Kulinarisk upptäckt och årets kärleksfilm

Vårdagjämning igår, och persiskt nyår. Cyklade till Lotta och vi promenerade 300 m till Vipeholms restaurangskola, där faster Ann bjöd Viveka, Lotta och mig på lunch.

Vi placerades vid ett vackert dukat bord med vikta tygservietter, och artiga ungdomar i svart och vitt tog hand om oss.

För att anpassa sig till den nya gymnasiereformen som ändrat om i årskursernas innehåll har man fått dra in på servering vid bordet på tisdagar denna terminen, så den här dagen fanns det i stället en förrätts- och en huvudrättsbuffé med olika läckerheter. Men vi blev serverade dryck, dessert o kaffe.

Det var jättegott och vi åt, njöt och pratade för fullt. (Viveka åker till sin Mike på fredag för en intensiv vecka. Stora grejer på gång för dem. Lotta hade bestämt sig för att bjuda sin familj på persisk nyårsmiddag idag. Med mera samtalsämnen.)

Tack Ann för en härlig lunch! Tänk, där har den legat hela tiden, Vipans restaurang, men inte förrän nu, tack vare vår faster, är den "på vår karta". Absolut ska vi besöka den igen! Men man måste beställa bord där i god tid, för det är många som har upptäckt denna kulinariska oas.

Emil gick ju också på restaurangskola, Jenny Nyströmskolan i Kalmar, och det är roligt att både han och April är måna om att själva laga näringsrika (vegetariska) måltider trots att de har fullt upp. Ingen risk att de faller i fastfoodfällan. Det syns på Katja att hon äter bra.

Jag var så mätt (och yr av vinet?) efter lunchen att jag fick stanna ett tag hos Lotta innan jag cyklade hem. Låg på hennes soffa rent utslagen och uppknäppt. Kom iväg efter uppiggande kaffe+konversation med Lotta o Jasmin.

På kvällen var Claes på Bishop's Arms för månatliga grabbgängträffen, och jag cyklade till Mejeriet för att se en ny koreansk film: Planet of Snail.

DocLounge, arrangörerna, hade ordnat en fin temaafton med koreansk soppa (som jag hade tänkt smaka på, men jag var för mätt så det skippade jag), demo av braille-fingerspråket som man kunde prova på, och två koreanska studenter som DJs av koreansk popmusik.

Filmen var stark, gripande. Det är en kärleksfilm om en ung man som är döv och blind och hans hustru som lider av en ryggradsskada och är mycket liten och puckelryggig. Man blir alltmer fäst vid dem. De är så fina människor, Young-Chan och Soon-Ho, och deras förhållande är så vackert.

Intressant, förresten, att filmen är en koreansk-finsk samproduktion. (Ja, den påminner lite om Kaurismäki.)

Ett lustigt sammanträffande: Vi tittar inte mycket på TV men Claes hade uppmärksammat ett program som han föreslog vi skulle kolla på i förrgår, och det var just om Korea! Det var en fin dokumentär om när New York Philharmonic Orchestra åkte till Pyong Yang i Nordkorea och spelade där i februari 2008. Såg du det? Här är ett Youtubeklipp när orkestern som avslutning framför ett arrangemang av en mycket känd koreansk folkvisa, "Arirang". Vad man inte ser på klippet är hur några av orkestermedlemmarna efter konserten vinkar adjö till publiken och hur några vinkar tillbaka och sen fler och fler, och där står de sen alla o vinkar adjö till varandra, många med tårar i ögonen. Tala om att bygga broar med musik.

Men musikens värld kan Young-Chan aldrig uppleva. Han är ju från sniglarnas planet. Han liknar sig vid en snigel, för han kan bara kommunicera genom känseln. Och ändå är hans liv utan ljud och bild rikare än mångas. Soon-Ho är en levnadskonstnär, och i livet med henne har Young-Chan blivit det också.

Vilken dag av glädje och vänskap!