Ett makalöst ställe i D.C.

På New Jersey Avenue vid N Street, inom gångavstånd från regeringskvarteren, finns det en oas bakom denna dörren.


Claes, önskar du hade varit med och upplevt detta! Man går igenom lägenheten och ut på andra sidan och där upptäcker man en massa trevliga människor i en trädgård där träden fortfarande har sina löv, med belysning och vedspisar och god mat o dryck - och till råga på allt denna kvällen, fullmåne. Tangomusik i luften och folk som dansar tango i november i trädgården, på ett utomhusdansgolv som Leon, värden, själv byggt. Tango var kvällens tema, men man måste inte dansa för att vara där.

An enchanted evening som jag hade velat dela med min kära man.

Detta är alltså Leons skapelse. Leon, en av Delores vänner sedan många år, är ett universalgeni och bl a tangolärare. Jag vill berätta mer om honom senare.

Leon

Här råder grannsämja - grannarna lånar varandras trädgårdar när de behöver mer plats. Denna gången var det Leons granne som bjöd på yta för buffén o matborden.

Leon har burit in alla sina ömtåliga krukväxter till gillestugan för vinterförvaring nu. I fonden har han en stor spegel, för här övar man tango under sommarhalvåret. Let me take your picture with the plants, sa Delores.

Veterans Day 2011

I fredags var det Veterans Day här, en speciell helgdag för att hedra alla krigsveteraner. Så Delores var ledig och tog mig till en historisk plats som förvånansvärt nog öppnades för allmänheten för bara tre år sen! De flesta känner inte ens till den - Lincoln's Cottage. Ingen liten stuga, men inte något pampigt ställe heller.

Delores vid statyn av Lincoln i naturlig storlek

Den är belägen i North West på det stora området för krigsveteraner, The Soldiers Home.
Om du är i Washington är Lincoln's Cottage väl värt ett besök. Max 15 pers åt gången guidas genom rummen. Man lär känna människan Lincoln lite bättre. Det var här Lincoln funderade på hur han skulle få slut på kriget och här filade han på formuleringen av "the Emancipation Proclamation" för slaveriets avskaffande.

Huset gränsade till soldatkyrkogården som varje dag fylldes på med nya gravar. Varje dag under sommarhalvåret pendlade Lincoln till jobbet i Vita Huset och tillbaka, i regel till häst och utan eskort i början. Det fick man övertala honom till att acceptera. Dumdristig där, annars i regel klok, en man med integritet. Och samtidigt överbefälhavare (trots att han aldrig iklädde sig uniform!) i ett fruktansvärt krig som skördade hundratusentals liv.

Ibland undrar jag hur det hade varit om dagens USA faktiskt hade splittrats i två delar. Det hade ju bara varit en nation i ca 80 år, och västra och sydvästra territorierna hade inte tillkommit förrän in på 1800-talet. Vad hade hänt om nordstaterna och sydstaterna hade varit två självständiga republiker. Hade slaveriet avskaffats ändå, fast mycket senare? Hade det ändå blivit krig mellan de två länderna? Jag har inte tänkt färdigt, och det har inte historieexperterna heller. Så småningom vill jag lägga ut fakta o funderingar om Lincoln och det amerikanska inbördeskriget, när jag har fått igång min webbsajt.

Jag planerar också att ta upp USA:s "military industrial complex". Nu ska jag bara nämna följande aktuella händelser:

Den 14 oktober höll Occupy Wall Street en demonstration "about the costs of U.S. military intervention all over the world and those who profit from it." Nu på torsdag, den 17 november, planerar man "a National Day of Action to Resist Empire, Reclaim Our World, Recreate Solidarity". Kolla info på War Resisters Leagues webbsida: www.warresisters.org , där det bl a står:

"In an effort to highlight the economic and human devastation that U.S. militarism has caused across the globe for centuries, the WRL national office along with South Asia Solidarity Initiative and a multiracial group of NYC-based activists has created an artistic action for the November 17th National Day of Action organized by labor, community, and Occupy/Dis-Occupy groups throughout the country.

On November 17th, we are asking participants to undertake a creative action at their local Occupy, using snapshots of U.S. military actions over the last 60+ years to create a living timeline of the costs of U.S. occupation and war and their connection to what we call "our dollars" and "our streets." Because we know that the U.S. state and the U.S. economy both rely heavily on local and global military and police efforts to enforce their dominance and to lay claim to those resources that we're trying to protect and reclaim for the people through movements like Occupy."

I Washington Post publiceras då och då helsidor med bilder av döda unga män, soldater som just fallit i något av USA:s nuvarande krig. På Veterans Day var det ett helt uppslag, två sidor med en massa små fotografier i ett rutmönster, som i skolkataloger, fast antalet är större än vanliga skolklasser. Många av ansiktena skulle platsa i en high school katalog.

Min amerikanska syster Marys enda barn Jake har just skrivit på ett förlängt kontrakt som soldat.

"Kan krig avskaffas?" är en lysande essä av Eva Moberg. Undrar om den är översatt till engelska. Också något att kolla framöver.

En novembertur i Washington, DC

Det är ett fantastiskt sommarväder därute, inte ett moln på den klarblå himlen. Jag har "disciplinerat mig" och suttit inne vid datorn i en vecka trots solen därute, men idag tar jag ledigt och solskenet är oemotståndligt. Ut, ut på upptäcksfärd! Jag har ännu inte varit nere i centrum, får se om jag tar mig ner till maktens boningar idag.

Men först måste jag se till att Delores' två katter mår bra. Delores är på två dagars rundtur till olika colleges med sina elever, så jag är "catsitter".

Här är Nutmeg, som är mycket skygg. Jobbig barndom.
Men hon håller sig alltid i närheten av oss.

Och här är Callie som inte alls har några hämningar. Mycket kelen.

Träden här just nu...

Hörde fåglar sjunga och fick en av dem på bild när den mellanlandade på en elledning.

Asplundh (!) kapar träd längs elledningar för att förhindra elavbrott pga fallande grenar. Många träd dör efter den här sortens "beskärning", en metod som började användas för några år sedan. The Machine in the Garden. Ser du också symboliken?

Ett lemlästat träd på Rhode Island Avenue.

Skylt vid en skola nära Delores' hem:
DRUG FREE ZONE

Överallt är här kyrkor och tempel av alla de slag, religiösa rörelser som t ex
"International House of Prayer Bible Institute", en filial till
"Friends International Christian University" med huvudsäte i Californien

Här är ett annat samfund: "Church of the Living God".

Jag gick nerför Rhode Island Avenue NE (North East), 20 kvarter, från 20th Street till First Street. På kartan går Rhode Island diagonalt. Capitol Street utgår från Capitol Hill exakt i de fyra väderstrecken, och delar upp huvudstaden i fyra delar: North West, North East, South West, South East. Delores bor i North East. Det finns alltså North, South, East Capitol Street. (West finns inte egentligen, för där är the Mall med Washington Monument o Lincoln Memorial etc.)

Tvärgatorna i sin tur utgår från Capitol Street. Tvärgatorna till Rhode Island Avenue räknas från North Capitol Street. Avståndet mellan 20th Street NW och 20th Street NE är alltså 40 kvarter + Capitol Street.

Sandaler o bara fötter är inte bra för långa asfaltpromenader så på North Capitol Street tog jag bussen nr 80 downtown. Delores, omtänksam som alltid, hade lånat mig sitt "metro"-kort (samma system som vårt Jojo-kort).

Det är alltid mycket trafik i DC, så det tar tid att åka buss. Här finns också tunnelbana, subway, men den är långt ifrån heltäckande. Förresten, 99% av resenärerna var afroamerikaner eller latinamerikaner.

Affisch i bussen

En annan affisch i samma buss

Jag hoppade av i Chinatown, vid Sjunde avenyn & H Street i stället för att fortsätta till Kennedy Center. Det räckte för idag, tyckte jag, och tog bussen samma väg tillbaka.

Apropå H Street. En annan bra sak att veta om stadsplaneringen här är att gator i centrum går i alfabetisk ordning, dvs. ju närmare början av alfabetet, desto närmare centrum. H Street är nära.

Chinatowns mäktiga port

Musik i Harlem

Lördagen den 29 0ktober åkte jag med Tim, Joi o Mariah från Cambridge till Harlem för att vara med om en släktträff i berömda Abyssinian Baptist Church till minne av Consuela Lee, jazzpianist och grundare av Snow Hill Institute for the Performing Arts i Alabama. Snow Hill är värt en egen bok. Kolla webbsajten om Consuela Lee, så ser du nog varför.

Det stora ovädret som drog fram i nordöstra USA på lördan o söndan (3 miljoner hushåll & butiker strömlösa från Maryland till Maine) drabbade oss inte så hårt, men snöa gjorde det! Vinden piskade blötsnön mot vindrutan och det gällde att köra försiktigt.

"Vi kommer att bli försenade"

Harlem i oktober! Veckan innan var det sommarväder.

Joi och Tim i snöslask

När vi kom fram var hyllningskonserten i full gång.
Här "The Bass Choir", bara basister, suveränt.
(Lite suddig bild. Önskar Claes varit här.)

Clifton Lee, en av de många jazzmusikerna i släkten Handy+Lee.

Bill Lee, Spike Lees brorsa. Inte säker på vem pianisten är.
Konserten är slut men de fortsätter att jamma.

Många fina framträdanden - pianister, sångerskor, gitarrister mm. Jag spelade in en hel del på Claes' Edirol, men det klarar jag inte själv att publicera här, så det får vänta.

En av talarna var Donald Stone, som har koll på hela släktens historia, och som skrivit en bok om Snow Hills grundare William James Edwards och kampen för utbildning (och överlevnad) i det segregerade Alabama. Han ska skicka mig boken, och eventuellt kan vi ses innan jag åker hem. Han var aktiv i medborgarrättsrörelsen i Selma och Montgomery och har mycket att berätta om den och om släkten i Alabama. Levande historia!

Tim, Mariah, Donald Stone, Joi

En annan släkting som jag träffade för första gången var en kusin till Jewell (Jois mor), Augusta Grubb. Det var hon som ordnade att konserten hölls i the Abyssinian Baptist Church, där hon varit aktiv medlem i hela sitt vuxna liv, ända sen hon kom från Alabama.

Förr sjöng Augusta i gospelkören. Jag visste inte att den kören i årtionden har varit en sådan turistattraktion! Folk köar i timmar för att höra dem sjunga. Det är väl också själva kyrkan som är ett populärt turistmål. Här är ett typiskt omdöme.

I december innan jag åker hem ska jag hälsa på Augusta på 146th Street & Lenox Avenue och hon ska visa sitt fotoalbum, och sen ska jag följa med henne till the Abyssinian o lyssna på gospelkören när de tränar. Det ser jag fram emot.

I Cambridge 26-29 okt

De här dagarna i Cambridge var elektriska. Joi och jag diskuterade Hansberry inklusive mitt bokprojekt timmavis, och allt möjligt annat också. Tim var med i samtalen på kvällarna. Jag lärde känna deras dotter Mariah, just klar med high school, på ett nytt sätt. Mariah o Joshua har jag känt sedan de föddes. Storebror Joshua o hans fru o lilla tvååring träffade jag inte denna gången pga ovädret. Joi får överräcka Brio-giraffen och Bamse till lilla Adi när de ses härnäst.

Här bor Joi o Tim o Mariah på nedervåningen:

Jag var inkvarterad i närbelägna "The Friendly Inn", ett Bed&Breakfast-ställe som ägdes av en kinesisk familj:Mittemot "The Friendly Inn" ligger skolan där Joshua o Mariah gick. Frank Lloyd Wright-inspirerad! Önskar att alla barn o ungdomar fick gå i skola i en fantasifull byggnad som denna istället för urtråkiga fyrkantiga barackliknande betonglådor:

Efter det funktionella men lite trista rummet i Harlem-YMCA uppskattade jag komforten i mitt rum:
Badrummet var fräckt med sitt svartvita design. Pricken över i:et var den här läckra stolen.

Men mest var jag förstås hos Joi m fam. Här är Mariah som bl a visade mig "Shopstyle", en modern datorvariant av min barndoms klippdockor, fast mycket mer sofistikerad. Något för Tabatha - kanske hon redan har en egen Shopstyle-designbok?

Välsignade dator! Välsignade Skype! Jag hinner inte skypa så ofta, men den här gången hade Claes o vi kommit överens om en tid då alla var tillgängliga. Tyvärr är det ju 6 timmars skillnad så när Tim kom från jobbet var det midnatt för Claes.

Här är bevismaterial på vår pratstund, courtesy Claes Lawett:

Det kan man kalla för Resa!

För ca ett år sedan kunde allmänheten följa en resa av ett mer annorlunda slag. Ett helt hus fick maka på sig för att ge plats åt byggarbeten på Bagers plats i Malmö.

I slutet av oktober 2011 var det dags för en ny resa för att återställa den Q-märkta Hamnmästarbostaden till sin ursprungliga plats. Det 650 ton tunga huset färdades de 200 metrarna på en och en halv timme.

Vad denna "taxi-färd" kostade vet jag inte men mycket imponerande ingenjörskonst var det i alla fall! Tekniken har funnits en lång tid men det är en lite speciell process med ett kulturmärkt hus från 1835.

Flytt av hus på detta sätt går så varsamt till att man kan låta allt stå orört inne i huset utan att packa ned något i flyttlådor. Något att tänka på när man själv flyttar och råkar krascha den där fina vasen, trots försiktig hantering!

Gästbloggat av Claes

Flockmentalitet i Paradiset

När man talar om flockmentalitet gäller det verkligen de flygfä som befinner sig kring Lundagård. Denna morgon, vid 7-tiden, fanns det säkert de som inte tyckte kvarteret Paradiset levde upp till sitt namn på grund av alla kajor / råkor som fyllde ljudbilden. Det går att uppleva större flockar men denna lät mycket ändå!

För min del kan jag inte sluta fascineras av dessa väldigt sociala varelser. På dagtid är de ganska orädda då de pickar efter något ätbart på gräsmattor och bland löv.

Kan till och med beundra den skata som stal en grillkorv från oss i kolonin i somras (klicka på ordet "skata" så kommer ni till inlägget). Fick den rackaren på bild precis i stöldögonblicket. Tack för att jag fick en historia att berätta om på jobbet!

Gästbloggat av Claes