Det är tisdagen den 24 januari 2012, en ljus och solig dag, hög luft, några minusgrader. Om några dagar blir jag 66. Även nu, ett halvår sedan jag gick i pension, upplever jag Friheten att själv organisera min dag som svindlande, ibland överväldigande.
Sedan jag kom hem från USA i mitten av december har det hela tiden hänt saker som stäckt min föresats att ruta in dagen i ett regelbundet mönster. Nej det är bara delvis sant. För ofta har jag gjort uppror och bara gjort vad som fallit mig in och struntat i tiden. Och så har jag vilat. Jag var nog rätt slutkörd när pensionsdagen kom, och det tar tid att återhämta sig. I alla fall för en som mig, i den här åldern. Så jag ska inte stressa fram några strukturer. Ett tag trodde jag att om jag inte pressade mig skulle jag bli alltmer försoffad o förslöad o bara tyna bort, ve och fasa! Men nu känner jag att rytmen finns i kroppen om jag bara lyssnar.
Två hålltider har jag på vardagarna: frukost med Claes innan han sticker till jobbet före kl 7 på morgonen och mat när han kommer kl 7 på kvällen. Allt klarare framträder konturerna av Den Heliga Skrivtiden under dagen. Jag tror det blir kl 10 - 15 till att börja med, total koncentration i ostörd isolering. Låter syndigt, lyxigt. Och nödvändigt.
I regel har jag gått o lagt mig igen o sovit 1-1,5 tim när Claes gett sig av, men den här morgonen gick jag genast till bloggen. Efter ett tag blev sömnbehovet för starkt och jag fick lägga mig ändå. När jag kom upp igen och kollade datorn var där ett mejl från min kära tappra vän o f.d. lärarkollega, som kämpar mot cancern i sin kropp. Måtte hon vinna kampen!
Till morgonkaffet ville jag lyssna på något inspirerande och i TED Talk hittade jag talet som Steve Jobs höll till Stanford graduates 2005. Vilket klassiskt exempel på lysande retorik! Men framför allt: innehållet är gripande, budskapet inspirerande. För mig just nu var det precis rätt. Om du inte har hört det, här är länken: Steve Jobs.
Upp till oss nu att fylla den här dagen med liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar