Trädets tid

Jag satt i väntrummet på Södertulls vårdcentral igår och bläddrade förstrött i VI-tidningen (så bra den är, kan jag prenumerera på den igen, har jag råd som pensionär?) när en bokrecension väckte min nyfikenhet. Boken var Trädets tid av Christel Kvant. Det är verkligen smidigt att man kan "provläsa" en bok på nätet nuförtiden och titta på innehållsförteckning och illustrationer.

Vad jag fann var en underbar bok att läsa i långa djupa klunkar. Men det är den suggestiva titeln som berör mig mest med sin urkraft:

Trädets tid

För nu är det tid för mig att planera mitt eget träd: min webbsajt. Planera? Varför saknas t:et? Har trädet antagit sådana enorma proportioner i mitt sinne att jag får svindel bara jag tänker på att plantera det? Eller är det frustrationen över att inte kunna återge mer än en bråkdel av dess styrka och skönhet?

Mitt huvud är som en bågnande frökapsel, sprängfyllt av saker att skriva om. Men har jag orden? Jag törstar efter ord som är friska och spänstiga. Därför ska jag nu i planteringstider läsa stora ordkonstnärers verk.

Ord är ju gudskelov inte inhägnade bakom höga murar utan flyger omkring överallt. Det är bara att ta för sig och använda och sen släppa dem igen för återochåterochåteranvändning.

Så här skrev jag i februari om Skrivarstugan Vindögas webbsajt:

"Den ska vara som ett träd med grenar som växer åt olika håll. Jag har många olika skrivprojekt i huvudet och i pärmar, och kommer inte att hålla på med ett projekt tills det är klart och sen börja på nästa. Nej, jag ska låta grenarna växa fram som de vill, en bit (ett avsnitt eller kapitel) i sänder, utan någon förutbestämd ordning."

Det känns fortfarande rätt och naturligt.

Bloggen har varit en bra lekplats, en förövning. (Liksom pilekojan i kolonin.) Här förbereder jag marken tillsammans med Claes, som redan skurit stödkäppar för telningen. Vi röjer för ljus och luft. Hämtar ny näringsrik jord. Snart är det dags.