När Katja var hos oss i helgen upptäckte hon den breda fönstersmygens potential som koja. (Det är barnsäkert.) Först drog hon för gardinerna. Ah, det påminde mig om Jane Eyre i Charlotte Brontës klassiker. Som liten flicka finner Jane en fristad i en fönsternisch bakom tunga röda sammetsgardiner, där hon kan sitta dold för de illasinnade släktingarna som hon tvingas bo hos.
Katjas situation är gynnsammare än Jane Eyres, gudskelov, så hon tyckte det var roligare utan fördragna gardiner. Solen hade värmt upp marmorskivan sedan morgonen så det var skönt att sitta där nu på eftermiddagen. Katja ville äta sitt mellanmål i fönsterkojan, och fick en kudde att sitta på. Efterhand blev det fler kuddar och alltfler gosedjur, tills kojan var ombonad som ett beduintält.
Men innan dess hittade hon en liten ficklampa som kunde lysa på tre olika sätt, varav ett visade en röd prick. Det dröjde inte länge innan pricken fick personlighet och blev en liten hund. "Heter den Pricken?" frågade Claes. Jo det hette den så klart.
Först vandrade Pricken själv runt i rummet, t o m i taket. Hur den kunde gå där? Jo den hade jättebra
klor, sa Katja.
Sen klättrade hon ner och promenerade med Pricken runt hela lägenheten, som om hon hade haft honom i koppel.
Här är en liten sekvens som Claes tog när hon just hade kommit på att hon kunde ha pricken som sin hund. (Du får strunta i ljudet från köket i början av klippet! Jag visste inte att Claes filmade, så medan jag donade vid diskbänken testade jag "My Funny Valentine" i en alldeles för hög tonart bara för skojs skull. Ville klippa bort det men då missar man ju en del av Katjas utforskning. Och texten som annars är rent knäpp, om att du är ful och dum i huvet men jag gillar dig ändå (kolla Frank Sinatras version på Youtube), känns alldeles rätt här: "Don't change a hair for me, Not if you care for me, Stay little Valentine, stay, Each day is Valentine's Day"...)
