A Friend In Need Is A Friend Indeed

Den 7 juli var tänkt att bli en trevlig dag i goda vänners sällskap. Vi, som inte har egen bil, hade fått låna en som skulle hämtas under förmiddagen. Vi njöt av en härlig sovmorgon och lugn frukost. Även om vädret inte var det bästa, såg vi fram emot att få hälsa på våra vänner i deras nyrenoverade hus på Österlen.

Stod i duschen då jag hörde en knackning på dörren. Såg knappt handen framför mig utan glasögon men innan Lisbeth hunnit yttra något ord, kände jag stundens allvar. Skakad berättade Lisbeth att våra vänners hus brunnit ned till grunden. Inget, absolut inget fanns kvar. Så ofattbart tragiskt.

Miljoner tankar flög genom huvudet - förtvivlan, maktlöshet, en önskan att finnas till hands och stödja men vad ska vi göra? Ganska omgående bestämde vi oss för att ändå åka dit för att göra något.Vad kan de behöva? Allt! Arbetshandskar, kläder, handsprit, kontanter o dyl samlades snabbt ihop. Lisbeth cyklade iväg för att hämta lånebilen och jag väntade som i trans, med tankarna på vännerna. Lisbeth dröjde och dröjde och till slut ringde mobilen - bilen gick inte att köra med!

Uppgivna och ledsna kunde vi bara konstatera att vi inte kunde komma iväg. Då vi återvänt hem till lägenheten, ringde vi till grannen som lånat dem tak över huvudet. I sådana här avgörande stunder avslöjas medmänniskornas bästa sidor och våra vänner var i goda händer. Den livräddande hunden fick en välförtjänt plats mellan husse och matte den natten hos de omtänksamma, varmhjärtade grannarna.

Kvar i Lund var vi - upprivna, uppgivna, oförlösta i vår ambition att hjälpa. Pratade om vad vi kunde göra och Lisbeth insåg att hon kunde låna ut sin lägenhet då vi snart skulle på semester. 

Lättade över att att ha hittat ett sätt att hjälpa, var våra känslor ändå i kaos. Vi kände att vi var i stort behov av få utrymme att tänka och att återfå den emotionella balansen.

På Lisbeths förslag tog vi en promenad till Botaniska Trädgården i Lund. Skönheten och harmonin där var läkande och gav oss distans utan att för den delen förtränga.

Dagen efter hjälptes mina syskon och jag åt att tömma mina föräldrars villa då de fått plats på ett äldreboende. En stor lättnad och glädje för oss barn att de bjöds möjligheten att flytta dit tillsammans! En hel familjs minnen att gå igenom och mina tankar var splittrade.
Då vi städade, rensade, sparade, mindes och pratade kom jag till att tänka på vad man skulle välja om man fick 5 minuter på sig att rädda något. Våra vänner på Österlen hade inte ens det.

Gästbloggat av Claes

Kvinnodagen i Lomma, del 2

Det är den 8 mars. En bil kommer lastad med förväntansfulla damer och mat och dryck för en festmåltid. Nu har den anlänt till Lomma. Här är tre av kvinnorna på väg till "Damernas Berättarbyrå" (Claes' benämning på oss):

Faster Ann och mina systerdöttrar Elvira och Jasmin

Lotta, initiativtagaren och värdinnan

Elvira korkar upp vinet, påhejad av Ann

Viveka lyckades byta arbetspass på BB och kan vara med!

Kvinnor av två generationer möts i ömsesidig uppskattning

Vi skulle ju berätta om var sin kvinna som gjort intryck på oss. Är du nyfiken på vilka vi valde? Det var vi också, för vi hade inte en aning om vad de andra hade i åtanke.

Vilken spridning det blev globalt och tidsmässigt! Vilken spännande samling! En magisk berättarafton!

Lotta, Elvira och jag var fascinerade av var sitt kvinnoöde i historien. Viveka och Jasmin tog upp var sin romanförfattare som betytt mycket för dem, och Ann berättade om vår stora operasångerska, som hon har en speciell anknytning till.

Här är våra val:

Lotta: Juana Ines de la Cruz, som byggde upp det största biblioteket i 1600-talets Mexico.

Viveka: Han Suyin och hennes starka kärleksroman Skimrande dagar, i Kina på 1900-talet.

Jag: Harriet Tubman, i slaveriets o inbördeskrigets USA på 1800-talet.

Jasmin: J.K. Rowling och den magiska värld hon skapat med sin Harry Potter-serie, i UK nu.

Elvira: Olympe de Gouge, i franska revolutionens Paris på 1700-talet.

Ann: Birgit Nilsson, i Skåne och världen på 1900-talet.

För Viveka och Jasmin hade Han Suyins Skimrande dagar respektive Rowlings Harry Potter-svit spelat en viktig roll på deras väg in i vuxenlivet. För Viveka när hon gick på sjuksköterskeskolan här i Lund och saknade Mike: hur Suyin skildrade kärlek och sorg. För Jasmin, hur Rowling hade skapat en sagolik verklighet som man kunde få drömma sig bort till ibland när den egna tonårsverkligheten var för påträngande och jobbig.

De tre historiska kvinnorna från tre olika århundraden och tre olika kontinenter, Juana Inez de la Cruz, Olympe de Gouge och Harriet Tubman, var företagsamma, modiga, intelligenta, färgstarka personligheter, som trots att de var fångna i den tidens fjättrande fördomar (och blev straffade för sin djärvhet), lämnade sina avtryck och inspirerar oss än idag - det vill säga, om vi vet om dom!

Ann berättade om hur det var meningen att Birgit Nilsson, som enda barnet till en lantbrukare på Bjärehalvön, skulle ta hand om gården, o hur hon trots faderns motstånd fick chansen att utveckla sin sångröst, mycket tack vare sin skollärare, magister Pamp, och en sångpedagog i Åstorp. "Läs hennes memoarer!" rekommenderade Ann. Lustigt nog blev magister Pamps son o svärdotter två av Anns närmaste vänner, och sångpedagogens son var hennes kollega i många år...

"Det här kan vi väl göra om nästa år!", sa vi när vi skildes åt. Då var det midnatt. På en torsdag. Flera av oss skulle upp före kl 6 nästa dag, inklusive chauffören. Det är bra att den 8 mars infaller på en fredag nästa år.

Förresten, i förra inlägget om Kvinnodagen nämnde jag två emanciperade män. Nu måste jag tillägga att jag uppfattar de flesta männen i släkten som moderna. Särskilt de yngre. För dem är jämlikhet något självklart. Ur ett historiskt och globalt perspektiv är det hoppingivande. Men visst finns det grova systemfel kvar att åtgärda i vårt samhälle också, och invanda mönster som både män o kvinnor är fast i ännu. Jag med.

Födelsedag med familjen

Det har varit mycket firande i familjen på sistone - ljuspunkter under den här mörka årstiden. Tänk att ha det så här, normalt. Varför inte? Tänk på indianerna på amerikanska västkusten förr i tiden: de fångade lax under några månader och resten av året ägnade de sig åt potluck-kalas och konstfulla träsniderier. OK, en grovt förenklad beskrivning, men ändå - att jobba mindre för sitt uppehälle och ha mer tid till att umgås och utveckla våra kreativa, konstnärliga sidor, det är väl en eftersträvansvärd livsstil? I Gryning över Kalahari visar Lasse Berg för övrigt att det är den naturliga livsstilen för oss människor. Yesss!

I lördags var det dags att fira mitt inträde i pensionsåldern (fast jag är inte pensionär riktigt än) och det var roligt att få göra det med många av mina nära och kära, från vår ungdomliga faster Ann (är hon verkligen 80?) till Ellinors och Wills lille Alfred, knappt två månader. Tack alla ni! Och tack också till er som skickade hälsningar och presenter! Och Ingrid, tack för lunchen i Café Finn och för vårkrukan där knopparna nu har öppnat sig.

På själva födelsedagen i torsdags väcktes jag kl 6 av det här. Man vaknar!
Vi har båda barnasinnet kvar...

Och vilken present jag fick av min kära Claes (förutom massor av tulpaner)! Han hade tagit kontakt med Diana Nuñez och jag ska få fyra sånglektioner av henne! Det är bara att avtala tid. Nu ska jag börja träna upp rösten igen!

En speciell present kom i guldpapper från faster Vera i Tärnsjö, som fortfarande skriver så vackert trots att hon är över 90. Det var farmors och farfars gästbok, som hon en gång hade gett dem. Jag är den äldsta i nästa generation av Grönlundasläkten och får därför överta och förvalta den familjehistoriska klenoden. Den börjar med mammas och pappas bröllop i Trolle Ljungby i mars 1945 och slutar med farmors begravning 1964 och ett tillägg av Vera om farfars död 1969. Här visar jag den för alla.


Lasses och Larnas röda paket bakom min rygg med den kryptiska texten "Du kan slå huvudet på spiken, tvåla till någon och ge någon korgen...eller bara göra PRECIS TVÄRTOM!" visade sig innehålla en korg med spa-sortiment och en spikmatta. Bra tänkt, för jag vill verkligen se till att kroppen kommer igång med full kraft igen. Det är mycket jobbigare att inte orka jobba än det är att jobba. Visst, åldern tar ut sin rätt men jag tänker ladda om, så huka er gubbar....

Och den yngsta generationen är minsann redan tuff. Här har Ivar tagit av sig på överkroppen för att prova spikmattan, och lillasyster Lena bestämmer sig för att vara lika modig. Katja, som känt på taggarna på Claes' spikmatta många gånger, väljer att avstå.



Senare kom Emil från jobbet på Kulturmejeriet och April från Roller Derby-träningen och vi kurade skymning tillsammans, Emil o April o Katja o Claes o jag... Bland tulpaner och rosor och andra blommor... Mitt i vintern...

Jag önskar att alla fick ha det så bra.

Kan ni tro, nästa dag firades jag igen! Hos Linnea o Anders, där mina kära vänner från Hultsfredstiden, Inger o Åke, var på besök med anledning av barnbarnet Elliotts treårsdag. Katja och Elliott, som inte träffats förut, fann snart varandra och lekte så det stod härliga till.

Nu vill jag önska er alla A VERY MERRY UNBIRTHDAY med den galne hattmakaren ur Alice i Underlandet. Det finns en historia där också, men det får bli ett annat inlägg.

Barn och vuxna på roligt kalas

I söndags fyllde Viveka år och bjöd familjen på kalas.

Hon berättade att Mike hade gjort en tårta i Pennsylvania till henne. När de hade skypat på morgonen hade han tänt tårtljusen och Viveka hade fått blåsa ut dem. Via Skype.

Viveka hade dukat med Farmors och Farfars vackra bröllopsservis, och faster Ann blev riktigt nostalgisk när hon mindes sin barndoms fester.

I det lilla sidobordet som spelar varje gång man öppnar locket har Viveka alltid godsaker till barnen. Det är fritt fram när det är kalas, men det går inte att ta något i smyg!

Lillflickorna var så söta i sina nya "Madicken"-klänningar. Den lilla pudeln som Claes överraskat Katja med dagen innan skulle absolut följa med på kalaset. "Flickhunden" fick en kompis, för kusin Lena hade också med ett favoritdjur, och med lite buktalarkonst hade hundarna jättemycket att prata om.

Att leka kurragömma med Lenas storebror Ivar var ett annat nöje för flickorna. För oss vuxna också. Att se glada barn är ju något av det bästa som finns.

Inför Luciadagen 2010

Det är söndagen den 12 december, Viveka har kommit hem från USA, och många av oss i Malmö-Lundasläkten har samlats på glöggfest hos Elvira och Alex.

Som kontrast till stora rummets livliga sorl råder tyst koncentration i Lenas rum, där de två jämnåriga lillflickorna förbereder sig för Luciafirandet under Mona Lisas lugna blick.

Katja är i fullständig harmoni med sin roll, men Lenas mungipor darrar av en stark inre konflikt. Hon vill nämligen vara med i förskolans lussetåg, men inte ha vit klänning utan sin Kittytröja. Får se hur de vuxna löser det problemet!

Har väl aldrig ätit så saftiga lussekatter. Ska be Alex om receptet.

Hos Ann i Viken; och farmor Emma

Liten paus från bokskrivandet för att fira Emma-dagen. Jag är döpt till Emma efter farmor, och Emil har också fått sitt namn med tanke på Emma, och nu heter hans dotter förutom Katja även Emma-Jean efter sin farmor och mormor.

Vindslyan i Lund var nästan outhärdligt varm förra veckan, så det var välkommet när min faster Ann ringde och bjöd mig till sitt korkhus i Viken för ett dygn. Jag tog datorn med mig och fick en hel del skrivet hos henne. Men vi hann också prata om allt möjligt, bland annat om farmor som dog 1964 och som jag aldrig riktigt kände. Hon var en spännande person, det har jag förstått. Bara det att förutom ett "vanligt" namn ge sina sex barn ett som var säreget. Tänk att döpa min pappa till Johan Tancred, efter en opera av Rossini.

Musik var en stor glädjekälla för farmor Emma. Hemma på gården i Höjaröd i Degeberga hade de ett piano som hon gärna spelade på. När farmor och farfar var nygifta och flyttade till Trolle Ljungby hade de först inte råd med ett piano, så hon fick ett munspel av farfar. Sen blev det fiol också. Hon lär ha spelat fiol och smeden dragspel så det stod härliga till. Jag minns fiolen som hängde på väggen bredvid pianot, men jag hörde henne aldrig spela. Som barn upplevde jag henne som en farmor som lagade god mat och var snäll utan att säga så mycket. Åh, allt jag hade velat fråga henne om nu!

En gång för länge sen fick jag farmors blå baddräkt som Ann hade sparat i Viken. Den hade farmor nog knappt hunnit använda fastän hon älskade att bada. Nu ska jag ut i havet i den.

Efterlängtade hav! Ann och jag cyklar i badkappa o baddräkt nerför gatan, genom gång- och cykeltunneln under stora vägen, upp på andra sidan - och plötsligt ligger det vidsträckta havet framför oss under öppen himmel.

Vi sätter cyklarna på gräset där röda, gula, blå, violetta, vita blommor växer vilt och envist. Vi kastar av oss badkappa och sandaler och går mot havet, som i sin egen lugna rytm rullar in mot stranden i svagt välvda böljeryggar utan slut. Sanden är först sträv och full av små stenar och snäckskärvor men längs vattenkanten har havet malt den finkornig och den är alldeles len mot fotsulorna. Vattnet känns först kallt, som alltid, men det blir fort behagligt. Det är obeskrivligt uppfriskande.

Ingen som ser Ann idag kan tro att hon gick igenom en svår operation för ett år sen. Då undrade hon om hon skulle få se sitt älskade korkhus och havet igen.

Liksom Wordsworth långt efter upplevelsen minns påskliljorna som dansar för hans inre syn, kommer jag nog att ha kvar för min inre syn bilden av min faster, 80 nu i höst, cyklande i sin badkappa på väg till sitt dagliga dopp i havet.

Kolonifest för Katja och familjen

Söndagen den 4 juli, när vi hade treårskalas för Katja, var det hett så det snurrade! För att vi inte skulle få solsting satte Claes upp både stora och lilla parasollen, och pilekojan gav skön skugga trots att den ännu inte är helt tät. Fast hos Mike hemma i Pennsylvania var Fourth of July ännu svettigare, berättade Viveka som just skypat med honom - nästan 100° Fahrenheit.


Förutom Katjas mamma, pappa och syster Tabatha firades hon av mina syskon Viveka och Lars med Larna. Kusin Lena var i Småland med sin familj.

Tacksam mot ödet konstaterar farmor att Katja fick ännu ett lyckligt barndomsminne den här dagen. Och hon var förstås en glädjespridare för oss!




Så här såg det ut för ett år sen:

Och nu finns pilekojan där vid simbassängen och sandlådan. Klicka på bilden för att förstora den, så syns dropparna i luften när Katja stänker på Viveka!

Senare invigde Emil pilekojan på sitt sätt...

Karnevalsfilmande och kärt möte

Gårdagen var mycket speciell. Jag ska berätta mer om den så fort jag hinner. Imorgon efter skolan? Nu ska jag strax iväg till Malmö-Bulltofta, och ikväll ska Claes, André och jag lyssna på Hans Rosling. På fredag är det Jesperspex. Vilket Lundaliv!

Jo, igår var vi statister i karnevalfilmen och fick uppleva en filminspelning från morgon till kväll, i universitetsaulan. När det blev en timmes paus på eftermiddagen gick vi till La Pâtisserie för en fika och där satt mina systrar Viveka och Lotta och firade semledagen! Viveka kom just hem till Sverige på ett kort besök. Jag hade ännu inte träffat henne. Så det blev ett kärt möte!

Här är fyra bilder från igår så länge.