Den 7 juli var tänkt att bli en trevlig dag i goda vänners sällskap. Vi, som inte har egen bil, hade fått låna en som skulle hämtas under förmiddagen. Vi njöt av en härlig sovmorgon och lugn frukost. Även om vädret inte var det bästa, såg vi fram emot att få hälsa på våra vänner i deras nyrenoverade hus på Österlen.
Stod i duschen då jag hörde en knackning på dörren. Såg knappt handen framför mig utan glasögon men innan Lisbeth hunnit yttra något ord, kände jag stundens allvar. Skakad berättade Lisbeth att våra vänners hus brunnit ned till grunden. Inget, absolut inget fanns kvar. Så ofattbart tragiskt.
Miljoner tankar flög genom huvudet - förtvivlan, maktlöshet, en önskan att finnas till hands och stödja men vad ska vi göra? Ganska omgående bestämde vi oss för att ändå åka dit för att göra något.Vad kan de behöva? Allt! Arbetshandskar, kläder, handsprit, kontanter o dyl samlades snabbt ihop. Lisbeth cyklade iväg för att hämta lånebilen och jag väntade som i trans, med tankarna på vännerna. Lisbeth dröjde och dröjde och till slut ringde mobilen - bilen gick inte att köra med!
Uppgivna och ledsna kunde vi bara konstatera att vi inte kunde komma iväg. Då vi återvänt hem till lägenheten, ringde vi till grannen som lånat dem tak över huvudet. I sådana här avgörande stunder avslöjas medmänniskornas bästa sidor och våra vänner var i goda händer. Den livräddande hunden fick en välförtjänt plats mellan husse och matte den natten hos de omtänksamma, varmhjärtade grannarna.
Kvar i Lund var vi - upprivna, uppgivna, oförlösta i vår ambition att hjälpa. Pratade om vad vi kunde göra och Lisbeth insåg att hon kunde låna ut sin lägenhet då vi snart skulle på semester.
Lättade över att att ha hittat ett sätt att hjälpa, var våra känslor ändå i kaos. Vi kände att vi var i stort behov av få utrymme att tänka och att återfå den emotionella balansen.
På Lisbeths förslag tog vi en promenad till Botaniska Trädgården i Lund. Skönheten och harmonin där var läkande och gav oss distans utan att för den delen förtränga.
Dagen efter hjälptes mina syskon och jag åt att tömma mina föräldrars villa då de fått plats på ett äldreboende. En stor lättnad och glädje för oss barn att de bjöds möjligheten att flytta dit
tillsammans! En hel familjs minnen att gå igenom och mina tankar var splittrade.
Då vi städade, rensade, sparade, mindes och pratade kom jag till att tänka på vad man skulle välja om man fick 5 minuter på sig att rädda något. Våra vänner på Österlen hade inte ens det.
Gästbloggat av Claes
