Cykellycka

Katja har fått en blå tvåhjuling. Den är ett fynd som jag gjorde i ett loppisstånd på Clemenstorget i vintras. Vi har väntat på att det skulle bli lite varmare, och den här veckan var det dags för överraskningen. Föräldrarna hade skaffat hjälm, och när de tog den med till Lund anade hon nog att något var på gång.

Hon har rätt länge pratat om att hon önskar sig en rosa cykel, men när hon väl såg den här så var blåa cyklar helt rätt.

Premiärturen nerför Lilla Fiskaregatan till Grand och tillbaka var vinglig. Vi har inte skaffat några stödhjul, så jag fick hålla henne på rätt köl.

Nästa morgon cyklade hon först till Universitetshuset och två gånger runt Byrålogen i hopp om att Claes skulle kunna komma ut och se hennes artisteri. Men han var fullt sysselsatt på jobbet och såg inte mitt sms förrän långt senare.

Efter lunch cyklade hon hela vägen till kolonin! Och tillbaka! Pust... Men hon blev allt stadigare.

När Emil och April skulle hämta henne skulle ni ha sett hennes triumffärd, när hon trampade uppför backen i Lundagård mot sina föräldrar som stod och väntade uppe på krönet vid AF-borgen. Hon var så stolt och lycklig! Det var värt en trött rygg och lite extra hjärtslag, tyckte farmor.

I fredags eftermiddag, när hon var hos oss igen medan Emil jobbade och April tränade med Roller Derby, fick hon äntligen chans att visa Claes sin nya konstfärdighet. När han kom cyklande och mötte upp nära kolonin blev det tävling och hon vann ; -). Jag ville hålla henne om ryggen i stället för att ha ena handen på styret, för jag tyckte hon var så stadig, men det var hon inte redo för än. Veckans Katja-uttryck: "hålla balansen".

Det gosedjur som fick äran att sitta på första parkett - i cykelkorgen - den här gången var en fladdermus. Katja önskar sig en Läderlappenmask. Jag kan se henne i den och med manteln fladdrande i vinden när hon susar fram på sin tvåhjuling. Kanske vi får göra ett besök i nyöppnade Buttericks på Östra Mårtensgatan...

Att cykla eller inte cykla

Mitt efternamn väcker ofta kommentarer om vilket bilmärke jag kör och jag svarar att jag inte har någon bil, jag cyklar eller åker tåg/buss. Samma gäller Claes. (Fast när vi ska ut på landet åker vi gärna motorcykel.) Lund är verkligen en cykelstad, och vi har nära till bussar och tåg.

När jag har råd ska jag köpa en Skeppshultcykel. Och äntligen få användning för den vackra korgen från Dunkers kulturhus i Helsingborg och den rödsvarta kulthjälmen från Jaegerfeldts här på Lilla Fiskaregatan som jag fick av Claes för två (h)jular sen.

Korgen och hjälmen har väntat på hatthyllan sen dess, för sista dagen på höstterminen 2008 hade jag bråttom till tåget och cyklade för ovanlighetens skull den korta sträckan till stationen. När jag kom tillbaka från Malmö var cykeln borta. Vilken tur att jag inte hade fått julklapparna än! Men så snopet att få dem och vara utan cykel! Medan jag sparar till en ny cykel har jag fått låna en av Christina och André. Den har jag haft nytta av!

Två portar längre bort här på Lilla Fiskaregatan bor en kille i 30-35-årsåldern som startat en mobil cykelverkstad, Cykelfix. En gång var han på vår gård när jag kom hem, och då spände han kedjan på min cykel, pumpade däcken, kollade bromsar och gav mig goda råd gratis - en cykelidealist.

I vintras när det var så mycket snö ett tag, blev det en stor hög uppskottad på trottoaren strax utanför vår dörr, och då gjorde Cykelfixaren en snögrotta där. Han skrev sitt mobilnummer bredvid ingången och inredde med lyktor som kastade ett inbjudande sken ut i decembermörkret. Det väckte förstås uppmärksamhet och munterhet. Reklam utan kostnad tills snön smälte.

Apropå cykelreparatör, ni har väl hört den om cykelverkstan i Göteborg som under andra världskriget fångade de förbipasserandes uppmärksamhet genom den här skylten? -

"HIT LER alla sina cyklar för renGÖRING"

När jag jobbade på Komvux Södervärn i Malmö tyckte jag det var så fint att man inte bara lärde ut svenska och andra basämnen till de nya svenskarna, utan också konsten att cykla och simma. Det var så många som inte kunde det. Särskilt kvinnor från arabvärlden. Det måste ha känts frigörande.

Våra föräldrar åkte på långa cykelsemestrar på de svenska landsvägarna.

Jag minns när jag var utbytesstudent i Virginia, USA, på 60-talet och ville cykla in till centrum. Men se, det gick inte. Om man växte upp i Virginia var det slut med cyklandet långt före puberteten. Man promenerade inte heller. Och bussar minns jag inte att jag såg, utom Greyhounds långfärdsbussar. Inga bussar inom den utspridda lilla stan. Mopeder och vespor fanns inte. Det var bara att hoppas på bilskjuts om man ville någonstans. Många skolkamrater över 16 hade både körkort och tillgång till bil. Körlektioner fick man i skolan.

Numera cyklar förstås en del vuxna amerikaner, men bara som sport. Man tar på sig sin cykelutrustning och packar in cykeln i bilen och kör till en cykelmotionsrunda. Men att cykla och handla är extremt udda. Och att cykla med barn i barnsits! Så det måste vara exotiskt för amerikanska studenter att kliva av tåget i Lund eller Malmö och möta anblicken av hundratals cyklar i rad efter rad av cykelställ.

Det finns så mycket att säga om cykling men det är dags att avsluta med dagens visdomsord, av Albert Einstein:

Livet är som att cykla.
För att hålla balansen måste du vara i rörelse.