Boye och Wägner - om längtan och knoppar

Den här vårdikten av Karin Boye är väl en av de mest älskade dikterna på det svenska språket:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
...................................och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider--
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna rymden dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra--
svårt att vilja stanna

.......................................och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som ett jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden,
känner en sekund sin största trygghet -
vilar i den tillit
........................... som skapar världen.

Så här låter det när Karin Boye själv läser den första versen.

Ja dikten är välkänd, men det är nog inte många som känner till att den tillägnades Elin Wägner. Den publicerades första gången i "Bergsluft", festskriften till Elin Wägners 50-årsdag 1932. Sen kom den med i Boyes diktsamling För trädets skull 1935.

Varför skrev Boye en sådan dikt till Wägner?

Att hon deltog i hyllningen var inte konstigt. Elin Wägner och Karin Boye hade känt varandra sedan mitten av 20-talet. För den 18 år yngre Boye var Wägner en förebild, en kvinna som liksom Boye vägrade acceptera patriarkala konventioner och invanda könsroller.

Dikten tar upp det som båda kvinnorna kände så djupt - behovet att tänka i nya banor, att ersätta herra-väldet med en mänskligare samhällsordning, och ångesten och osäkerheten inför det banbrytande uppdraget.

Vid Elin Wägner-sällskapets höstseminarium 2006 höll Gunilla Domellöf, litteraturvetare från Umeå, ett mycket intressant föredrag om vänskapen mellan Wägner och Boye. Det publicerades i Elin Wägner-sällskapets skriftserie Nr.18, 2007 i en vidareutvecklad version.

Så här tolkar Domellöf dikten:
"Våren och växandet, nyskapelsen av liv, Karin Boyes stora tema, förbinds med ångesten för det osäkra och främmande, som väntar den som har modet att släppa taget om gamla sanningar och ideal och våga fallet ner i en okänd, gränslös verklighet, något som samtidigt vägs upp av den jublande vissheten om att vara del av nyskapelsens under." (s.9)

Samma år, 1932, kom Wägners roman Dialogen fortsätter och Boye, som just börjat som litteraturkritiker vid Malmötidningen Arbetet, recenserade den. Jag har många av Wägners romaner, men inte den - ännu. Ska försöka få tag i den. Och jag vill gärna läsa Boyes recension i sin helhet.

"Inför hotet om en världskatastrof sätter Elin Wägner i Dialogen fortsätter sitt hopp till kvinnorna. Hon menar att de befinner sig i en position där de kan lägga fram djärvare och mer realistiska lösningsförslag på samhällsproblem än männen-systembyggarna. 'För bokens kämpande kvinnor gäller det livet och livets källor, inte längre hemmet, kvinnans värld, utan världen, människornas hem: samhällets omläggning att passa modern och barnen', skriver Karin Boye." (Domellöf s.8-9)

Fortsättning följer...