Alla Hjärtans Dag

Det är den 14 februari 2012 och jag är en av de lyckligast lottade på jorden. Jag väcks av kyssar på ryggen och skuldrorna och sedan känner jag kontakten med sval skön nyduschad hud som luktar gott. Jag är såå sömnig, klockan är bara 6, men vem kan motstå en sådan väckning? Nu hör jag musik nära örat, från en iPhone vid huvudkudden. Det är Edith Piaf som sjunger "Hymne à l'amour".

Hymne à l'amour
(M. Monnot / E. Constantine)

Le ciel bleu sur nous peut s'effondrer
Et la terre peut bien s'écrouler
Peu m'importe si tu m'aimes
Je me fous du monde entier

Tant que l'amour inondera mes matins
Tant que mon corps frémira sous tes mains
Peu m'importent les grands problèmes
Mon amour, puisque tu m'aimes

J'irais jusqu'au bout du monde
Je me ferais teindre en blonde
Si tu me le demandais...
J'irais décrocher la lune
J'irais voler la fortune
Si tu me le demandais...
Je renierais ma patrie
Je renierais mes amis
Si tu me le demandais...
On peut bien rire de moi
Je ferais n'importe quoi
Si tu me le demandais...

Si un jour la vie t'arrache à moi
Si tu meurs, que tu sois loin de moi
Peu m'importe si tu m'aimes
Car moi je mourrai aussi...
Nous aurons pour nous l'éternité
Dans le bleu de toute l'immensité
Dans le ciel, plus de problèmes
Mon amour, crois-tu qu'on s'aime?
Dieu réunit ceux qui s'aiment.

Jag öppnar ögonen och ser yrvaket och lyckorusigt att det ligger något på huvudkudden, konstfullt inslaget i guldpapper och lila band, med Ahlgrens etikett. Det är en sammetsask i form av ett rött hjärta som innehåller de mest utsökta praliner, ingen den andra lik.

Vi är urbota romantiker båda två...

Så börjar dagen. På eftermiddan kommer Katja. Hon ska vara här medan mamma jobbar kl 14-22. Hon har med sig en Marabouchokladask med hjärtan (tack April!) och en trave roliga små Valentinekort på engelska som hon vill skicka till dagisvänner och familjemedlemmar. Hon dikterar namn som jag skriver på ett papper och hon skriver av dem, bokstav för bokstav. J blir fortfarande bak o fram, o S får gärna en extra snurr, men annars formar hon bokstäverna bra nu. Vid fikat delar hon ut två chokladhjärtan var, till sig och mig och Claes, och serverar dem på sina små dockservisfat. Hon öppnar inte asken mer sen. (Katja frossar inte, ett gott tecken.) Claes' fat ställer hon undan tills han kommer hem.

Det första han ska se när han kommer, tänker hon, det är dörren i hallen. Så den pryds med lite Valentinekort och en banderoll med texten "I'm Lovin It" som hon hittar i sin fyndlåda. "Jag vill öppna när Claes kommer," säger hon och håller ett vakande öga på hallen hela eftermiddagen. "Kommer han snart?" frågar hon gång på gång, innan hon återgår till sin lek.

Katja kan verkligen roa sig själv. Den ena leken avlöser den andra. Ofta sjunger hon eller visslar, och hon pratar mycket för sig själv, eller rättare sagt med sina "kompisar". Hon spelar upp scener. Det är roligt att tjuvlyssna...

När Claes äntligen kommer och vi har ätit kvällsmat tar hon stolt fram de två chokladbitarna o ger honom. Ögonen lyser av givandets glädje.

Vi tar en var av Ahlgrens mäktiga lyxpraliner också. Vi blundar och njuter. Åh, vi blir så mätta att vi bara orkar en liten bit av nöttårtan som jag bakat i hjärtformen och dekorerat med skivade bananer o vispgrädde. (Jag önskar jag hade kvar receptet på faster Berits nöttårta, som jag älskade som barn o alltid hoppades vi skulle få när vi kom på besök till familjen Havstam i Malmö. Kanske kusin Annika i Lysekil har det; ska kolla.)

Svenskans ord för "Love", "Amour", "Liebe" är så fint - KÄRLEK. Jovisst är -lek bara en ändelse som enligt Wesséns Våra Ord betyder företeelsen av något abstrakt. Kärlek och väderlek, samma sak. Men man kan lägga in sin egen innebörd i -lek, närmare homo ludens, den lekande människan. Jag ser att året när professor Johan Huizinga gav ut Homo Ludens i Nederländerna var 1938. Andra har varit inne på samma tanke, t ex Schiller, Marcuse. Hurra för den lekande människan! Och hurra för lekfullhetens syskon, humor och fantasi och mänsklig värme!

Lustigt nog råkade jag just idag se en artikel om Astrid Lindgren som jag sparat från mars 2007, när det var 100 år sedan hon föddes och Astrids liv i bilder av Forsell, Erséus & Strömstedt kom ut. (Lite kul att André citeras i artikeln.) När hennes son Lasse såg tillbaka på sin uppväxt sa han: "Hon var ju inte som andra mammor. Hon satt inte på en bänk vid sandlådan och tittade på när barnen lekte. Hon ville ju leka själv."

I Astrid Lindgrens liv fanns det så mycket kär-lek, och den delade hon med sig till oss alla. (Det var inte alltid lätt att bli så älskad tillbaka av miljontals människor... Fast det är en annan historia.)

Claes och Katja har så mycket kär-lek i sig. Det är inte konstigt att man mår så bra tillsammans med dem.