När Katja är hos oss en lördag i början av september är det Blomsterdag i Botaniska trädgården, så vi går dit på eftermiddagen. Fast ett tag verkar det som om vi inte ska komma iväg. Det sker först efter en utdragen viljekamp mellan barnbarnet och farmodern. Det gäller uschliga svarta strumpbyxor (eller leggings eller vad de heter nuförtiden). "Jag känner min kropp och den fryser inte!" säger den lilla. "Ja men det är kallare och blåsigare ute än här inne," försöker farmor. Men inga argument tycks hjälpa. Claes ringer o undrar var vi blir av. Inte ens upplysningen om att Claes är i Botan o väntar beveker Katja. Tiden går. "Snart är det väl stängningsdags och då missar vi husen med de tropiska fåglarna och fiskarna, och blomsterutställningarna, och kaféet med glass..." Hjälper inte. Jag sätter mig vid skrivbordet, börjar syssla med mitt, säger "Nu är jag ledsen. Jag tycker det är så synd att vi missar Botan." Förklarar igen min ståndpunkt, att jag inte vill hon ska bli förkyld eller få urinvägsinfektion. För döva öron, tycks det. Känner mig uppgiven. Suck, jag borde klara av såna här enkla konfliktsituationer bättre, when will I ever learn?
Så rätt vad det är kommer frågan: "Är det för sent nu?"
Tjoho!! "Nej, vi hinner om vi skyndar oss!" Nu blir det fart, på med de hemska svarta, och skorna. Och den gula ballongen! "Ja för den är mitt husdjur," säger hon och tar kopplet (snöret). Den måste ut o rastas. Allt är frid och fröjd och vi är båda glada och ystra när vi skyndar till Botan där Claes möter oss. Det blåser som sagt, så jag binder fast husdjursballongen i Katjas blå kofta. (Heter det kofta fortfarande?)
Katja har spring i bena.
Vi måste se om fågelungarna i dammen har vuxit.
Ja, den här rörhönan har blivit nästan lika stor som mamman.
Nu kilar Katja iväg till Claes där han står och filmar på kullen på andra sidan dammen. Halvvägs genomgår hon plötsligt en förvandling till en gläfsande hund som vid ett tillfälle lyfter på ena benet o står stilla några sekunder, så som hundar gör.
Här står Katja och funderar. Ska detta vara vad fén använde när hon trollade fram Askungens fina vagn? Katja associerar snarare till Halloween. Fast då ska det ju inte vara så här grönt överallt, och det ska vara kallare och mörkare. Att det är så här de växer...
Hos undulaterna. Dagen till ära har jag på mig grodtröjan som stödjer Mattias Klums projekt för natur-i-skolan mm, expeditionsverige.se .
Kan träd växa precis hur som helst?
Balansgång på rund stam. Katja har sett de makalösa OS-gymnasterna på TV.
Hon ser att hon inte är ensam på trädstammen. Den här insekten är först lite läskig, som en spindel, men sen är den mest lustig. Den har knallröda ben!
I Claes' ryggsäck fanns en god dryck. Skönt att få släcka törsten.
Senare, efter kvällsmaten hemma:
Nu ska det
bli konsert och publiken är på plats. T o m krokodilerna och anden är
där, uppflugna på läktaren. Jag hör från köket hur Katja spelar på en
tangent i taget. Det låter fint!
Undrar om
jag kommer ihåg mina gamla evergreens? Har inte spelat på evigheter.
Jag provar. Vissa ackord blir rätt. Var nu beredd att hålla för öronen, för här kör vi
en kakafonisk, ohämmad version av "Ain't She Sweet" och "As Time
Goes By":
När Katja improviserar ett dans- o sångnummer har hon en klar
uppfattning om vad gamla slagdängor brukar handla om och vilka gester
som hör till. Mitt knaggliga framförande frestar dock på hennes tålamod - "Slut!" Fullt förståeligt.
Nästa morgon väcks jag av "Ska vi leka?" Där är Katja med krokodilfamiljen. Jag är så sömnig...
Om inte berget kommer till Muhammed... Förflyttning äger rum. Mitt täcke blir skådeplatsen för morgonens föreställning.
Jag blir
anförtrodd prinsen, som heter Filip, och Pippis kamrat Tommy som numera
är prins Filips son. De kommer från olika sagovärldar men de liknar varandra, för båda har blå byxor och röda
jackor. Och båda är pojkar. Krokodilerna är idag flygande drakar som erbjuder karaktärerna
taxifärd ut i rymden eller till varandra.
Enhörningen har skadat sitt horn, men Annika rätar ut det och får en ridtur som tack. Annars minns jag tyvärr inte så mycket av det som händer i den här teaterpjäsen, för jag är fortfarande väldigt sömnig... Som synes är fotografen redan på alerten - beundransvärt.
PS. Fick en present av Katja: ett
regnbågshjärta, som hon hade ritat och färglagt och fått hjälp med att klippa ut. "Jag ääälskar regnbågen!"
