I urminnes tider har den första månaden på året varit Janus' månad, först för romarna och sedan i kristnade kulturer som använde latinet som språk och kunskapskälla. Trots att Janus var en hednisk gud.
Varför just Janus? Vem var han? När jag gick på latinlinjen på Landskronas Högre Allmänna Läroverk (som det så fint hette) fick jag lära mig om guden Janus som hade två ansikten vända åt motsatta håll.
Ianus var dörrens gud och dörr hette ianua. Det fick mig att fundera kring dörrens funktion, minns jag. Dörren mellan rummet innanför och rummet utanför. Hur en dörr kunde öppnas från båda hållen, hur den kunde släppa in och stänga ute, och hur en egen dörr kunde ge både frihet och trygghet. En öppning som man själv bestämde över. Jag var tonåring.
Den här januari blev jag av någon anledning nyfiken på Janus, ville veta lite mer om honom och om dåtida människors tankevärld. Det var ju de som hittade på honom. Jag fann att han ansågs vara den äldsta av gudarna. Han var solens gud, och ljusets. Han hade skapat vattenkällorna och floderna. Han var det friska vattnets gud. Det var alltså han som skapat förutsättningen för allt liv? Det var med honom allting fick sin början? Romarna tillägnade Janus den första timmen på dagen, den första dagen i månaden, och från 153 f.Kr, den första månaden på året.
Ändå, han blickar inte bara framåt. Hans andra ansikte ser tillbaka mot det förflutna.
Apropå framtid och förfluten tid kommer jag att tänka på en elev i Svenska som andraspråk som frågade mig: "Om man kallar tiden som kommer för framtiden, varför kan man då inte säga baktiden om den tid som har varit?" Samma elev undrade en annan gång : "Varför säger man vädra och inte lufta när man öppnar ett fönster för att släppa in luft? Det är väl inte vädret man släpper in?" Tja, vi kollade i Wesséns Våra ord och såg att väder hade ett förflutet samband med att blåsa. Fast det var länge sen. (Jag ville inte komplicera saken ytterligare genom att nämna uttrycket släppa väder.)
Dåtid - nutid - framtid, dessa ständiga övningar på språklektionerna, år ut och år in. Kanske har det påverkat mitt sätt att uppleva alla tre som ständigt närvarande?
Just idag ser jag både framåt och tillbaka lite extra på mitt eget liv, eftersom det är min födelsedag och jag firar Ettårkvartillpensionen! Egentligen har jag sett tillbaka tillräckligt för att förstå vad jag behöver förstå. Så mest ser jag framåt, med mycket nyfiken förväntan och massor av projektidéer! Förutsättningarna finns! Om en gynnsam vind får råda. Helst i många år.
"It's a new beginning".
Claes gav mig en födelsedagspresent som jag blev mycket glad för: ett halssmycke i silver gjort av Efva Attling, med inskriptionen Sic itur ad astra, "Så når man stjärnorna".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar