Samtidigt uppmärksammar man massakern i Srebrenica som skedde vid den här tiden för 15 år sen och jag påminns om ett samtal i vintras med en 15-årig elev som behövde stödundervisning i engelska. Som vanligt började jag med att intervjua honom om hans bakgrund och framtidsplaner.
- När började du i svensk skola?
- För sju år sen.
- Var hade du bott innan?
- I Tyskland.
- Är tyska alltså ditt första språk?
- Nej, jag är från Bosnien. Vi flyttade till Tyskland när jag var två år. Från Sarajevo. Vi hade släktingar i Hannover.
- Så du är född i Sarajevo?
- Nej, i Srebrenica.
- Srebrenica!!
- Ja. De dödade min pappa. Jag och min tvillingbror, vi var bara sex månader då. Vi hade tre systrar. Min mor flydde med oss till en syster som var gift i Sarajevo. Sen bodde vi i Tyskland, och sen kom vi hit till Malmö. Här är det bättre. Men det har varit svårt att hänga med i skolan.
Vilken barndom... Jag tänker på hans mor, på vad hon måste ha gått genom. Som om han läst mina tankar frågar han:
- Vad heter "Jag är stolt över min mamma" på engelska?
Då kan jag inte hålla tårarna i schack längre. För att han inte ska se det lutar jag mig över skrivblocket, blinkar frenetiskt och skriver
I'm proud of my mother
- Tack, säger han och skriver in det i sin anteckningsbok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar