My Life as a Turkey

Vad gör man en trött morgon första dagen på det nya året? Att regnet strilar ned och sporadiskt smattrar på plåttaket bidrar inte direkt till att man längtar ut på en uppfriskande promenad. Förutom sen frukost, som alla lediga helgmorgnar, tittar vi ibland på ett stimulerande TED-talk eller en slumpvis vald dokumentär på SVT-play (tack-och-lov för reklamfria, ouppstyckade program!). Min första sökning denna morgon ledde till två korta dokumentärer om Jordens skatter (guld och diamanter) som båda var intressanta men hade en mörkare historia som inte var så upplyftande.

Vi ville ha något som piggade upp! Än en gång hände det sig så att vi fastnade för en högklassig dokumentär producerad av BBC. Denna morgon blev det: "My Life as a Turkey". 

En trailer kan ses på YouTube (http://www.youtube.com/watch?v=eK8UQ4Z52KQ). Hela programmet ligger kvar i 4 dagar på SVT play: http://www.svtplay.se/naturfilm.

Kort beskrivning på SVT: "Biologen Joe Hutto hade en dröm, att föda upp en kull vildkalkoner på sin gård i Florida. En dag blev drömmen verklighet – och Joe upptäckte vilken totalt uppslukande uppgift det är att vara kalkonförälder."

Det är inte ofta vi tittar så koncentrerat och så till den grad att vi glömmer frukosten! Programmet hade så många dimensioner så det är svårt att ge det rättvisa i en kort beskrivning. Både vi som åskådare och forskaren Joe Hutto kom till insikt om att vi är "halva" varelser om vi missar kontakten med naturen.

 

Många fördomar raserades och vi fick inblick i en annan värld genom forskarens kunskaper och slutsatser och filmarens fantastiska bilder.

Gästbloggat av Claes

Lisbeths kommentarer:  

En underbar film. Vilket tålamod hos både filmfotografen och Joe Hutto!

För mig som språknörd är det fascinerande att höra Joe Hutto berätta om kalkonspråket och hur han efterhand lär sig förstå och tala det rätt bra.

Jag minns den enda gången jag har sett vilda kalkoner. Det var i november 2000, när jag bodde i  Croton-on-Hudson norr om New York, hos Jewell (Handy Gresham Nemiroff). Huset låg på en höjd utanför själva Croton, i skogsbrynet, med höga tulpanträd på tomten. Vi såg ofta rådjur där, men inga kalkoner. Plötsligt en dag när jag tittade ut genom panoramafönstret gick det en flock vildkalkoner där ute bland tulpanträden lugnt strosande. Detta hände varken förr eller senare under alla gångerna jag besökte Bob och Jewell i Croton (mellan 1970 och 2004). Det märkliga var att de uppenbarade sig just den dagen då kalkonen står i centrum i USA: Thanksgiving Day!  Jag blev så glad när jag såg dessa överlevare.