När jag började som lärare i slutet av 70-talet visste jag knappt vad dyslexi var. Det har skett framsteg. På Mölledalsskolan, byggymnasiet i Bulltofta där jag är placerad detta läsåret, finns det många dyslektiker och det är en glädje att se vilket fint stöd de får av skolans specialpedagoger. Jag lär mig mycket av dem.
Idag när jag kom hem från skolan, där jag bl.a. haft förmånen att jobba med en begåvad dyslektisk elev som stavar uppåt väggarna men skriver noveller med liv och lust, läste jag i nya Skolvärlden om Hans Roslings erfarenhet av att vara en elev med dyslexi:
"Mona Sorelius var min svensklärare på gymnasiet. Hon räddade mitt liv. Hon begrep att jag var dyslektisk när det gällde dubbelteckning av konsonant i svenska språket. Av henne fick jag i uppgift att hålla en lektion om regler för dubbelteckning av konsonanter och om jag gjorde det bra skulle hon bortse från mina stavfel i uppsatserna. Lektionen blev bra, jag fick höjt från BC till a i svenska. Det blev roligt att skriva när inte allt var en förtvivlad kamp om det skulle vara en eller två konsonanter. Jag kom in på läkarutbildningen och hela mitt liv blev som det blev tack vare Mona." (Skolvärlden #3, mars 2010)
Det inspirerar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar