Stockholmsresan 13-14 januari: Södertörn och Nationalmuseet

Sedan år 2001 har jag fått gästföreläsa en gång per termin på Södertörns högskola. Fredagen den 13 jan kl 14-17 var det dags igen, i en kurs om kvinnliga författare på engelska. Kanske var detta sista gången, eftersom man vill spara in på gästföreläsare även på Södertörn. (Här i Lund finns det inget utrymme på SOL eller Historiska inst. om man inte är ett stort namn.) Så förutom enstaka American Studies konferenser på andra orter i Sverige eller utomlands har den här sortens kurs varit mitt enda forum för möte med studenter under de senaste åren.

Föreläsning eller seminarium? Jag föredrar något mitt emellan, för jag vill gärna ha igång en dialog med studenterna. Inför träffen med mig hade studenterna läst Lorraine Hansberrys två pjäser A Raisin in the Sun och The Sign in Sidney Brustein's Window samt min analys av den sistnämnda, "The Male Intellectual Meets the Second Sex", publicerad 2002. Mitt fokus denna gången var "Housing and Cultural Identity". Jag kommer att skriva om det så småningom.

Jättetrevliga studenter. Åh så roligt!

Här är jag i mitt esse!

Flera av studenterna stannade efteråt för att diskutera vidare.

Nästa dag blev det besök på Nationalmuseet för att se den spektakulära utställningen av ryska konstnärer, Peredvizjniki, som turligt för mig var kvar några dagar till.

Vägen från Centralen till Nationalmuseet är en av Stockholms problemsträckor, med en buss som går alldeles för sällan, alltid är överfull och aldrig är i tid. Varför sätter man inte in fler? Köpte bussbiljett via mobilen, enda sättet numera om man är på tillfälligt besök.

Om det var proppfullt på bussen, var det lika stor trängsel på Nationalmuseet. Det var sista veckoslutet för den ryska utställningen och vi fick stå i kö länge för biljetter. Sen ville vi äta i museets trevliga restaurang, men där ringlade sig också en ovanligt lång kö. Så när vi äntligen kom upp till själva utställningen hade vi bara en halvtimme på oss! Och även där, i alla rummen, var det så många besökare att man fick navigera varsamt. "Jag har aldrig sett så mycket folk på Nationalmuseet", sa min Stockholmsväninna. Det jag hann se var så storslaget att jag beslöt mig för att köpa den stora guideboken. I butiken var det också kö, men jag hann precis få med mig konstskatten. Sen direkt till Centralen, på försenad fullproppad buss.

Medan tåget susade ner till Lund satt jag i dess tysta avdelning (tack igen, Bodil Jönsson!), glömsk av allt annat än den verklighet i 1800-talets och sekelskiftets Ryssland som målades upp i boken om Peredvizjniki. Länken går till Nationalmuseets bildspel, som ger en fin introduktion till konstnärsgruppen. Sen kan man ju googla på bilder av t ex Ilya Repin. Här är hans stora duk av pråmdragarna vid Volga:

Ilya Repin, Barge-Haulers at the Volga (1870-73)

Ilya Repin, They Did Not Expect Him (1884-88)

Antonina Rzhevskaya, A Merry Pause (1897)

I Ryssland är Peredvizjniki hur stora som helst, medan de hittills varit så gott som okända utanför Ryssland. Visst är det märkligt? Men guideboken är slutsåld, i alla fall den svenska versionen.