Att rappa på blankvers

Blankvers: "orimmad femfotad jambisk vers. Det var ett vanligt versmått i äldre engelsk diktning och förknippas med framför allt Shakespeare. Ett blankversepos på modern svenska är Göran Palms Sverige, en vintersaga (1984–2005)."
(Källa: Nationalencyklopedin)

Att rappa på blankvers gör att man efter ett tag
kommer i gung och känner i varje rad
en lätt hypnotisk rytm i fem slag:
To be or not to be, that is the question.

I Vintersagans del 4: "Vintern blir vår",
publicerad av Ordfront 2005,
vill jag citera sidan 310
och rekommenderar dig att läsa den högt!

"Vid 1800-talets slut var det
förtvivlat många unga svenskar som
blev över, inte minst i byarna.
En livslång dräng- och pigtillvaro här
på Öland var vad de såg framför sig,
ty ingen jord fanns kvar att dela på.
Emigrationen blev en drastisk och
rätt dyrköpt lösning på problemet, men
när saknaden förklingat andades
man ut i såväl slott som koja, för
nu räckte plötsligt maten till åt alla.
Den första kullen härifrån begav
sig via New York västerut och tog
sig ända bort till staten Washington,
där kustklimatet var dem välbekant.
När brevrapporterna kom fram och spreds
på Öland och gav hoppingivande
besked i mängd så tordes även de
mer tveksamt lagda resa ut, ty nu
fanns också någonting att resa till.
De flesta av dem bytte land för gott.
Ett ensamt Ölandsbarn på fem sex år
for med en lapp med texten JAG SKALL TILL
NEW YORK DÄR FASTER ANNA MÖTER. Det
gick bra. År 1912 var det
en skara ynglingar från Sandby som
fick brått att emigrera så att de
slapp lumpen. De bespetsade sig på
att fara med en nybyggd jättebåt
på jungfrufärd över Atlanten, men
de blev försenade och måste ta
ett mera okänt fartyg, Adriatic,
en ombokning som grämde dem enormt
tills de fick veta vad som hänt Titanic."