Nyårsfirande Nouveau

Den 31 december var inte en dag då det var speciellt vinterlikt i S:t Månslyckan eller stämningsfullt för den delen - snarare var eftermiddagens scen som hämtad från en dyster film. Tänk Baskervilles Hund eller Dimman Anfaller. Och vår kära kolonistuga ser ut att höra hemma i en nedgången rysk kolchos.

Tänk sådan skillnad mot den varmare årstiden! En sådan prunkande idyll det kan vara. Nåväl, vi hade bestämt oss för att trotsa denna gråa kväll genom införandet av en ny nyårstradition.

Vid 3-tiden strålade vi samman vid S:t Månslyckan med grillkorv, bröd, saft, öl, lampolja, grillkol och några "Khom Loy".

Första åtgärden var att starta upp alla tre fotogenlamporna på full effekt för att få upp temperaturen (lite grand i alla fall). Om inte annat så blev det ju mysigare för Lisbeth och Katja (invirad i sköna fleece-filtar) inne i stugan!

Korvar och kex avnjöts med stor aptit och visst var det spännande att befinna sig i ett mörkt och öde koloniområde en kväll som denna. Äntligen var det mörkt nog för att låta den första papperslyktan ("Khom Loy", "Chinese Flying Lantern", "Wedding Wish Lantern") att lyfta.

Jag är glad att jag köpte en 10-pack med de här lyktorna hos TeknikMagasinet då det inte bara var Katja som yttrade de välkända orden "en gång till"/ "igen" efter första lyckade frisläppandet. Även Lisbeth och jag fascinerades av lyktorna och släppte upp en till.. en till.. och en till.

Vad tänker lilla Katja? En vetgirig Katja följde med nyfiken blick ballongens färd mot okända mål.

Efter fyra stycken "uppskjutningar" var vi nöjda! Vid 5-tiden hade den råa väderleken blivit lite väl påträngande och värmen i Farmors lägenhet hägrade.

Det var spännande att följa ballongernas okontrollerade, segdragna färd från kolonilotten, precis undslippande trädens grenar för att sedan snabbt få fart då de inte längre hade buskarnas och trädens vindskydd.

Senare på kvällen kunde vi konstatera att vår nya tradition delades av många fler. De ljusen vi funderat över under tidigare nyårskvällar var inte mystiska ufo's utan lokala pionjär-"Khom Loy"-frisläppare.

Gästbloggat av Claes

Katja spanar efter tomten

Julen 2011: Det börjar bli tradition att Claes o jag firar julafton på Monbijougatan i Malmö tillsammans med Emil o April o Katja o storasyster Tabatha (som nu bor i Helsingborg) o Emils bonusbror Kristoffer (som kommit ner från Halmstad). Först ett dignande vegetariskt + även animaliskt julbord, julmusik o Disneys julprogram i bakgrunden (inte längre i fokus), och så väntan på tomten.

Årets julbild tog Claes med sin nya iPhone när Katja spanade efter tomten, ifall han ÄNDÅ skulle komma farande med sina renar genom luften, fastän hon inte alls tror på det egentligen. "Kan han koden?" undrade hon, och kom sen på att han förstås kan ALLA koder till alla hus. Tomten och Gud är väldigt lika.

Äntligen kom han, tomten! Just som Kristoffer råkade vara ute för att hämta mer julmust. Tyckte Katja det var konstigt att tomten pratade östgötska precis som Kristoffer? Hon spelade i alla fall glatt med i skådespelet med den fryntlige tomten som lockade till många skratt, o efter julklappsutdelningen fick han en stor kram av henne.

De vuxna fick en julklapp var. Vi hade lottat vem som skulle ge till vem, ett bra system som April tagit initiativ till. Claes fick en fin eau de cologne för män av Tabatha. Kul att just det märket var hans favorit från förr. (Har glömt namnet.) Nu får jag njuta av hans väldoft, mmm...

Jag hade turen att få två hårda paket från Kristoffer, som är ornitolog och bl a undersöker fåglars flygvägar på uppdrag av vindkraftverk i Halland. Paketen innehöll böckerna Holkliv och Mata fåglar av Niklar Aronson, utgivna av Sveriges Ornitologiska Förening. Ett av våra önskeprojekt för kolonin är att sätta upp fågelholkar o på olika sätt gynna fåglarnas övervintring. Tack Kristoffer!

Katja fick naturligtvis en massa roliga saker, även från släkten i USA, mormor/Granma o moster Anna. En julklapp är kvar: Cirque du Soleils Saltimbanco på Malmö Arena den 28 januari. Claes o jag ska ta Katja med på det, för nu är hon stor nog. Vi glädjer oss som barn själva!

På juldagen besökte vi Claes' föräldrar i Södra Sandby. Det var fint att se dem.

Annandagen vigdes åt ännu ett efterlängtat återseende, med vännerna i Hänninge. Det var sorg i huset denna julen, för Christinas mor hade just gått bort några dagar tidigare.

Vivre, c'est savoir mourir, sa Montaigne. Han menar väl att när man är medveten om, och accepterar, sin dödlighet värnar man mer om det dyrbara livet. (Är det så? För mig, ja.) Men det gäller en själv. Det svåraste med att bli äldre är inte att våra kroppar inte lyder oss som förr, utan att vi allt oftare förlorar nära och kära. Det är deras dödlighet som är så svår att acceptera. Gång på gång tvingas vi uppleva Den Stora Saknaden. Levnadskonsten - om vi hinner utveckla den - är förmågan att väva in alla Saknadens trådar i Den Stora Glädjens väv. Att leva varje dag i lust och fägring stor trots allt.

Eller som vi sjunger med barnen här i Sverige vid jul:

Hej tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara!
En liten tid vi leva här, med mycket möda och stort besvär.
Hej tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara!

("Slå i glasen" må ha varit tröst i det överväldigande eländet på Bellmans tid, men för oss lyckligt lottade som lever här o nu o har tak över huvudet o mat på bordet o elektricitet o hög barnaöverlevnad, kan väl uttrycket stå som en metafor för allt som gör oss glada, eller vad säger du?)

Lucia 2011

Hemma igen! Efter tre intensiva månader i USA kom jag hem till Sverige-Skåne-Malmö/Lund den 12 december, lagom till Lucia.

För Claes var det Lucia både morgon o kväll. På morgonen bjöds personalen på lussekaffe på Athén, och på kvällen tjänstgjorde han vid Luciakonserterna. Här är en bild han tog i universitetshuset atrium.

Jag åkte till Malmö för att vara med på lussefirandet på Katjas dagis tillsammans med April o Emil. Så roligt det var att se dem igen!

Emil hade hand om ljussättningen vid Malmö stads luciafirande på Stortorget, men han var klar med förberedelserna där så att han också kunde komma till Katjas dagis mitt på eftermiddagen.

"Varför har inte Katja på sig ljuskronan?" viskade April när barnen tågade in och ställde upp sig vid ena väggen mittemot föräldrarna o andra anhöriga. Svaret: Katja hade tyckt att den klämde. Att vara den utkorade ljusdrottningen, den enda med krona, det som gjordes så viktigt när jag var liten, det gäller inte längre på Katjas dagis. Alla barn som vill får ha luciakrona. För Katja är det precis lika fint att ha glitter i håret.

Flickan med randiga strumpor är Katja.

Och här är högra halvan av de härliga dagisungarna. (Bilden blev lite suddig men du ser nog ändå hur söta de är.)

Kul att flickorna kan vara både tomtar och pepparkakor nuförtiden. Det minns jag inte att vi kunde under min barndom. För två år sen var Katja pepparkaka. Då såg hon ut så här:

Vilken fin hemkomst det blev!

Glorious Christmas Concerts

Den 4 december hade vi förmånen att bli bjudna av Susan Myers på en julkonsert "That Glorious Song Of Old" i hennes kyrka, Marble Collegiate Church, på 5th Avenue i New York.

Vi fick uppleva en fantastisk föreställning! Förutom en känslosam, stundtals kvick, predikan, underbar körsång, fantastiska musiker, hade de en dansare (tillika del av kören), Cameron Jones som illustrerade en av sångerna ("The Dance" av Kemper Crabb) med sin dans. Kom till att tänka på dansaren som framförde ett dansnummer under "Innovation In Mind" på Lunds Universitet 2010.

Väl ute på gatan efter konserten, stannade vi upp en stund och beundrade kyrkans fönster. Ett lite modernt inslag är stadens siluett i ovankanten.

Tyvärr kunde jag inte ta bilder under själva konserten så att ni kunde fått uppleva den fina ljussättningen... och sången!

Tack Susan för den upplevelsen!

Den 9 december var det dags för nästa konsert, nu i den vackra Aulan i Universitetshuset. Tänk vad proffsig ljussättning kan göra på en redan fin sal!

Hade först inte tänkt att bevista konserten då jag fortfarande var hängig och förkyld efter resan men jag är glad att jag kom!

Universitetshuset ligger verkligen på rätt adress: Paradisgatan!

Rektor Per Eriksson höll tal

Alla anställda var inbjudna och de som inte kom, gick verkligen miste om en stark upplevelse och något mycket vackert. Som tröst kan ni se ett kort klipp jag tog med min kamera. Lite skakig bild men "you get the picture".

Akademiska kapellet och Lunds Akademiska kör under ledning av
Director Musices Patrik Andersson och Kördirigent Cecilia Martin-Löf

Missa inte nästa års konsert!

Gästbloggat av Claes

Quilts - kvinnors konst

Jag är fascinerad av quilt-kulturen här i USA. Här är några exempel:

Modernt Yo-yo quilt, ett samarbete av många kvinnor i Westbury på Long Island.
Nu i Kathy Handys ägo.

Följande quilts är från Delores hem.
Här ett gammalt vardagstäcke av avlagda skjortor och blusar.

Delores har själv sytt detta täcket av corduroy (manchestersammet).
Annars är quilts i regel en kollektiv skapelse.
Här finns många av hennes favoritplagg från uppväxten.

Det här är ett äldre quilt som kvinnor på Delores' fars sida sydde för 100 år sen. Allt sytt för hand. Kvinnorna hann nog samtala om både det ena och det andra under dessa symöten!

Detta är Delores' stolthet. Ett otroligt fint arbete, över 100 år gammalt. (Förstora o njut!) Det kommer att hamna på museum, ännu inte klart vilket.

Jag kommer att skriva mer om quilts.

Under tiden, här är ett berömt exemplar: the Mary Todd Lincoln Quilt som syddes av Elizabeth Keckley, f.d. slav, sömmerskan som blev Mrs. Lincolns vän och förtrogna. En pjäs om deras vänskap skulle ha haft premiär nästa säsong på Washingtons Arena Stage, men den fick ställas in p g a minskade anslag till kulturverksamheten här i DC. Men den kommer att sättas upp, kanske om ett år.

Jag måste också nämna the quilts of Gees Bend. För mig är det särskilt intressant eftersom Gees Bend ligger i den delen av Alabama som mina vänner ur Handysläkten kommer från.

Nu ska jag återgå till packning för hemresan. Det har varit en fantastiskt fin höst, mycket har hänt under de här tre månaderna, men nu är det dags att komma hem och tända ljus i vintermörkret och fira Lucia och jul tillsammans med mina nära och kära. Åh jag längtar!

En bok om quilts från Hawaii väntar redan därhemma. Den Claes... En till quiltbok är beställd och kommer efter jul, säger han. Det är så roligt att utforska nya områden och utveckla nya idéer tillsammans!

Jag ska inte avslöja än varför vi är så inne på quilts. År 2012 - here we come!

The Calligrapher's Granddaughter

Detta är en av Delores goda vänner, Gloria, konstnär, konsertpianist, origamist. Syster till Gene som skrev om deras mor, The Calligrapher's Daughter.

Gloria kom idag till Delores hem och lärde mig hur jag kan sätta upp håret i "French braids".
Övning ger färdighet...

Gloria har gjort denna tavlan till Delores

Glorias vackra askar

The oak box

The icicle box

Jag fick en CD med bilder på olika askar som hon gjort. Alla är olika och mycket vackra.

Hon berättade också om hur det var att växa upp i USA som korean+amerikan på 50-talet. Komplicerat. Two warring souls in one body, som W.E.B. DuBois uttryckte det i The Souls of Black Folk. Det gäller för alla som måste behärska två skilda, ibland oförenliga, sociala kodsystem.

Vi hade en fin dag tillsammans, Gloria och jag.

Susan Myers Christmas Party i New York

I många år har Susan Myers, Lisbeths vän sedan tonåren, haft ett Christmas Party den första fredagen i december och nu var det äntligen möjlighet för mig och Lisbeth att närvara!

Den andre december bar det av till den fashionabla lägenheten vid Bryant Park på Manhattan.

Lisbeth t v (iförd plagget jag köpte i Shanghai) och Susan i bakgrunden. Tyvärr registrerade jag inte namnet på damen till höger. Två personer kände vi däremot väl: Lisbeths syster Viveka och hennes Mike! Det var totalt 90 gäster som dök upp under kvällen. (Lägenheten mittemot hade också upplåtits för festen.) Det var nämligen Susans sista Christmas Party, för efter 30 år på Manhattan flyttar hon nu "hem" till Virginia.

Susan hade engagerat ett antal personer som tog hand om servicen och däribland bartenders som fixade allt i dryckesväg man kunde önska sig. Deras Eggnog gick åt som smör i solsken. För att inte tala om ett oräkneligt antal Gin&Tonic!

Själv passade jag på att beställa en "Manhattan" på Manhattan (jag måste ju pricka av "The Bucket List").

Resultatet blev bättre än jag hoppats på. Jag fick en speciell variant; "Lower East Side Manhattan". Ångrar djupt att jag missade receptet!

Jag med min "Manhattan" och mitt pris som mest långväga gäst. Susan håller i en kasse från Sverige (!) som hon hade sparat sen sitt förra besök i Skåne.

Fler bilder följer...

Gästbloggat av Claes