När Katja, 2 1/2 år, utforskar pianots möjligheter känner hon på tangenterna och lyssnar på varje ton, och en gång hör hon en liten fågel i diskanten.
tisdag 30 mars 2010
måndag 29 mars 2010
Hondan är hämtad, hurra!
Idag hämtade Claes hem sin Honda Shadow från vinterförvaringen i Eslöv. Ännu ett säkert vårtecken!
lördag 27 mars 2010
Fåglar kan!
I naturen kryllar det av märkvärdigheter. Genom teknikens under kan vi uppleva naturens under:
Här är mynah fågeln Kaleo, en skicklig liten härmare med en provokativ fråga: "I can talk, can you fly?"
Och de av mina byggelever som hört den här superb lyre fågeln, Chook, tror knappt sina öron när den härmar ljuden på en byggarbetsplats.
Här är en annan lyrefågel i det vilda, som härmar skogshuggare och deras radio.
Här är mynah fågeln Kaleo, en skicklig liten härmare med en provokativ fråga: "I can talk, can you fly?"
Och de av mina byggelever som hört den här superb lyre fågeln, Chook, tror knappt sina öron när den härmar ljuden på en byggarbetsplats.
Här är en annan lyrefågel i det vilda, som härmar skogshuggare och deras radio.
fredag 26 mars 2010
Shanghai
2010 kom Shanghai i blickpunkten för Claes och mig.
Shanghai är världens största stad, 18 miljoner på 7 kvadratkilometer. Och den växer så det knakar, med en halv miljon nya invånare varje år. Hisnande. (Hur länge kan det hålla på så?)
En av dessa levande människor bakom invånarstatistikens siffror är min syster Lottas dotter. För några veckor sedan gifte hon sig med en man från Shanghai och i sommar kommer hon till Lund för att föda deras barn. Om maken får visum kommer han också till Lund när det är dags, i augusti.
Och just då, i augusti, är Claes i Shanghai! Han ska förverkliga sin dröm om att besöka World Expo 2010. Han har redan bokat flyg och hotell, och det var förvånansvärt billigt - drygt 12,000 kr för två och en halv vecka. Han var i Kina 1988, så det blir spännande för honom att jämföra Shanghai då och nu. Det är ju otroligt mycket som har hänt. Han har startat en blogg om sitt äventyr, "Shanghai Revisited".
I mars visade svensk TV ett mycket intressant program om Shanghais historia, som tog upp de europeiska kolonialmakternas ockupation, britternas krig för att få handla med knark/opium (javisst är det otroligt!!), de kinesiska knarkkungarna och politikerna i "horornas stad", japanernas ockupation, Mao Tse Tungs maktövertagande och fatala misstag, samhällsbygget sedan "Kulturrevolutionen", bristen på mänskliga rättigheter, den enorma ekonomiska expansionen idag, etc etc. Vad denna stad har överlevt!
Vi var också i Katedralskolans aula en kväll för några veckor sen och lyssnade på ett föredrag med bildvisning av en sinolog om just Shanghai, arrangerat av Svensk-kinesiska föreningen här i Lund.
Mina elever på byggymnasiet har hittat mycket som de tycker är intressant om World Expo 2010 på nätet. Om framtidens byggteknik. Om de olika ländernas utställningspaviljonger. Och om själva staden. Jag tror det har vidgat deras vyer lite grand.
Att fokus nu skiftar allt snabbare från USA till Kina belyses rätt väl av dagens nyhet om Volvos ägarbyte. Från att ha varit amerikanskt ett antal år blir alltså Volvo nu kinesiskt.
Och vår familj får släktband med Shanghai, Kina.
Shanghai är världens största stad, 18 miljoner på 7 kvadratkilometer. Och den växer så det knakar, med en halv miljon nya invånare varje år. Hisnande. (Hur länge kan det hålla på så?)
En av dessa levande människor bakom invånarstatistikens siffror är min syster Lottas dotter. För några veckor sedan gifte hon sig med en man från Shanghai och i sommar kommer hon till Lund för att föda deras barn. Om maken får visum kommer han också till Lund när det är dags, i augusti.
Och just då, i augusti, är Claes i Shanghai! Han ska förverkliga sin dröm om att besöka World Expo 2010. Han har redan bokat flyg och hotell, och det var förvånansvärt billigt - drygt 12,000 kr för två och en halv vecka. Han var i Kina 1988, så det blir spännande för honom att jämföra Shanghai då och nu. Det är ju otroligt mycket som har hänt. Han har startat en blogg om sitt äventyr, "Shanghai Revisited".
I mars visade svensk TV ett mycket intressant program om Shanghais historia, som tog upp de europeiska kolonialmakternas ockupation, britternas krig för att få handla med knark/opium (javisst är det otroligt!!), de kinesiska knarkkungarna och politikerna i "horornas stad", japanernas ockupation, Mao Tse Tungs maktövertagande och fatala misstag, samhällsbygget sedan "Kulturrevolutionen", bristen på mänskliga rättigheter, den enorma ekonomiska expansionen idag, etc etc. Vad denna stad har överlevt!
Vi var också i Katedralskolans aula en kväll för några veckor sen och lyssnade på ett föredrag med bildvisning av en sinolog om just Shanghai, arrangerat av Svensk-kinesiska föreningen här i Lund.
Mina elever på byggymnasiet har hittat mycket som de tycker är intressant om World Expo 2010 på nätet. Om framtidens byggteknik. Om de olika ländernas utställningspaviljonger. Och om själva staden. Jag tror det har vidgat deras vyer lite grand.
Att fokus nu skiftar allt snabbare från USA till Kina belyses rätt väl av dagens nyhet om Volvos ägarbyte. Från att ha varit amerikanskt ett antal år blir alltså Volvo nu kinesiskt.
Och vår familj får släktband med Shanghai, Kina.
torsdag 25 mars 2010
Mellan två somrar
Idag lyste krokusen i vårsolens glans! Och vi firade den välkomna värmen med årets första trädgårdsfika! Vi tänkte tillbaka på den förra sommaren och planerade för den som kommer.
SOMMAREN 2009:
Ett projekt var en sandlåda till Katja. Tillsammans med en uppblåsbar bassäng som April tog dit fick trädgården en riktig beachpartyhörna. Här njuter far och dotter.
Och så grävde vi upp ena gräsplätten och satte egen potatis där. Vi chansade på Amandine som visade sig vara en jättegod fransk-svensk gourmetsort, som vi sen såg på marknaderna i Frankrike när vi åkte dit i juli.
Vi mindes kära besök av familj och vänner i kolonin. En varm och solig lördag firade vi Emils examen som scentekniker efter tre år på K3 på Malmö högskola. Stolt var jag över min son!
Och samtidigt firade vi Katjas och Lenas födelsedagar. De två kusinerna är inte bara jämnåriga utan närapå jämndagiga, födda 28 och 30 juni 2007. Här är de ett par månader gamla, med sina mammor April och Elvira, och Lenas mormor Viveka.
När Claes fyllde år i juli kom mor och far och syskon med makar. Det blev en trevlig eftermiddag.
Och Katja kom ofta till kolonin och bekantade sig med växter och småkryp och fåglar, och stortrivdes.
Det är underbart att hon får uppleva friskt vatten...
Växterna fick klara sig själva rätt mycket den här sommaren. Det var så skönt (nödvändigt) för oss båda att kunna mötas och koppla av i trädgården efter dagens jobb utan krav på att göra en massa. Ofta gjorde vi inte ett dugg! Vi bara grillade chorizo eller Lundaknake till kvällsmat på den originella grillen, med tillsatsen och bordet som Claes gjort.
Under de två veckorna i juli när vi var i Frankrike fick kolonin vatten och tillsyn av vår granne Annette och hennes sambo - som vi inte ens träffat! Vilka grannar! Ser fram emot att se dem den här säsongen.
OCH SOMMAREN 2010?
Alla de underbara rosorna i Gunilla Roys "rose garden" som hon överlät åt mig - i år vill jag ge dem och alla de andra perennerna och buskarna mycket kärlek och omvårdnad.
Det ser ut att bli en krävande sommar för oss i år också, så det blir skönt att komma till vår oas och bara njuta med alla sinnen.
Men två roliga projekt blir det: en drivbänk och - en pilekoja!
onsdag 24 mars 2010
Dagens dyslektiker
När jag började som lärare i slutet av 70-talet visste jag knappt vad dyslexi var. Det har skett framsteg. På Mölledalsskolan, byggymnasiet i Bulltofta där jag är placerad detta läsåret, finns det många dyslektiker och det är en glädje att se vilket fint stöd de får av skolans specialpedagoger. Jag lär mig mycket av dem.
Idag när jag kom hem från skolan, där jag bl.a. haft förmånen att jobba med en begåvad dyslektisk elev som stavar uppåt väggarna men skriver noveller med liv och lust, läste jag i nya Skolvärlden om Hans Roslings erfarenhet av att vara en elev med dyslexi:
"Mona Sorelius var min svensklärare på gymnasiet. Hon räddade mitt liv. Hon begrep att jag var dyslektisk när det gällde dubbelteckning av konsonant i svenska språket. Av henne fick jag i uppgift att hålla en lektion om regler för dubbelteckning av konsonanter och om jag gjorde det bra skulle hon bortse från mina stavfel i uppsatserna. Lektionen blev bra, jag fick höjt från BC till a i svenska. Det blev roligt att skriva när inte allt var en förtvivlad kamp om det skulle vara en eller två konsonanter. Jag kom in på läkarutbildningen och hela mitt liv blev som det blev tack vare Mona." (Skolvärlden #3, mars 2010)
Det inspirerar!
Idag när jag kom hem från skolan, där jag bl.a. haft förmånen att jobba med en begåvad dyslektisk elev som stavar uppåt väggarna men skriver noveller med liv och lust, läste jag i nya Skolvärlden om Hans Roslings erfarenhet av att vara en elev med dyslexi:
"Mona Sorelius var min svensklärare på gymnasiet. Hon räddade mitt liv. Hon begrep att jag var dyslektisk när det gällde dubbelteckning av konsonant i svenska språket. Av henne fick jag i uppgift att hålla en lektion om regler för dubbelteckning av konsonanter och om jag gjorde det bra skulle hon bortse från mina stavfel i uppsatserna. Lektionen blev bra, jag fick höjt från BC till a i svenska. Det blev roligt att skriva när inte allt var en förtvivlad kamp om det skulle vara en eller två konsonanter. Jag kom in på läkarutbildningen och hela mitt liv blev som det blev tack vare Mona." (Skolvärlden #3, mars 2010)
Det inspirerar!
tisdag 23 mars 2010
Apropå Anne Frank på Kulturen
Just nu pågår en utställning om Anne Frank på Kulturen här i Lund. Vi känner historien men när vi möter Annes blick - skrattlysten, frimodig - och betraktar bilderna av personerna före och under den där helvetestiden för inte så länge sen, ja, då dras vi åter in i deras värld. De blir levande igen.
Jag återupplever mina två besök i Auschwitz, först som ung student på besök hos polska vänner och många år senare som organisatör av ett utbyte mellan mitt gymnasium i Hultsfred och Sobieskigymnasiet i Krakow. Mardrömmarna. Bilderna som stannat kvar i minnet i alla dessa år.
Och andra bilder: från en fantastiskt bra skolfilm på tyska som jag tror kom i början på 90-talet, Die Weisse Rose, om syskonen Hans och Sophie Scholl. Hur dessa unga studenter blev halshuggna (1943) för att de delade ut flygblad om hur det verkligen gick till på ostfronten.
Första gången jag hörde talas om dem var när jag bodde i Tübingen i början av 70-talet och undrade över en gata som hette Geschwister Scholl Strasse. Men minns jag fel? Det finns i alla fall ingen sådan gata där nu, ser jag på Google. Däremot hittar jag en Geschwister-Scholl-Schule i Tübingen, öppnad 1971. På skolans webbsida står det: "Die Geschwister Hans und Sophie Scholl, nach denen unsere Schule benannt ist, stehen für Zivilcourage, die wir als Unesco Schule und Schule ohne Rassismus, Schule mit Courage anstreben." Man vill uppmuntra till civilkurage, i en skola utan rasism. Det är en UNESCO-skola till och med.
Det skulle ha glatt Anne Frank och syskonen Scholl att veta att det finns sådana skolor i Tyskland idag.
Kanske hade hon inte blivit förvånad. För Anne VET att det kommer att bli fred och att livet blir bättre "snart". Och trots allt tror hon att människor är goda innerst inne.
Om hon visste hur många hon har inspirerat genom sin dagbok!
Jag läste i DN att kvinnan som räddade dagboken, Miep Gies, dog först nu i januari 2010. HON visste i alla fall.
Vilken nyckelroll Miep Gies spelade i detta dramat! Vilka risker hon tog, gång på gång! I DNs artikel citeras Anne från den 11 juli 1943: "Miep ser ut som en packåsna. Hon går ut och letar grönsaker nästan varje dag och cyklar sedan tillbaka med inköpen i stora matkassar. Det är också hon som tar med sig fem biblioteksböcker varje lördag".
När Annes dagbok kom ut på engelska 1952 väckte den stor sensation i USA, inte minst i New York. En pjäs som byggde på dagboken sattes upp i New York 1955 och vann Pulitzerpriset. 1959 kom en film, som också blev en stor framgång.
Lorraine Hansberry, vars debutpjäs A Raisin in the Sun väckte sensation på Broadway 1959, hade kommit till New York som 20-åring 1950 och gift sig 1953 med Robert Nemiroff, som var av ryskjudisk härkomst. Förintelsen i Europa var då i färskt minne och Hansberry tog starkt intryck av Anne Franks öde.
I Les Blancs, den ena av Hansberrys sista två pjäser (postumt uppsatt på Broadway 1970), låter hon huvudpersonen Tshembe - en afrikansk Hamletgestalt - nämna att han har sett Anne Franks "attic" i Amsterdam (som hade öppnats för allmänheten 1960).
I den andra pjäsen, The Sign in Sidney Brustein's Window, som blev klar och sattes upp på Broadway hösten 1964 några månader före Hansberrys död i cancer, kommer Sidney fram till i stor sett samma ståndpunkt som Anne. Trots att världen ser ut som den gör, väljer han att ha en "dåres" tro på mänskligheten. Här är Sidneys, och Hansberrys, "fool's creed":
"[I am a] fool who believes that death is waste and love is sweet and that the earth turns and men change every day and that rivers run and that people wanna be better than they are and that flowers smell good and that I hurt terribly today, and that hurt is desperation and desperation is -- energy and energy can move things . . ."
Jag återupplever mina två besök i Auschwitz, först som ung student på besök hos polska vänner och många år senare som organisatör av ett utbyte mellan mitt gymnasium i Hultsfred och Sobieskigymnasiet i Krakow. Mardrömmarna. Bilderna som stannat kvar i minnet i alla dessa år.
Och andra bilder: från en fantastiskt bra skolfilm på tyska som jag tror kom i början på 90-talet, Die Weisse Rose, om syskonen Hans och Sophie Scholl. Hur dessa unga studenter blev halshuggna (1943) för att de delade ut flygblad om hur det verkligen gick till på ostfronten.
Första gången jag hörde talas om dem var när jag bodde i Tübingen i början av 70-talet och undrade över en gata som hette Geschwister Scholl Strasse. Men minns jag fel? Det finns i alla fall ingen sådan gata där nu, ser jag på Google. Däremot hittar jag en Geschwister-Scholl-Schule i Tübingen, öppnad 1971. På skolans webbsida står det: "Die Geschwister Hans und Sophie Scholl, nach denen unsere Schule benannt ist, stehen für Zivilcourage, die wir als Unesco Schule und Schule ohne Rassismus, Schule mit Courage anstreben." Man vill uppmuntra till civilkurage, i en skola utan rasism. Det är en UNESCO-skola till och med.
Det skulle ha glatt Anne Frank och syskonen Scholl att veta att det finns sådana skolor i Tyskland idag.
Kanske hade hon inte blivit förvånad. För Anne VET att det kommer att bli fred och att livet blir bättre "snart". Och trots allt tror hon att människor är goda innerst inne.
Om hon visste hur många hon har inspirerat genom sin dagbok!
Jag läste i DN att kvinnan som räddade dagboken, Miep Gies, dog först nu i januari 2010. HON visste i alla fall.
Vilken nyckelroll Miep Gies spelade i detta dramat! Vilka risker hon tog, gång på gång! I DNs artikel citeras Anne från den 11 juli 1943: "Miep ser ut som en packåsna. Hon går ut och letar grönsaker nästan varje dag och cyklar sedan tillbaka med inköpen i stora matkassar. Det är också hon som tar med sig fem biblioteksböcker varje lördag".
När Annes dagbok kom ut på engelska 1952 väckte den stor sensation i USA, inte minst i New York. En pjäs som byggde på dagboken sattes upp i New York 1955 och vann Pulitzerpriset. 1959 kom en film, som också blev en stor framgång.
Lorraine Hansberry, vars debutpjäs A Raisin in the Sun väckte sensation på Broadway 1959, hade kommit till New York som 20-åring 1950 och gift sig 1953 med Robert Nemiroff, som var av ryskjudisk härkomst. Förintelsen i Europa var då i färskt minne och Hansberry tog starkt intryck av Anne Franks öde.
I Les Blancs, den ena av Hansberrys sista två pjäser (postumt uppsatt på Broadway 1970), låter hon huvudpersonen Tshembe - en afrikansk Hamletgestalt - nämna att han har sett Anne Franks "attic" i Amsterdam (som hade öppnats för allmänheten 1960).
I den andra pjäsen, The Sign in Sidney Brustein's Window, som blev klar och sattes upp på Broadway hösten 1964 några månader före Hansberrys död i cancer, kommer Sidney fram till i stor sett samma ståndpunkt som Anne. Trots att världen ser ut som den gör, väljer han att ha en "dåres" tro på mänskligheten. Här är Sidneys, och Hansberrys, "fool's creed":
"[I am a] fool who believes that death is waste and love is sweet and that the earth turns and men change every day and that rivers run and that people wanna be better than they are and that flowers smell good and that I hurt terribly today, and that hurt is desperation and desperation is -- energy and energy can move things . . ."
måndag 22 mars 2010
Stairway to Heaven, or to the centre
För att få upp ångan har jag börjat gå upp till min vindslya istället för att ta hissen. Sextioåtta trappsteg. Många bäckar små. Just nu är det en andfådd lunk men jag ser i andanom hur jag efter några månader formligen flyger uppför den vindlande trappan.
Apropå trappor såg vi den här skylten i en av Londons tunnelbanestationer, mittemot hissen. (Var det Tottenham Court Road? Det var i de krokarna. Sånt ska man notera men det missade jag den gången!)
Apropå trappor såg vi den här skylten i en av Londons tunnelbanestationer, mittemot hissen. (Var det Tottenham Court Road? Det var i de krokarna. Sånt ska man notera men det missade jag den gången!)
onsdag 17 mars 2010
måndag 15 mars 2010
"Sometimes I think we're all nuts"
Får jag presentera mina amerikanska buddies Valnöten, Jordnöten, Kastanjen, Mandeln, Hasselnöten och Pekannöten!
De kommer från Julia, min "mamma" när jag var utbytesstudent i Woodstock, Virginia.
Så mycket glädje hon spred under sin livstid, denna varma, generösa, visa, roliga kvinna! Vilken tur jag hade att få vara, alltid, Julias "Swedish daughter".
När jag kommer in i köket står de där på mikron och blinkar klurigt och påminner mig om Julia. Och om Piet Hein, den gudabenådade dansken.
Den som kun tar spøk for spøk,
og alvor kun alvorlig,
han og hun har faktisk fattet
begge deler dårlig.
tisdag 9 mars 2010
The cold war
Här är vår arsenal mot vårvinterförkylningen. We shall never surrender!
Annars är förstås Tiden den bästa bundsförvanten i det här fallet. Det gäller bara att vara "patient", från latinet - "en som har tålamod".
Inte så lätt... Idag skulle jag ha hämtat Katja på dagis efter mitt jobb, och sedan skulle hon ha varit hos oss i Lund tills April hade slutat sitt jobb vid halv tiotiden. Patiens.
Fick tips om massvis med rå hackad vitlök på en smörgås. Jag måste ju vara frisk till fredag, när jag ska gästföreläsa om Lorraine Hansberry och medborgarrättsrörelsen i USA för B- och C-studenter på Södertörn. Fast vitlöksdoftande föreläsare?
måndag 8 mars 2010
Vår i St Månslyckan
Vintergäcken lyser som små solar i St Måns.
Tjälen släpper och snart kan vi gräva i trädgården.
torsdag 4 mars 2010
Om vänskap
Min underbara barndomsvän Lise-Lotte, som är så levande för mig nu också fastän hon dog i fjol, gav mig en gång en liten tavla i allmogegrön träram med de här orden:
En vän är en som vet allt om en
och ändå tycker om en.
och ändå tycker om en.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
