sommardrömmar
Medan vi längtar efter sommaren och värmen...
Claes plockade fram en liten filmsekvens från förra sommaren,
när Katja vattnade i kolonin.
lördag 19 mars 2011
Varde ljus!
Idag var vi på Kulturmejeriets jazzbrunch och hörde den danska "nu-jazz"-gruppen Girls in Airports. Fast egentligen var vi mest där för att se Emil in action som ljustekniker, denna gången på Mejeriet som ofta anlitar honom. Jag har förstått att han är bra för han får ljussätta i allt större sammanhang runtom i södra Sverige.
Han ljussätter mitt liv också.
Kvällsljus, avskedsbild
Nu gör vi som flyttfåglarna, flyttar hem när våren kommer. Fast det är ju inte så långt att färdas, bara till lägenheten bredvid. Här har Claes tagit en avskedsbild - egentligen två som han sytt ihop - från hörnfönstret. Solnedgång en vårkväll...
fredag 18 mars 2011
Katja ger Nallekonsert
Katja låter sina gosedjur vara med på all möjlig underhållning. Den här gången fick bara nallarna lyssna. Kan hon ha snappat upp att det finns "Nallekonserter"?
torsdag 17 mars 2011
Hoppets origami
Har du hört talas om Sadako och de tusen papperstranorna? Om du klickar på länken ser du en staty av en flicka som håller i en papperstrana. (Jodå, tranan är av sten liksom resten av skulpturen.) Statyn står i Hiroshimas Fredspark och föreställer Sadako Sasaki, som dog i leukemi 1955 12 år gammal. Hon är en symbol för alla de barn i Japan som blev atombombens oskyldiga offer.
Enligt en gammal japansk legend kan man få sin önskan uppfylld om man viker tusen tranor i papper. (Origami är ju en urgammal och högt utvecklad japansk konstart.) Sadako ville leva, så hon vek över 1300 stycken.
1977 skrev Eleanor Coerr en ungdomsbok om Sadako. Den översattes och spreds över hela världen inom några få år. (I den versionen hinner Sadako bara vika 644 tranor men får hjälp av sina kamrater som viker resten.)
Genom Sadakos historia är tranan i origami numera en fredssymbol. Man viker den så här.
Det finns vuxna människor som försvarar rätten att tillverka atombomber. Och splitterbomber. Och minor. Och så finns det barn - och en del vuxna - som viker papperstranor.
Enligt en gammal japansk legend kan man få sin önskan uppfylld om man viker tusen tranor i papper. (Origami är ju en urgammal och högt utvecklad japansk konstart.) Sadako ville leva, så hon vek över 1300 stycken.
1977 skrev Eleanor Coerr en ungdomsbok om Sadako. Den översattes och spreds över hela världen inom några få år. (I den versionen hinner Sadako bara vika 644 tranor men får hjälp av sina kamrater som viker resten.)
Genom Sadakos historia är tranan i origami numera en fredssymbol. Man viker den så här.
Det finns vuxna människor som försvarar rätten att tillverka atombomber. Och splitterbomber. Och minor. Och så finns det barn - och en del vuxna - som viker papperstranor.
tisdag 15 mars 2011
Tears in Japan. Tokyo Journal.
Shay har varit min goda vän ända sedan vi möttes 1985 på en konferens om Lorraine Hansberry på Spelman College i Atlanta, Georgia.
Vid nyår berättade hon att hon hade fått ett konstnärsstipendium till Japan och var i full färd med att lära sig japanska. Fem månader i Tokyo! Den 3 mars bar det äntligen av.
Här följer utdrag (med hennes tillstånd förstås) ur Shays "unedited Tokyo journal" för släkt och vänner för tiden 3-15 mars.
3 mars:
Konnichiwa Y'all,
My arrival in Tokyo was smooth. Once I crossed the international dateline I was in the future, 13 hours ahead of you on the East Coast. The weather was cool in the 40's and the skies were a bit grey like Paris, and the citizens just as fashionable, and chic. I got a big thrill passing the Imperial Palace in a taxi on the way to International-House where I stayed overnight. The manicured landscapes, the mix of modern and ancient side by side. Studying Japanese all those months helped med to manage my transportation by train and taxi without too much trouble.
It's 3:30 a.m. but I'm like a little kid, too excited to sleep. Looking forward to the 5 months of adventure ahead.
7 mars:
[A Japanese artist tells Shay:] "If you're worried about earthquakes, we have a helmet for you."
10 mars:
My first week in Tokyo has been a daily learning experience. I managed to find the noodle restaurant near my house and thought I would swoon from the healing aroma and soul satisfying taste of the noodles. A tiny place, so crowded I was unceremoniously directed to sit at a small table facing a gentleman noisily enjoying his bowl of steaming noodles. I grabbed my chopsticks and joined the slurp symphony.
Yesterday a Japanese friend took me to a very elegant Japanese inspired French restaurant, Hiramatsu, where we were delighted by the Chagall menu - 1st course: a thin green bean soup with a small scoop of ice cream in a huge white round bowl, 2nd course: two scallops topped with a ginger sauce, a diamond of salmon mousse topped with slivers of green beans and decorated with green leaves and edible flowers, 3rd course: a small tower of mushroom and duck slices, greens, small perfect squares of mushroom infused potatoes on a paper thin pancake surrounded by a whispery swirl of a delicious reduction sauce, and dessert: a narrow white rectangle plate with 3 different chocolates and a white homemade cloud of a marshmallow, a delight for the eyes. We were fussed over by several waiters practicing their French and English.
After a walk in Arisugawa Park, we went shopping in a large dept. store in Shinjuku, a neater, cleaner, better lit kind of Macy's. I swooned again, this time in the Ito-ya Stationery store.
We refreshed ourselves with iced glasses of Yuzu, a yummy citrus, lemonade like drink sweetened with honey. We talked about the project I'm working on here and she told me a wonderful story about growing up in a Buddhist household on the outskirts of Tokyo. (You'll have to read the book!)
The plum trees are blossoming but it's still quite chilly. Going to see Arundati Roy speak this weekend. She was an architecture student so I'm doubly excited to meet the writer of The God of Small Things, one of my all time favorite books.
Til next time,
I'm your Soul Sister in Tokyo
11 mars:
BIG SCARY earthquake this afternoon!!!!! I was eating wild strawberries when the building began to sway, then shake as if the earth gods had awakened. I dived under the dresser in my room. Five minutes later, it fell over. The building is still shaking with aftershocks. There is a parking lot nearby where we can stand in the open. I have CNN so I am getting some news in English. I'm shaken but not stirred. Japanese fruit is awesome! Met my neighbors and people are eager to help in emergencies and get acquainted. All good and well here.
On TV the prime minister Kano asks residents to be calm and not panic. Intense images of the tsunami hitting the northeast coast of the island of Honshu. Struck Sendai. Center only 230 miles in ocean from Tokyo. BBC and CNN my new source. Learning new words in a disaster: Tsunami, earthquake, stay calm, conserve electricity.
13 mars:
My earthquake detector, the glass of water on my altar, is busy. The news reports are that there have been almost 300 aftershocks or little earthquakes from low to strong intensity since the BIG ONE on Friday. About 5-6 aftershocks per hour. It's a bit unsettling.
Going out with the other local JUSCF grantee Greg in a few moments to stroll around on this gloriously beautiful day. People are a bit freaked out by the idea of a nuclear disaster but the Italian coffee shop down the street was packed with hipsters and expats and locals sitting in the sun sipping espressos looking calm and cool. Inside there are little tremors in us all.
14 mars:
Still in good spirits and calm after spending a few hours in the library and lugging home a stack of books on architecture. Maybe I'm being foolish to even consider staying with this threat of a nuclear disaster in the air. Tomorrow I'll don my face mask and go looking for potassium iodide and ask about a postponement of the grant.
15 mars:
This morning 5 a.m., just a few moments ago, I was jolted awake by a pretty strong aftershock/earthquake. It's just so unsettling not knowing when the next little - or stronger - tremor will happen. Feel pretty safe in my building in this part of town, on high ground, but skyped with Annette about the possiblilites of returning as the nuclear threat continues. Where I am in Tokyo it seems so far away. Greg, the other grantee, is leaving.
The Japanese people on the street look calm, act calm but judging by the conversations with contacts I've made, people are really a bit freaked out.
Shay, du som så glad i hågen reste in i "framtiden" för två veckor sen, vad tänker du göra nu? Ja, vad kan man göra i en sådan situation? Ingen vet ju vad som ska hända härnäst.
Alla dessa medmänniskor i Japan, alla dessa tragiska öden... Som alltid i sådana här situationer påminns jag om John Donnes dikt,
Vid nyår berättade hon att hon hade fått ett konstnärsstipendium till Japan och var i full färd med att lära sig japanska. Fem månader i Tokyo! Den 3 mars bar det äntligen av.
Här följer utdrag (med hennes tillstånd förstås) ur Shays "unedited Tokyo journal" för släkt och vänner för tiden 3-15 mars.
3 mars:
Konnichiwa Y'all,
My arrival in Tokyo was smooth. Once I crossed the international dateline I was in the future, 13 hours ahead of you on the East Coast. The weather was cool in the 40's and the skies were a bit grey like Paris, and the citizens just as fashionable, and chic. I got a big thrill passing the Imperial Palace in a taxi on the way to International-House where I stayed overnight. The manicured landscapes, the mix of modern and ancient side by side. Studying Japanese all those months helped med to manage my transportation by train and taxi without too much trouble.
It's 3:30 a.m. but I'm like a little kid, too excited to sleep. Looking forward to the 5 months of adventure ahead.
7 mars:
[A Japanese artist tells Shay:] "If you're worried about earthquakes, we have a helmet for you."
10 mars:
My first week in Tokyo has been a daily learning experience. I managed to find the noodle restaurant near my house and thought I would swoon from the healing aroma and soul satisfying taste of the noodles. A tiny place, so crowded I was unceremoniously directed to sit at a small table facing a gentleman noisily enjoying his bowl of steaming noodles. I grabbed my chopsticks and joined the slurp symphony.
Yesterday a Japanese friend took me to a very elegant Japanese inspired French restaurant, Hiramatsu, where we were delighted by the Chagall menu - 1st course: a thin green bean soup with a small scoop of ice cream in a huge white round bowl, 2nd course: two scallops topped with a ginger sauce, a diamond of salmon mousse topped with slivers of green beans and decorated with green leaves and edible flowers, 3rd course: a small tower of mushroom and duck slices, greens, small perfect squares of mushroom infused potatoes on a paper thin pancake surrounded by a whispery swirl of a delicious reduction sauce, and dessert: a narrow white rectangle plate with 3 different chocolates and a white homemade cloud of a marshmallow, a delight for the eyes. We were fussed over by several waiters practicing their French and English.
After a walk in Arisugawa Park, we went shopping in a large dept. store in Shinjuku, a neater, cleaner, better lit kind of Macy's. I swooned again, this time in the Ito-ya Stationery store.
We refreshed ourselves with iced glasses of Yuzu, a yummy citrus, lemonade like drink sweetened with honey. We talked about the project I'm working on here and she told me a wonderful story about growing up in a Buddhist household on the outskirts of Tokyo. (You'll have to read the book!)
The plum trees are blossoming but it's still quite chilly. Going to see Arundati Roy speak this weekend. She was an architecture student so I'm doubly excited to meet the writer of The God of Small Things, one of my all time favorite books.
Til next time,
I'm your Soul Sister in Tokyo
11 mars:
BIG SCARY earthquake this afternoon!!!!! I was eating wild strawberries when the building began to sway, then shake as if the earth gods had awakened. I dived under the dresser in my room. Five minutes later, it fell over. The building is still shaking with aftershocks. There is a parking lot nearby where we can stand in the open. I have CNN so I am getting some news in English. I'm shaken but not stirred. Japanese fruit is awesome! Met my neighbors and people are eager to help in emergencies and get acquainted. All good and well here.
On TV the prime minister Kano asks residents to be calm and not panic. Intense images of the tsunami hitting the northeast coast of the island of Honshu. Struck Sendai. Center only 230 miles in ocean from Tokyo. BBC and CNN my new source. Learning new words in a disaster: Tsunami, earthquake, stay calm, conserve electricity.
13 mars:
My earthquake detector, the glass of water on my altar, is busy. The news reports are that there have been almost 300 aftershocks or little earthquakes from low to strong intensity since the BIG ONE on Friday. About 5-6 aftershocks per hour. It's a bit unsettling.
Going out with the other local JUSCF grantee Greg in a few moments to stroll around on this gloriously beautiful day. People are a bit freaked out by the idea of a nuclear disaster but the Italian coffee shop down the street was packed with hipsters and expats and locals sitting in the sun sipping espressos looking calm and cool. Inside there are little tremors in us all.
14 mars:
Still in good spirits and calm after spending a few hours in the library and lugging home a stack of books on architecture. Maybe I'm being foolish to even consider staying with this threat of a nuclear disaster in the air. Tomorrow I'll don my face mask and go looking for potassium iodide and ask about a postponement of the grant.
15 mars:
This morning 5 a.m., just a few moments ago, I was jolted awake by a pretty strong aftershock/earthquake. It's just so unsettling not knowing when the next little - or stronger - tremor will happen. Feel pretty safe in my building in this part of town, on high ground, but skyped with Annette about the possiblilites of returning as the nuclear threat continues. Where I am in Tokyo it seems so far away. Greg, the other grantee, is leaving.
The Japanese people on the street look calm, act calm but judging by the conversations with contacts I've made, people are really a bit freaked out.
***********************
Shay, du som så glad i hågen reste in i "framtiden" för två veckor sen, vad tänker du göra nu? Ja, vad kan man göra i en sådan situation? Ingen vet ju vad som ska hända härnäst.
Alla dessa medmänniskor i Japan, alla dessa tragiska öden... Som alltid i sådana här situationer påminns jag om John Donnes dikt,
"No man is an island, entire of itself; /. . ./
Any man's death diminishes me, because I'm involved in mankind.
Therefore send not to ask for whom the bell tolls;
it tolls for thee."
"Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig; /. . . /
Varje människas död förminskar mig, ty jag är innesluten i mänskligheten;
Sänd därför inget bud att fråga vem (begravnings)klockan klämtar för;
den klämtar för dig."
Any man's death diminishes me, because I'm involved in mankind.
Therefore send not to ask for whom the bell tolls;
it tolls for thee."
"Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig; /. . . /
Varje människas död förminskar mig, ty jag är innesluten i mänskligheten;
Sänd därför inget bud att fråga vem (begravnings)klockan klämtar för;
den klämtar för dig."
Den japanske sångaren Chars tolkning av Eric Claptons "Tears in Heaven" har fått en ny innebörd.
Wed March 16, 2011 Texas
Home safe. Getting to the airport was smooth. I wore a cotton face mask like at least half of the people I saw moving through the city. I arrived 6 hours before my flight. 45 minutes to check in. 15 minutes to get through security. Three earthquakes at the airport this morning. The first quite strong, a 6.0 that had some people diving under chairs and benches. Others just looked around as if to ask "Is it happening again?" Then three smaller quakes followed within the hour. Unnerving.
My flight was choppy and felt like an 11 hour earthquake experience. At one point the plane shook so violently and dropped so suddenly I thought "I have survived the biggest earthquake in over 100 years in Japan to be lost at sea on my way home." Glad to be on solid ground.
The news from Japan by the time I landed had gotten even worse. As we exited the plane upon arrival there were armed officers with handheld meters checking each passenger and each piece of luggage for radiation. The officer I spoke with said we were ok, whatever that means. CNN's reports indicate that things are getting worse.
Leaving customs I was greeted by my Beloved and a camera crew. "Why did you decide to leave?" the cameraman asked. "After gentle and not so gentle pressure from family and friends who were watching the news. It was terrifying for them, although I didn't feel any immediate danger in Tokyo."
It was my new Facebook friend, a knowledgeable person in the field of nuclear plants and a consultant, who said it was getting really bad after the third explosion. It was in that moment that I felt fear and got booked on a flight the following day.
My heart is so heavy as I think of all the people I met in Tokyo who were so kind to me, and those who have friends and family near Fukushima and in Sendai, who are worrying about the next more devastating news as the radiation threat continues to spread south on the wind, traces of radiation found in the water in Fukushima and some in the air above Tokyo. The Japanese people I spoke with don't believe that they are getting the full story from the government and after seeing the latest, I'm in agreement. I continue to keep the people of Japan in my thoughts and prayers.
I left Tokyo Wednesday evening and after an 11-hour flight, I arrived in Texas Wednesday evening, back to my present with my beloved, and grateful for all the good thoughts that kept me positive.
I've been awake for 24 hours. Think I'll sleep for the next 24.
People can donate to Japan to help in relief efforts at the following link: http://news.yahoo.com/s/yblog_newsroom/20110311/wl_yblog_newsroom/japan-earthquake-and-tsunami-how-to-help.
Love, Shay
******************
PS. Nu på morgonen den 17 mars fanns detta brevet från Shay i min mailbox:Wed March 16, 2011 Texas
Home safe. Getting to the airport was smooth. I wore a cotton face mask like at least half of the people I saw moving through the city. I arrived 6 hours before my flight. 45 minutes to check in. 15 minutes to get through security. Three earthquakes at the airport this morning. The first quite strong, a 6.0 that had some people diving under chairs and benches. Others just looked around as if to ask "Is it happening again?" Then three smaller quakes followed within the hour. Unnerving.
My flight was choppy and felt like an 11 hour earthquake experience. At one point the plane shook so violently and dropped so suddenly I thought "I have survived the biggest earthquake in over 100 years in Japan to be lost at sea on my way home." Glad to be on solid ground.
The news from Japan by the time I landed had gotten even worse. As we exited the plane upon arrival there were armed officers with handheld meters checking each passenger and each piece of luggage for radiation. The officer I spoke with said we were ok, whatever that means. CNN's reports indicate that things are getting worse.
Leaving customs I was greeted by my Beloved and a camera crew. "Why did you decide to leave?" the cameraman asked. "After gentle and not so gentle pressure from family and friends who were watching the news. It was terrifying for them, although I didn't feel any immediate danger in Tokyo."
It was my new Facebook friend, a knowledgeable person in the field of nuclear plants and a consultant, who said it was getting really bad after the third explosion. It was in that moment that I felt fear and got booked on a flight the following day.
My heart is so heavy as I think of all the people I met in Tokyo who were so kind to me, and those who have friends and family near Fukushima and in Sendai, who are worrying about the next more devastating news as the radiation threat continues to spread south on the wind, traces of radiation found in the water in Fukushima and some in the air above Tokyo. The Japanese people I spoke with don't believe that they are getting the full story from the government and after seeing the latest, I'm in agreement. I continue to keep the people of Japan in my thoughts and prayers.
I left Tokyo Wednesday evening and after an 11-hour flight, I arrived in Texas Wednesday evening, back to my present with my beloved, and grateful for all the good thoughts that kept me positive.
I've been awake for 24 hours. Think I'll sleep for the next 24.
People can donate to Japan to help in relief efforts at the following link: http://news.yahoo.com/s/yblog_newsroom/20110311/wl_yblog_newsroom/japan-earthquake-and-tsunami-how-to-help.
Love, Shay
fredag 11 mars 2011
Världsartister i våra hem
För första gången i mänsklighetens historia finns det en oöverskådlig repertoar av underbar musik som vem som helst kan lyssna på när som helst och gratis - om man har tillgång till Internet.
Inom min livstid har utvecklingen gått från radio, biograffilm och 78-varvs stenkakor till TV och vinylskivor, sen till videoband, CD, DVD, Blu-ray, och Internet i datorer av alla de storlekar och beteckningar. Vi vänjer oss otroligt snabbt vid den nya tekniken och tycker att det vi har nu är normalt, men är det? Bodil Jönssons Tio tankar om tid och Tio år senare påminner oss om revolutionen vi upplevt och fortfarande är mitt inne i.
Med ett par klick på datorn kan jag få fram olika versioner av låtar som vi spelar i Linen Row Big Band, och bli inspirerad av fantastiska musiker.
Jag tänkte det kunde vara mysigt med lite avslappnande musik, så här är en handfull lugna sköna klassiker ur vår repertoar.
Tommy Dorsey, "I'm Getting Sentimental About You". Blunda och njut... Vår förste trombonist Peter L spelar den så att man ryser av välbehag.
Benny Goodmans band: "Memories of You"
Lionel Hamptons band: "Star Dust"
Roy Hargrove med för mig okänt band: "I Remember Clifford".
Glen Grays band: "Smoke Rings", förknippad med salig "Smoke Ring" Anderssons jazzprogram i radio. (Märkligt nog kombineras ljudet med ett klipp ur en filmversion av Alice i Underlandet från 1933. Kanske för att det är en filmklassiker från samma tid?)
Sen har vi förstås Ellington och Basie, som har gett oss många fina arrangemang som man kan höra i original på Youtube. Etc. Etc.
Det finns massor av fina amatörband och halvprofessionella storband också på Youtube. Det får räcka med ett exempel bland tusentals: Glenn Miller Orchestra (en av många efterföljare) med sin version av "Tuxedo Junction".
Till slut ville jag ni skulle få njuta av den suveräna trombonduon, amerikanen J.J. Johnson och dansken Kai Winding, vars version av "Georgia on My Mind" är så förunderligt vacker, men jag hittade inte den på Youtube. Inte heller någon av de andra låtarna på deras klassiska album The Great Kai and J.J., som är den enda CD som jag har nött ut så jag fick skaffa en ny!
Det är inte allt som finns på Youtube. Men kanske du kan hitta Johnson och Winding på Spotify? Har du börjat med Spotify? Det har inte jag, men det är väl bara en tidsfråga.
Hur ser framtiden ut? Om vi bara överlever naturkatastrofer och andra kriser och om bara välfärden blir global: massor av musik från hela världen och från andra tider tillgänglig för alla på hela jordklotet. De som levde för 150 år sen fick ha bra mycket fantasi för att föreställa sig att det en dag skulle vara möjligt.
Nu ställs vi inför nya utmaningar: att hitta i myllret, att sovra, att välja ut det som är värdefullt för oss.
Inom min livstid har utvecklingen gått från radio, biograffilm och 78-varvs stenkakor till TV och vinylskivor, sen till videoband, CD, DVD, Blu-ray, och Internet i datorer av alla de storlekar och beteckningar. Vi vänjer oss otroligt snabbt vid den nya tekniken och tycker att det vi har nu är normalt, men är det? Bodil Jönssons Tio tankar om tid och Tio år senare påminner oss om revolutionen vi upplevt och fortfarande är mitt inne i.
Med ett par klick på datorn kan jag få fram olika versioner av låtar som vi spelar i Linen Row Big Band, och bli inspirerad av fantastiska musiker.
Jag tänkte det kunde vara mysigt med lite avslappnande musik, så här är en handfull lugna sköna klassiker ur vår repertoar.
Tommy Dorsey, "I'm Getting Sentimental About You". Blunda och njut... Vår förste trombonist Peter L spelar den så att man ryser av välbehag.
Benny Goodmans band: "Memories of You"
Lionel Hamptons band: "Star Dust"
Roy Hargrove med för mig okänt band: "I Remember Clifford".
Glen Grays band: "Smoke Rings", förknippad med salig "Smoke Ring" Anderssons jazzprogram i radio. (Märkligt nog kombineras ljudet med ett klipp ur en filmversion av Alice i Underlandet från 1933. Kanske för att det är en filmklassiker från samma tid?)
Sen har vi förstås Ellington och Basie, som har gett oss många fina arrangemang som man kan höra i original på Youtube. Etc. Etc.
Det finns massor av fina amatörband och halvprofessionella storband också på Youtube. Det får räcka med ett exempel bland tusentals: Glenn Miller Orchestra (en av många efterföljare) med sin version av "Tuxedo Junction".
Till slut ville jag ni skulle få njuta av den suveräna trombonduon, amerikanen J.J. Johnson och dansken Kai Winding, vars version av "Georgia on My Mind" är så förunderligt vacker, men jag hittade inte den på Youtube. Inte heller någon av de andra låtarna på deras klassiska album The Great Kai and J.J., som är den enda CD som jag har nött ut så jag fick skaffa en ny!
Det är inte allt som finns på Youtube. Men kanske du kan hitta Johnson och Winding på Spotify? Har du börjat med Spotify? Det har inte jag, men det är väl bara en tidsfråga.
Hur ser framtiden ut? Om vi bara överlever naturkatastrofer och andra kriser och om bara välfärden blir global: massor av musik från hela världen och från andra tider tillgänglig för alla på hela jordklotet. De som levde för 150 år sen fick ha bra mycket fantasi för att föreställa sig att det en dag skulle vara möjligt.
Nu ställs vi inför nya utmaningar: att hitta i myllret, att sovra, att välja ut det som är värdefullt för oss.
torsdag 10 mars 2011
Invigningar: Citytunneln i Malmö 2010 och Stockholms T-bana på 50-talet
Nu kan man åka från Lund direkt till Triangeln mitt i Malmö (och vidare mot Hyllie och Köpenhamn), sedan Citytunneln öppnade för tre månader sen.
Det var ett imponerande infrastrukturprojekt (till rätt stor del finansierat genom EU-bidrag) och det blev till och med klart tidigare än beräknat! Den 4 december 2010 ägde invigningen rum med pompa och ståt trots den bitande kölden. Se Citytunnelns invigning i Ny Teknik.
Emil var med och ljussatte Posthusets fasad vid den stora utomhusscenen, där kungen och Timbuktu och alla möjliga dignitärer och artister gav publiken feststämning.
Tidigare på dagen spelades det tågmusik inne på Centralstationen, av Skånska Jernbanekapellet, en blåsorkester som ursprungligen bildades av järnvägsmän, men även innehåller engagerade själar som till exempel Gunnar Sandin, en av Sveriges främsta experter på järnvägshistoria.
Claes kom hem med en av Gunnars böcker häromdagen: Kring Lund C, Föreningen Gamla Lunds årsbok från 1999, som handlar om Lunds järnvägsstation från 1856 till vår tid.
Det behövdes förstärkning i Skånska Jernbanekapellet vid det här tillfället, så vi var några ur Röda Kapellet som fick förmånen att gästspela i den anrika orkestern. Det var kul!
Håkan Carlsson hade traditionsenligt komponerat en ny svit dagen till ära:
"Centralen" - "Triangeln" (Gissa vilket instrument som fick en framträdande roll i det stycket!) - "Hyllie".
Andra låtar ur repertoaren- uruppförda vid tidigare invigningar - gav en intressant inblick i skånsk järnvägshistoria. Jag har bett Gunnar ge mig namnen, för jag skrev aldrig upp dem. Så det får bli en senare komplettering.
Här är två bilder som jag själv tog innan vi satte igång. Önskar det hade funnits en inspelning...
Längst bak sitter Gunnar Sandin i rallarmundering.
Kompositören av dagens invigningssvit, Håkan Carlsson, sitter vid trummorna.
Det var ett imponerande infrastrukturprojekt (till rätt stor del finansierat genom EU-bidrag) och det blev till och med klart tidigare än beräknat! Den 4 december 2010 ägde invigningen rum med pompa och ståt trots den bitande kölden. Se Citytunnelns invigning i Ny Teknik.
Emil var med och ljussatte Posthusets fasad vid den stora utomhusscenen, där kungen och Timbuktu och alla möjliga dignitärer och artister gav publiken feststämning.
Tidigare på dagen spelades det tågmusik inne på Centralstationen, av Skånska Jernbanekapellet, en blåsorkester som ursprungligen bildades av järnvägsmän, men även innehåller engagerade själar som till exempel Gunnar Sandin, en av Sveriges främsta experter på järnvägshistoria.
Claes kom hem med en av Gunnars böcker häromdagen: Kring Lund C, Föreningen Gamla Lunds årsbok från 1999, som handlar om Lunds järnvägsstation från 1856 till vår tid.
Det behövdes förstärkning i Skånska Jernbanekapellet vid det här tillfället, så vi var några ur Röda Kapellet som fick förmånen att gästspela i den anrika orkestern. Det var kul!
Håkan Carlsson hade traditionsenligt komponerat en ny svit dagen till ära:
"Centralen" - "Triangeln" (Gissa vilket instrument som fick en framträdande roll i det stycket!) - "Hyllie".
Andra låtar ur repertoaren- uruppförda vid tidigare invigningar - gav en intressant inblick i skånsk järnvägshistoria. Jag har bett Gunnar ge mig namnen, för jag skrev aldrig upp dem. Så det får bli en senare komplettering.
Här är två bilder som jag själv tog innan vi satte igång. Önskar det hade funnits en inspelning...
Längst bak sitter Gunnar Sandin i rallarmundering.
Kompositören av dagens invigningssvit, Håkan Carlsson, sitter vid trummorna.Apropå Citytunneln råkade Claes och jag hitta den här pärlan i P1:s arkiv: Tunnelbanan till Vällingby.
Året är 1953, svenska folket har ännu inte TV, och runt om i Sverige lyssnar man på det omåttligt populära Karusellen. Lennart Hyland inleder: "Vi har fått en tunnelbana här i Stockholm. Den går mellan Kungsgatan och Vällingby." Han frågar en spårvägsman hur lång tid det tar att åka sträckan och frågar en kvinna ur publiken hur lång tid det tar att koka välling. Sen kommer ett typiskt Hylandsprojekt: De tio första Vällingbyborna som kommer till tunnelbanesstationen i Vällingby med nylagad - ätbar! - välling på termos får komma till Konserthuset och medverka i programmet.
Vet ni vad som händer? Jo, 8 av de 10 som dyker upp är MÄN! Antagligen är det därför som man tar med två extra personer, så att det blir 4 kvinnor åtminstone. 8 - 2 hade varit lite för pinsamt. Mannen som intervjuas erkänner att han inte lagat vällingen själv. "Nej tyvärr, jag är inte så hemmastadd i matlagningsfrågor."
Vi har kommit ett litet stycke på väg ändå, trots alla ojämställdhetsexempel som togs upp på Kvinnodagen i tisdags. Skönt att ha en man som kan fixa en alldeles utmärkt frukost. Och härligt att få spela trombon i en blåsorkester fastän "man" är kvinna.
Året är 1953, svenska folket har ännu inte TV, och runt om i Sverige lyssnar man på det omåttligt populära Karusellen. Lennart Hyland inleder: "Vi har fått en tunnelbana här i Stockholm. Den går mellan Kungsgatan och Vällingby." Han frågar en spårvägsman hur lång tid det tar att åka sträckan och frågar en kvinna ur publiken hur lång tid det tar att koka välling. Sen kommer ett typiskt Hylandsprojekt: De tio första Vällingbyborna som kommer till tunnelbanesstationen i Vällingby med nylagad - ätbar! - välling på termos får komma till Konserthuset och medverka i programmet.
Vet ni vad som händer? Jo, 8 av de 10 som dyker upp är MÄN! Antagligen är det därför som man tar med två extra personer, så att det blir 4 kvinnor åtminstone. 8 - 2 hade varit lite för pinsamt. Mannen som intervjuas erkänner att han inte lagat vällingen själv. "Nej tyvärr, jag är inte så hemmastadd i matlagningsfrågor."
Vi har kommit ett litet stycke på väg ändå, trots alla ojämställdhetsexempel som togs upp på Kvinnodagen i tisdags. Skönt att ha en man som kan fixa en alldeles utmärkt frukost. Och härligt att få spela trombon i en blåsorkester fastän "man" är kvinna.
måndag 7 mars 2011
Vår!!
Claes tog den här underbara bilden i vår koloniträdgård för några dagar sen.
Nu kan inget bromsa våren! Snart kommer det att se lika grönt ut i St Månslyckan som på den här bilden från maj i fjol, när Katja åkte rullebör som om det vore en limousine.
Nu kan inget bromsa våren! Snart kommer det att se lika grönt ut i St Månslyckan som på den här bilden från maj i fjol, när Katja åkte rullebör som om det vore en limousine.
Room with a view
Nu är det snart dags att flytta hem till den nyrenoverade lägenheten, som blir fräsch och fin med nytt golv och nymålade väggar i stora rummet, MEN med bara en liten fönsterglugg i stället för det kära Vindögat. Jaja, vi får väl vänja oss vid vårt nya Minivindöga.
Genom vindskupan ser man mina takfönster.
Juridicum skymtar längst bort.
Det har varit kul att bo på hörnet av Lilla Fiskaregatan och Stora Gråbrödersgatan, i studion med de gamla takbjälkarna och de fina vindskuporna.
Här har Claes sytt en panoramabild av utsikten från flera fönster.
Som vanligt, klicka så blir bilden större.
Ser du Turning Torso och Öresundsbron? Taget från hörnfönstret.
Kanske lättare att se om man zoomar lite till?
Ja större är inte avståndet mellan Lund och Malmö...
Genom vindskupan ser man mina takfönster. Juridicum skymtar längst bort.
Det har varit kul att bo på hörnet av Lilla Fiskaregatan och Stora Gråbrödersgatan, i studion med de gamla takbjälkarna och de fina vindskuporna.
Här har Claes sytt en panoramabild av utsikten från flera fönster.Som vanligt, klicka så blir bilden större.
Ser du Turning Torso och Öresundsbron? Taget från hörnfönstret.
Kanske lättare att se om man zoomar lite till?Ja större är inte avståndet mellan Lund och Malmö...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
