Apropå Anne Frank på Kulturen

Just nu pågår en utställning om Anne Frank på Kulturen här i Lund. Vi känner historien men när vi möter Annes blick - skrattlysten, frimodig - och betraktar bilderna av personerna före och under den där helvetestiden för inte så länge sen, ja, då dras vi åter in i deras värld. De blir levande igen.

Jag återupplever mina två besök i Auschwitz, först som ung student på besök hos polska vänner och många år senare som organisatör av ett utbyte mellan mitt gymnasium i Hultsfred och Sobieskigymnasiet i Krakow. Mardrömmarna. Bilderna som stannat kvar i minnet i alla dessa år.

Och andra bilder: från en fantastiskt bra skolfilm på tyska som jag tror kom i början på 90-talet, Die Weisse Rose, om syskonen Hans och Sophie Scholl. Hur dessa unga studenter blev halshuggna (1943) för att de delade ut flygblad om hur det verkligen gick till på ostfronten.

Första gången jag hörde talas om dem var när jag bodde i Tübingen i början av 70-talet och undrade över en gata som hette Geschwister Scholl Strasse. Men minns jag fel? Det finns i alla fall ingen sådan gata där nu, ser jag på Google. Däremot hittar jag en Geschwister-Scholl-Schule i Tübingen, öppnad 1971. På skolans webbsida står det: "Die Geschwister Hans und Sophie Scholl, nach denen unsere Schule benannt ist, stehen für Zivilcourage, die wir als Unesco Schule und Schule ohne Rassismus, Schule mit Courage anstreben." Man vill uppmuntra till civilkurage, i en skola utan rasism. Det är en UNESCO-skola till och med.

Det skulle ha glatt Anne Frank och syskonen Scholl att veta att det finns sådana skolor i Tyskland idag.

Kanske hade hon inte blivit förvånad. För Anne VET att det kommer att bli fred och att livet blir bättre "snart". Och trots allt tror hon att människor är goda innerst inne.

Om hon visste hur många hon har inspirerat genom sin dagbok!

Jag läste i DN att kvinnan som räddade dagboken, Miep Gies, dog först nu i januari 2010. HON visste i alla fall.

Vilken nyckelroll Miep Gies spelade i detta dramat! Vilka risker hon tog, gång på gång! I DNs artikel citeras Anne från den 11 juli 1943: "Miep ser ut som en packåsna. Hon går ut och letar grönsaker nästan varje dag och cyklar sedan tillbaka med inköpen i stora matkassar. Det är också hon som tar med sig fem biblioteksböcker varje lördag".

När Annes dagbok kom ut på engelska 1952 väckte den stor sensation i USA, inte minst i New York. En pjäs som byggde på dagboken sattes upp i New York 1955 och vann Pulitzerpriset. 1959 kom en film, som också blev en stor framgång.

Lorraine Hansberry, vars debutpjäs A Raisin in the Sun väckte sensation på Broadway 1959, hade kommit till New York som 20-åring 1950 och gift sig 1953 med Robert Nemiroff, som var av ryskjudisk härkomst. Förintelsen i Europa var då i färskt minne och Hansberry tog starkt intryck av Anne Franks öde.

I Les Blancs, den ena av Hansberrys sista två pjäser (postumt uppsatt på Broadway 1970), låter hon huvudpersonen Tshembe - en afrikansk Hamletgestalt - nämna att han har sett Anne Franks "attic" i Amsterdam (som hade öppnats för allmänheten 1960).

I den andra pjäsen, The Sign in Sidney Brustein's Window, som blev klar och sattes upp på Broadway hösten 1964 några månader före Hansberrys död i cancer, kommer Sidney fram till i stor sett samma ståndpunkt som Anne. Trots att världen ser ut som den gör, väljer han att ha en "dåres" tro på mänskligheten. Här är Sidneys, och Hansberrys, "fool's creed":

"[I am a] fool who believes that death is waste and love is sweet and that the earth turns and men change every day and that rivers run and that people wanna be better than they are and that flowers smell good and that I hurt terribly today, and that hurt is desperation and desperation is -- energy and energy can move things . . ."