Sommarhelg på Öland

Öland - för mig bl a ett kärt återseende med Solveigs och Kajs hus där jag fick bo när jag jobbade på Kalmar högskola och veckopendlade från Malmö för sju-åtta år sen; och för Claes, första besöket sen han som tioåring tältade här med familjen på en av deras fåtaliga semestrar. I flottan hade han åkt under bron men nu åkte han för första gången på den.

Det ösregnade så gott som hela tiden, ett nästan oupphörligt skyfall, men det blev ändå en härlig helg - först hos Kaj och Solveig och sen hos de nyblivna Ölandsborna Inger och Åke, goda vänner alltsedan Hultsfredstiden.

Snorpan under några regnfria minuter i Hammarby

Regnet skvalade men Kaj tände brasan och vi satt
och pratade och hade det hur mysigt som helst.

Men vi gjorde också bilutflykter, t ex till Norrgården
där man kan köpa fina jordbruksprodukter.

Som på många andra ställen på Öland är det självbetjäning
och man litar på folk.

Fast även här har man haft åsikter om "de andra". I den intressanta
Naturum-butiken vid Långe Jan finns den här beskrivningen av

öst-ölänningar och väst-ölänningar. Trots att ön är så smal!

På kvällen hindrade regnet det planerade grillandet men det hindrade inte kocken från att laga en god middag. Sen satt vi i brasans sken medan regnet piskade mark och hus, och vinden tilltog därute i mörkret. Hitchcockstämning...

På söndagen körde Kaj och Solveig oss till Karlevi, där Åke och Inger tog emot med lilla Ida, som nu är Ölandspudel. De trotsade regnet för att Claes skulle få återse Karlevistenen som han mindes sen barndomsresan.

Vi hann också besöka Ölands örtagård och konstgallerier, som Bessies i Vickleby invid Karlevi, som hade varit en av stationerna på en oförglömlig tipsrunda när vi firade Åkes 60-årsdag.
Där såg vi en sorts buske som vi inte kände igen. Vet du vad den heter?

Den här närbilden av den regndroppssmyckade blomman blev möjlig tack vare det "omöjliga" vädret. Claes lade in några andra bilder på sin egen blogg .

Så mycket man kan uppleva på en kort helg hos vänner på Öland...

Hos Ann i Viken; och farmor Emma

Liten paus från bokskrivandet för att fira Emma-dagen. Jag är döpt till Emma efter farmor, och Emil har också fått sitt namn med tanke på Emma, och nu heter hans dotter förutom Katja även Emma-Jean efter sin farmor och mormor.

Vindslyan i Lund var nästan outhärdligt varm förra veckan, så det var välkommet när min faster Ann ringde och bjöd mig till sitt korkhus i Viken för ett dygn. Jag tog datorn med mig och fick en hel del skrivet hos henne. Men vi hann också prata om allt möjligt, bland annat om farmor som dog 1964 och som jag aldrig riktigt kände. Hon var en spännande person, det har jag förstått. Bara det att förutom ett "vanligt" namn ge sina sex barn ett som var säreget. Tänk att döpa min pappa till Johan Tancred, efter en opera av Rossini.

Musik var en stor glädjekälla för farmor Emma. Hemma på gården i Höjaröd i Degeberga hade de ett piano som hon gärna spelade på. När farmor och farfar var nygifta och flyttade till Trolle Ljungby hade de först inte råd med ett piano, så hon fick ett munspel av farfar. Sen blev det fiol också. Hon lär ha spelat fiol och smeden dragspel så det stod härliga till. Jag minns fiolen som hängde på väggen bredvid pianot, men jag hörde henne aldrig spela. Som barn upplevde jag henne som en farmor som lagade god mat och var snäll utan att säga så mycket. Åh, allt jag hade velat fråga henne om nu!

En gång för länge sen fick jag farmors blå baddräkt som Ann hade sparat i Viken. Den hade farmor nog knappt hunnit använda fastän hon älskade att bada. Nu ska jag ut i havet i den.

Efterlängtade hav! Ann och jag cyklar i badkappa o baddräkt nerför gatan, genom gång- och cykeltunneln under stora vägen, upp på andra sidan - och plötsligt ligger det vidsträckta havet framför oss under öppen himmel.

Vi sätter cyklarna på gräset där röda, gula, blå, violetta, vita blommor växer vilt och envist. Vi kastar av oss badkappa och sandaler och går mot havet, som i sin egen lugna rytm rullar in mot stranden i svagt välvda böljeryggar utan slut. Sanden är först sträv och full av små stenar och snäckskärvor men längs vattenkanten har havet malt den finkornig och den är alldeles len mot fotsulorna. Vattnet känns först kallt, som alltid, men det blir fort behagligt. Det är obeskrivligt uppfriskande.

Ingen som ser Ann idag kan tro att hon gick igenom en svår operation för ett år sen. Då undrade hon om hon skulle få se sitt älskade korkhus och havet igen.

Liksom Wordsworth långt efter upplevelsen minns påskliljorna som dansar för hans inre syn, kommer jag nog att ha kvar för min inre syn bilden av min faster, 80 nu i höst, cyklande i sin badkappa på väg till sitt dagliga dopp i havet.

Ad utrumque parata

Beredd på bådadera: Flärd och Fläkt! Fest och Fart! Hatt och Hoj!

Krusbären mognar

Igår var det för varmt i kolonin, så vi var bara där på kvällen för att vattna de törstiga växterna , och då fångade Claes detta krusbärets runda taggiga saftiga härlighet.

Under den här värmeböljan - när Lund till och med haft 34,3° och varit varmast i Sverige! - har trädgården klarat sig förvånansvärt bra. Vi själva har någorlunda vant oss vid att jobba med svettpärlorna trillande i ständig ström nerför ryggraden. Claes jobbar med att besiktiga lägenheter m m från kl 8 till kl 5, och jag utnyttjar sommarlovet till att skriva min bok.

Ja jag har ett spännande bokprojekt på gång! Mer om det så småningom! Det är därför jag inte hinner blogga nu trots att "bloggpärmen" är full av lockande uppslag.

Den 9 augusti börjar ett nytt läsår, som innebär heltidsjobb på en ny skola - Komvux Pauli i Malmö. Och i september ska jag till Härnösand några dagar på en SAAS-konferens och ha ett "paper" färdigt att presentera där. (SAAS är The Swedish Association of American Studies.) Ja och sen ska ett föredrag skrivas om till en artikel för publicering i en antologi, och det ska vara klart före september. (Lämpligt att Claes är i Kina ett par veckor i augusti...) Så nu får jag passa på med bokskrivandet allt vad tygen håller! Trots värmen. Och trots längtan efter Katja och kolonin.

När det blir lite svalare ska jag sitta i pilekojan och skriva. Före värmeböljan provade jag det och det var härligt!

Blomsterfotografens upptäckter

Nu blommar fingerborgsblomman i vår koloni.

Blomsterfotografen har en egen blogg. Den började som en mental förberedelse för resan till Shanghai och världsutställningen i augusti, men har sedan vidgats till att omfatta även andra upplevelser under denna sommaren, inte minst i växternas och småkrypens värld.

Här är länkar till två fina blogginlägg, Växternas hemliga liv och Herbarium Amoris. Den senare syftar på den helt underbara boken Herbarium Amoris - Passion i växtriket, som Claes fick i födelsedagspresent av Viveka. Hon har översatt blombeskrivningarna i boken från tyska.

Fotografen fyller år

Det är den 16 juli och min kära fotograf fyller år. Han med de vänliga ögonen. Han med de galna idéerna och roliga lösningarna. Han som blivit min bästa vän och mitt trygga stöd.

Här fick jag honom själv på bild vid Katjas födelsedagskalas i kolonin. Claes, som fått ta hand om Katjas sommarklänning, står beredd att föreviga den lilla när hon plaskar omkring i sin pool och njuter av vattnets svalka. (Om du klickar på bilden förstoras den.)

Född i Srebrenica

Sommarlov... Friheten att känna efter vad man vill göra, inom de ramar som finns. Att få leva detta liv ett tag till!

Samtidigt uppmärksammar man massakern i Srebrenica som skedde vid den här tiden för 15 år sen och jag påminns om ett samtal i vintras med en 15-årig elev som behövde stödundervisning i engelska. Som vanligt började jag med att intervjua honom om hans bakgrund och framtidsplaner.

- När började du i svensk skola?
- För sju år sen.
- Var hade du bott innan?
- I Tyskland.
- Är tyska alltså ditt första språk?
- Nej, jag är från Bosnien. Vi flyttade till Tyskland när jag var två år. Från Sarajevo. Vi hade släktingar i Hannover.
- Så du är född i Sarajevo?
- Nej, i Srebrenica.
- Srebrenica!!
- Ja. De dödade min pappa. Jag och min tvillingbror, vi var bara sex månader då. Vi hade tre systrar. Min mor flydde med oss till en syster som var gift i Sarajevo. Sen bodde vi i Tyskland, och sen kom vi hit till Malmö. Här är det bättre. Men det har varit svårt att hänga med i skolan.

Vilken barndom... Jag tänker på hans mor, på vad hon måste ha gått genom. Som om han läst mina tankar frågar han:
- Vad heter "Jag är stolt över min mamma" på engelska?
Då kan jag inte hålla tårarna i schack längre. För att han inte ska se det lutar jag mig över skrivblocket, blinkar frenetiskt och skriver

I'm proud of my mother

- Tack, säger han och skriver in det i sin anteckningsbok.

Kolonifest för Katja och familjen

Söndagen den 4 juli, när vi hade treårskalas för Katja, var det hett så det snurrade! För att vi inte skulle få solsting satte Claes upp både stora och lilla parasollen, och pilekojan gav skön skugga trots att den ännu inte är helt tät. Fast hos Mike hemma i Pennsylvania var Fourth of July ännu svettigare, berättade Viveka som just skypat med honom - nästan 100° Fahrenheit.


Förutom Katjas mamma, pappa och syster Tabatha firades hon av mina syskon Viveka och Lars med Larna. Kusin Lena var i Småland med sin familj.

Tacksam mot ödet konstaterar farmor att Katja fick ännu ett lyckligt barndomsminne den här dagen. Och hon var förstås en glädjespridare för oss!




Så här såg det ut för ett år sen:

Och nu finns pilekojan där vid simbassängen och sandlådan. Klicka på bilden för att förstora den, så syns dropparna i luften när Katja stänker på Viveka!

Senare invigde Emil pilekojan på sitt sätt...