Hos Ann i Viken; och farmor Emma

Liten paus från bokskrivandet för att fira Emma-dagen. Jag är döpt till Emma efter farmor, och Emil har också fått sitt namn med tanke på Emma, och nu heter hans dotter förutom Katja även Emma-Jean efter sin farmor och mormor.

Vindslyan i Lund var nästan outhärdligt varm förra veckan, så det var välkommet när min faster Ann ringde och bjöd mig till sitt korkhus i Viken för ett dygn. Jag tog datorn med mig och fick en hel del skrivet hos henne. Men vi hann också prata om allt möjligt, bland annat om farmor som dog 1964 och som jag aldrig riktigt kände. Hon var en spännande person, det har jag förstått. Bara det att förutom ett "vanligt" namn ge sina sex barn ett som var säreget. Tänk att döpa min pappa till Johan Tancred, efter en opera av Rossini.

Musik var en stor glädjekälla för farmor Emma. Hemma på gården i Höjaröd i Degeberga hade de ett piano som hon gärna spelade på. När farmor och farfar var nygifta och flyttade till Trolle Ljungby hade de först inte råd med ett piano, så hon fick ett munspel av farfar. Sen blev det fiol också. Hon lär ha spelat fiol och smeden dragspel så det stod härliga till. Jag minns fiolen som hängde på väggen bredvid pianot, men jag hörde henne aldrig spela. Som barn upplevde jag henne som en farmor som lagade god mat och var snäll utan att säga så mycket. Åh, allt jag hade velat fråga henne om nu!

En gång för länge sen fick jag farmors blå baddräkt som Ann hade sparat i Viken. Den hade farmor nog knappt hunnit använda fastän hon älskade att bada. Nu ska jag ut i havet i den.

Efterlängtade hav! Ann och jag cyklar i badkappa o baddräkt nerför gatan, genom gång- och cykeltunneln under stora vägen, upp på andra sidan - och plötsligt ligger det vidsträckta havet framför oss under öppen himmel.

Vi sätter cyklarna på gräset där röda, gula, blå, violetta, vita blommor växer vilt och envist. Vi kastar av oss badkappa och sandaler och går mot havet, som i sin egen lugna rytm rullar in mot stranden i svagt välvda böljeryggar utan slut. Sanden är först sträv och full av små stenar och snäckskärvor men längs vattenkanten har havet malt den finkornig och den är alldeles len mot fotsulorna. Vattnet känns först kallt, som alltid, men det blir fort behagligt. Det är obeskrivligt uppfriskande.

Ingen som ser Ann idag kan tro att hon gick igenom en svår operation för ett år sen. Då undrade hon om hon skulle få se sitt älskade korkhus och havet igen.

Liksom Wordsworth långt efter upplevelsen minns påskliljorna som dansar för hans inre syn, kommer jag nog att ha kvar för min inre syn bilden av min faster, 80 nu i höst, cyklande i sin badkappa på väg till sitt dagliga dopp i havet.