Katja föreläser

Här kan man redan få en föreställning om hur forskaren Katja Vuorijärvi om si så där en tjugofem år kommer att presentera sina rön:

"Dagens föreläsning kommer i huvudsak att ägnas åt mina studier angående gosedjurs inbördes placering på stolar avsedda för treåriga barn."

Om "Litteraturens nytta" i Filosofiska rummet, P1

En av bilderna från Filosofiska rummets Facebooksida

I tisdags förra veckan var jag på Lunds Stadsbibliotek och lyssnade på en diskussion om "Litteraturens nytta" som spelades in för Filosofiska rummet i P1. Brukar du höra på det programmet? Det håller på i 40 minuter och går varje söndag 17.03, med repris på fredagar 21.03.

Mot slutet gjorde jag ett inlägg om en aspekt som jag tyckte man hade missat dittills i samtalet: att litteraturen ger oss ord, att författare är ordkonstnärer, som berikar oss, när vi läser. För vi tänker med ord, och ju fler ord vi har till vårt förfogande, desto mer nyanserade och komplexa tankar kan vi tänka. Som språklärare alla dessa år har jag ju sett hur litteraturen berikat eleverna genom att de fått ord-verktyg att uttrycka egna känslor och erfarenheter med.

Jag gav ett färskt exempel från min kurs i svenska för invandrare på Komvux i Malmö i höstas, när vi läste och jämförde far-mor-dotter-triangeln i Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien och Strindbergs Fadren och fann hur lätt det var att kommunicera över kulturgränserna, bara kursdeltagarna fick möta de ord som de behövde i de sammanhang som de var intresserade av.

Var jag inte nervös när jag fick mikrofonen? Jo, jätte. Men det behövde sägas att litteratur också är ordkonst, och programmet började lida mot sitt slut. Dessutom, att våga tala oförberett i ett radioprogram var just en sådan utmaning som Csíkszentmihályi talar om i Flow:

A. Uppgiften är svår men inte omöjlig.
B. Den kräver total koncentration medan den utförs.
C. Om man lyckas ger den en äkta tillfredsställelse, en känsla av att ha vuxit.

Jo, det stämmer, det där i C.

Ett av mina skrivprojekt: "Medborgare Jařab"

I juni förra året var Claes och jag i Olomouc, Tjeckien, och intervjuade en mycket intressant person under en hel vecka. Han heter Josef Jařab och är en känd tjeckisk humanist, lite över 70 - pedagog, professor, universitetsrektor, parlamentariker, författare - som har upplevt både Andra världskriget och Sovjetockupationen. Han var en populär professor i engelskspråkig litteratur vid Palackýuniversitetet i Olomouc när Sammetsrevolutionen började 1989, och han blev den första demokratiskt valda universitetsrektorn i Tjeckoslovakien. Ett fascinerande centraleuropeiskt levnadsöde.
Men för mig är Josef Jařab också intressant som amerikanist. Han var till och med ordförande för the European Association of American Studies under en period. Han har mycket att berätta om möten med amerikanska författare som till exempel Arthur Miller, Allan Ginsberg. Det är tack vare honom som en framstående afroamerikansk Harvardprofessors, Nathan Huggins, hela privata bibliotek donerades till Palackýuniversitetet i Tjeckien! Det var vid en konferens om afroamerikansk litteratur och historia till Nathan Huggins' minne som jag mötte Josef Jařab i Olomouc i november 2009. (Jag gav ett föredrag om Lorraine Hansberry och W.E.B. DuBois, som jag kommer att lägga ut på Skrivarstugan Vindögas webbsida så småningom.)

Konferensen råkade sammanfalla i tid med 20-årsjubileet av Sammetsrevolutionen. Vilken kombination!

Folkprotest på stadens torg:
Nordafrika idag, för tjugo år sen Östeuropa.
Affisch inför firandet den 17 november 2009.

Efter intervjuveckan i juni 2010 hade vi massor av material med oss hem från Olomouc - inspelningar, bilder, anteckningar, intryck - som jag bearbetade med liv och lust under de heta sommarveckorna fram till skolstarten i augusti. Biografin började ta form, men samtidigt blottades luckorna i berättelsen. En fullödig biografi krävde fler intervjutillfällen och mycket mer jobb.

När jag hade skickat ner första avsnittet kom det helt logiska svaret från Josef Jařab: han hade insett att han måste skriva sina memoarer själv. Det var precis vad jag hade sagt till honom vid vårt första möte: "Om inte du eller någon annan i din närhet gör det får väl jag komma ner till Tjeckien och ta tag i det, för någon borde teckna din levnadshistoria." Många hade försökt övertala honom, men han hade skjutit undan tanken, han hade annat att göra. Men när Claes och jag åkte ner på eget initiativ för att intervjua honom blev det en vändning. Vårt intresse blev en katalysator!

Även om Josef Jařab skriver sin egen historia nu har han gett mig tillstånd att publicera en mindre biografi, med ett urval av bilder och bandat intervjumaterial. Vi får se var det landar.

Josef Jařab och Vaclav Havel under Sammetsrevolutionen.

Professor Jařab i sitt arbetsrum på Palackýuniversitetet i Olomouc.

Josef Jařab berättar kring fotografier, här i sitt hus på landet.

En mästare på att berätta historier! Här på landet en glad spelevink, men i sin ämbetsroll värdig och respektingivande. "Citizen Jařab" har varit med om - och vunnit - många duster.

Att planera en webbsida

Nu ska jag avslöja mina planer: jag tänker satsa seriöst på en webbsida för Skrivarstugan Vindöga.

Den ska vara som ett träd med grenar som växer åt olika håll. Jag har många olika skrivprojekt i huvudet och i pärmar, och kommer inte att hålla på med ett projekt tills det är klart och sen börja på nästa. Nej, jag ska låta grenarna växa fram som de vill, en bit (ett avsnitt eller kapitel) i sänder, utan någon förutbestämd ordning.

Du kommer att kunna följa växtprocessen i de olika grenarna och om du har kommentarer, ändringsförslag, synpunkter, kommer de att vara välkomna!

Medan hantverkarna gör mitt reella hem klart för återinflyttning om två-tre veckor sitter jag nu och skissar på det nya virtuella hemmet för "Skrivarstugan Vindöga".

Undrar hur lång tid det tar att sätta sig in i hantverket med att skapa en webbsida. Om du har tips, hör av dig!

Att balansera på tidens tunna snöre

Livet myllrar. Jag blir yr. Jag är inte van vid Den stora friheten. Nu är det upp till mig själv att strukturera återstoden av dagen, att hitta en balans mellan att uppleva livet och skriva om det. Det tar tid att hitta orden för det som händer och det mesta förblir oskrivet. Det tar tid att skapa meningsfulla strukturer. Natten tar vid innan dagen är färdig och sedan väntar en ny dag på andra sidan sömnen. Jag strävar efter att komponera ett kosmiskt vardagsliv.

Är jag Subjekt eller Objekt i händelseströmmen? Som alla människor är jag en blandning. För att bli mer Subjekt läser jag just nu en bok som Claes plockat fram åt mig ur sina gömmor.

Mihály Csíkszentamihályi,
Flow: Den optimala upplevelsens psykologi.

En grundtanke i Flow är att man kan uppleva mer frihet och lycka (äkta tillfredsställelse) i livet om man lär sig ta mer kontroll över sitt eget medvetande. Boken handlar om hur. För mig är Flow full av frigörande tankar.

Frihet förutsätter struktur, visar Csíkszentamihályi.

Rytm är strukturerad tid.

I musiken finns redan de meningsfulla strukturerna som jag vill föra över till livet i stort. Är det därför som det är så viktigt för mig att spela 3:e trombon i Linen Row Big Band?

För att det ska svänga om storbandet krävs det att var och en har fullständig kontroll över sitt instrument, äger fullkomlig koncentration och känsla för exakt tajming. Det går inte att komma in en bråkdels sekund för tidigt eller för sent. När alla klanger möts exakt rätt i tiden upplever vi ett euforiskt flow. Då är det riktig swing.

Frihet, glädje, flow tack vare enorm precison: Duke Ellingtons It Don't Mean A Thing If It Ain't Got That Swing.

Sov du lilla videung, än så är det vinter

För två veckor sen såg det ut så här i koloniträdgården, och det kändes som om våren var på väg:

Snödroppe - Snow Drop
February Fairmaid - Februaris fagra mö

Men nu biter kölden i skinnet. Om man exponerar näsan blir den röd som Rudolfs mule. Ja, men det viktigaste är ändå att ljuset kommer tillbaka nu. Tänk, så här mörkt var det vid tretiden på eftermiddagen för bara två månader sen:

Utsikt från Universitetshuset mot AF-borgen

och i Claes' hemmakvarter.

Men det var vackert och stämningsfullt också.

Konst&Design-studenter dekorerade Lundagård
med självlysande trådar i träden.

Efter ymnigt snöfall såg gamle Borelius verkligen ut
som kung Bore i sin vintermössa och snöpäls.

Cykelställen vid Clemenstorget.

Cykelsadeln har en lika imponerande huvudkreation som Marge Simpson.
Att så mycket snö kan balansera på en så smal, kullig, glatt yta!
Foto: Viveka Tunek Cash

Januari i koloniträdgården - stillhet råder.

Pilekojan står lugnt och bidar sin tid.

Det här var en välkommen julmiddag för Kalle Blåmes.

Det har varit en tuff vinter för fåglarna. Näten med talgbollar som Claes hänger upp varje vecka blir snabbt tomma. Till nästa vinter ska vi satsa på ett rejält fågelbord. Hoppas Kalle Blåmes har överlevt vintern.

Fotografen var förstås (med ett undantag): Claes Lawett.

Visste du att Herr Nilsson kör en Trabi?

När vi var i Tjeckien förra sommaren hittade vi en Trabi till Katja. Sen dess har den kört och kört. Pippi ville nog gärna sitta vid ratten, men hon är ju för stor och stel i benen, så hon måste stå på taket när hon ska ut på åktur, som här nyligen.



Den som hade turen att vara av precis lagom storlek och form för uppdraget som Trabins chaufför var Herr Nilsson. Men trots alla dessa månader av träning kör han fortfarande som en galning. När Pippi skulle åka nu senast körde han till exempel rätt utför stupet (skåpkanten) så att bilen kraschade i golvet. Inte konstigt att ena baklyktan har pajat. Annars har Trabin klarat sig förvånansvärt bra; det är en slitstark bil. Och Herr Nilsson kör vidare...

Ska du hänga med på en tur?

Selma, Anna, Elise och Lena

Den 30 januari skrev Per Svensson i Sydsvenskan om en litterär bragd. Artikeln fick mig att spärra upp ögonen och sätta söndagskaffet i vrångstrupen.

När Selma Lagerlöf bodde i Landskrona fick hon två vänner som hon höll kontakten med livet ut: kollegan på flickskolan, Anna Oom, och den socialt engagerade sparbankskamrern Elise Malmros. Med undantag för Lagerlöfs brev har deras brevväxling inte publicerats förrän nu!

Det är en granne till Pappas Ruth på Kungsgatan i Landskrona, Lena Carlsson, som samlat, sorterat och skrivit av 800 brev, tillkomna mellan 1886 och 1937, och gett ut dem i två vackra band med illustrationer (fotografier, tidningsurklipp mm) och kommentarer. Sammanlagt 900 sidor. Vilken skatt!

Det första bandet kom ut för ett och ett halvt år sen och det andra kom i fjol, men det är inte förrän nu som recensionen kommer i SDS! Trots att detta gäller en av Sveriges största författare genom tiderna och trots att böckerna är av så hög kvalitet både till innehåll och form! Orsaken är väl att Lena Carlsson gav ut dem på eget förlag. Per Svensson är värd en eloge för sitt erkännande: "Att vi här på kultursidan först nu uppmärksammar denna skattkammare, detta praktverk, är en oförlåtlig underlåtenhetssynd. Jag ställer mig härmed i skamvrån."

Här kan du läsa artikeln om Selma, Anna och Elise! (Ja, tryckfelsnisse ställde till det i rubriken.)

En vecka efter den där söndagsartikeln kom Claes hem med ett stort paket från Adlibris. Det var Selma-boken! En tidig present på Alla hjärtans dag, sa han.

Sedan dess "får jag brev" - läser Selmas, Annas och Elises brev till varandra - varje dag! Det är ett privilegium att få lära känna de här tre intressanta och varmhjärtade väninnorna - och speciellt roligt att tänka mig dem i mina egna barndomskvarter.

Tack Lena för din kulturgärning! Och tack Claes för din omtänksamhet!

Tre kronor

Katja ville vara prinsessa, så Claes gjorde en krona av papper. Här poserar hon:

Sen tyckte hon att hennes kära pudelfröken också skulle få vara prinsessa. Men då måste även den andre hunden få en krona. Hon funderade ett slag, och gick sen och hämtade - jordgloben! Fotografen fixade minsann en fiffig krona till Katja med!

Onödigt tekniskt tips?

Kanske du är lika oteknisk som jag ibland, dvs. någon måste tala om för dig hur en sak funkar innan du kan använda den, för du kommer inte på det själv. Du tänker liksom inte i de banorna.

Ifall du undrar hur du ska göra bilderna större och sen kunna återgå till texten, ska jag förmedla vad jag fick lära mig: Om du klickar på en bild så förstoras den. Klicka sedan på "tillbaka"-pilen (på min dator högst upp till vänster), så kommer du tillbaka till bloggen.

Om du ser ett ord i grått är det en länk. Om du sätter pekaren på den grå texten ändrar den färg, och klickar du på den en gång kommer du till det länkade inslaget på Youtube eller var det nu kan finnas.

Om du tycker allt detta ju är självklart!!, tänk då tillbaka på när det INTE var självklart. Det är inte så länge sen!

Bra vibrationer, eller Humanist på besök i fysikens värld

Claes är med i Lunds Universitetshistoriska Sällskap. Förra veckan träffades de i Vattenhallen på Lunds Tekniska Högskola, och jag följde med Claes. Det var mödan värt att cykla upp för den långa backen till John Ericssons Väg.

LTH fyller 50 i år, och till hösten kommer det ut en bok om dess korta men omvälvande historia. En av de två redaktörerna, Skotte Mårtensson, gav en överblick. Tänk så mycket som har hänt på bara 50 år! Alla dessa byggnader, utbildningar, många tusentals studenter. Tänk så mycket som kan uträttas på kort tid om resurserna och viljan finns! Och hade det kunnat bli ett Max IV Lab och ESS om inte LTH hade funnits?!

Lars Olsson, som är van vid att presentera fysik begripligt för skolbarn, gav oss en show om åska och elektricitet som även jag kunde förstå.

Vattenhallen var fullsatt. De flesta var nog humanister, liksom jag främmande fåglar i den miljön. Claes, som är mer av en uomo universale, var min ciceron efteråt när vi gick runt i hallen och bekantade oss med "Fysik". Vet du vad ett gyroskop är? Eller en theremin? Eller dopplereffekten? Jag visste det i alla fall inte. Men det är aldrig för sent att lära sig, och det är kul att veta!

Om du inte vet det heller: så här funkar ett gyroskop (demo på engelska). Beskrivningen hittade Claes på en fin webbsajt av en lärare, Magnus Ehinger, som erbjuder "Allt du behöver för MVG i Kemi, Biologi, Naturkunskap, Bioteknik, Projektarbete m.m." (Kanske jag ska satsa på en sådan undervisningssajt i språk, för att dryga ut pensionen?)

Så snurran man lekte med som barn var alltså ett gyroskop.

I Vattenhallen provade jag gyroskopeffekten med ett cykelhjul. Först satte jag god fart på det så det spann, sen satte jag mig på en slags snurrstol och då kunde jag få stolen att gå runt genom att hålla cykelhjulet på olika sätt. Så här:

Att jag inte kände till thereminen!? Vilken brist i min allmänbildning! Att man kan skapa musik genom att röra händerna i luften, i spänningsfältet mellan två oscillatorer som har olika frekvens. Blev nyfiken och kollade på nätet när vi kom hem. Lärde mig att det här elektroniska musikinstrumentet uppfanns av en ryss, Leon Theremin, strax efter ryska revolutionen, och att Lenin var begeistrad, och att patentet kom i USA samma år som börskraschen 1929, vilket gjorde att det tog tid innan thereminen slog igenom. Men det gjorde den sakta men säkert. Inte minst i skräckfilmer. Signaturmelodin i Morden i Midsomer spelas förresten på en theremin.

Här är Over the Rainbow spelad på theremin av en anonym men urskicklig japansk kvinna.

Lars Olsson nämnde Saint-Seäns' Svanen när han förevisade thereminen för oss. Det måste ha varit den här underbara tolkningen av Clara Rockmore han tänkte på.

"Hit måste vi ta Katja", sa vi. Det är nämligen öppet för allmänheten varje lördag eftermiddag. Då ska hon till exempel få stå inne i en såpbubbla. Här är Vattenhallens recept om man vill göra egna såpbubblor:

8 dl vatten + 2 dl Yes diskmedel + 0.5 dl glycerin (eller Glycerol, finns på apotek) +1 sockerbit. Låt stå några dagar.

Ända sedan jag för första gången åkte ut i rymden i Londons Planetarium - det bredvid Madame Tussaud's på Baker Street - har jag längtat efter att resa igen bland stjärnorna i universum. Och nu kan jag göra det här i Lund, i LTHs planetarium som sedan ett år tillbaka finns här i Vattenhallen.

Som den gode Sölve Olsson skrev på min inflyttningstavla när jag kom till Lund:

"Lund är en bra plats att starta från när man vill upptäcka världen."

Fyndet i Ruths bokhylla, eller Skrivkonsten som (nästan) inte behövs längre

Här är ett annat minne från i höstas:

På Allhelgonadagen åkte Claes och jag till Ruth i Landskrona där vi besökte Pappas grav som Ruth redan hade prytt med levande blommor och tänd lykta. Det började skymma medan vi var på kyrkogården och molnen fick tjocka ramar av guld. Överallt fanns det stillsamma människor. Det var vackert och värdigt.

Hemma på Kungsgatan ställde jag mig av gammal ohejdad vana vid bokhyllan medan Ruth lagade kaffe i köket. Då fick jag se en bokrygg, vackert inbunden i gulbrunt läder, som jag inte kände igen. Mitt på bokryggen stod det med förgyllda bokstäver Selma Lagerlöf och En saga om en saga, och längst ner, initialerna R.L. Var hade den boken kommit ifrån? Svaret var att den hade legat i en låda med minnen från Ruths ungdom och nu, efter alla år, hade hon plockat fram den.

Jag blir alltid påmind om Selma när jag hälsar på Ruth, för hennes (och Pappas) lägenhet ligger på Kungsgatan snett mittemot hörnhuset där Selma var lärarinna och där hon skrev Gösta Berlings saga. (Jag växte själv upp nära Kungsgatan och "Selma Lagerlöfs hus".)

Den här gången var Selma speciellt aktuell, för jag skulle snart diskutera Kejsaren av Portugallien med mina komvuxelever och hade just plockat fram Vivi Edströms fina Lagerlöf-biografi. Selma levde igen.

Men när jag öppnade den här boken kunde jag bara läsa titelsidan! Och den var textad för hand, signerad "Våren 1947" av Ruth Lindberg.


Det visade sig vara en avskrift som Ruth själv hade gjort av Lagerlöfs bok - ett examensarbete i stenografi. Hon berättade att alla som tog sin handelsexamen i Landskrona på den tiden fick i gåva sin egen Lagerlöf-skrift som en inbunden bok. !


Stenografikonsten har ju så gott som försvunnit. Ja, utom i riksdagen. Ruth hade inte tränat på 50 år, så att hon var lite ringrostig, sa hon. Men här läser hon de första raderna i sitt handskrivna verk. Och jag lärde mig något nytt om Ruth, som jag känt i 40 år...

Instruktion för skalbaggar

Här är en dikt om att våga och om att ha lite tur också.

Min barndomsvän Lise-Lotte gav mig den en kall februaridag för tio år sen, "med en önskan om gynnsammare vind framöver". Den förhoppningen infriades så småningom med råge - för mig. Men inte för henne... Hon var en värmande sol, och är det fortfarande, fastän hon lämnade jordelivet för två vintrar sen. Vad jag önskar att hon hade fått en gynnsammare vind. Jag är i alla fall glad att Claes och hon hann träffas.

"Instruktion för skalbaggar"

För att man skall kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas.

För att man skall kunna flyga
måste man gå högst upp på strået
också om det böjer sig
och svindeln kommer.

För att man skall kunna flyga
måste modet vara
något större än rädslan
och en gynnsam vind råda.

M. Ekström

Alla Hjärtans Dag

Foto Claes Lawett

Ett ballonghjärta svävade under takbjälkarna när jag kom hem igår efter orkesterrepetitionen. (Claes överraskar mig ständigt.)

Så småningom blev ballongen trött och dalade ner mot golvtiljorna, där den dansade graciöst balanserande på sitt snöre. Den var nästan mänsklig! Som i Lamorisses underbara filmklassiker Le Ballon Rouge.

Idag på Alla Hjärtans Dag, efter morgonens gnidning mot siden, har den suttit i taket hela dagen. Nu är det läggdags men ännu hänger den fast vid den gamla bjälken och gungar sakta över våra huvuden.

Som sällskap får den de knallröda tulpanerna som Barbro kom upp med i fredags med hälsning från svensk- och språklärarna på Komvux Pauli. (Kära kolleger, vi ses i skolan så snart den trogna lilla pumpen har hittat sin lugna rytm igen!)

Därute härjar den isande vinden. Härinne har vi en röd ballong i taket.

Katja kollar skägg

Katja tycker om att känna på allting. Det kan vara tulpaners sammetslena kronblad. Eller en raspig skäggstubb. För några veckor sedan när vi såg på tv klättrade Katja upp bakom Claes och plötsligt kände han hur två små händer kliade honom på kinderna. "Aj, du rivs," sa Claes. "Det gör inte ont," sa Katja. Men för säkerhets skull blåste hon på skägget.

Katja hävdar sin äganderätt

Jag tittar på listan med utkast för min blogg och hittar alla möjliga fynd från förra året. Det är som att utforska ett hems vind.

Här är en liten scen från mars i fjol, när Katja var 2 år. För att skapa spänning och dramatik i tillvaron brukade hon redan då låtsas att Claes var farlig. Det är fortfarande en av favoritlekarna. Ibland blir han utnämnd till drake, andra gånger lejon, dinosaurie, monster, spöke. Med skräckblandad förtjusning utmanar hon honom och han är med på noterna. Och tillflyktsorten brukar vara bakom farmors rygg. Det är viktigt för henne att kunna försvara sig och hålla fast vid sina saker - en överlevnadsstrategi på dagis. Och lika viktigt att samtidigt vara kompis med de andra.

Den här gången låtsades Claes att han skulle ta Katjas leksakspistoler. Men ingen rädder för vargen här! Bakom farmor blev Katja ännu kaxigare och vågade säga "Dumma!" till store Claes.

Att spela trombon i Linen Row Big Band

Ikväll är det repa med storbandet. (Vi repar varannan onsdag kväll.) Jag har övat alldeles för lite hittills, tacksam att jag fått vara med ändå, men från och med nu kan jag köra träningspass när det passar, lite när som helst på dagen. Det gör inget att jag inte hinner bli någon Melba Liston, för det är ändå en härlig känsla att vara med och skapa ett storbands-sound.

Förutom Melba Liston har jag en förebild i en kvinnlig trombonist på mycket närmare håll, här i Skåne till och med: Gunhild Carling! Och hennes syster Gerd spelar också trombon bland annat. Hörde hela familjen för några år sen på Ribersborgs kallbadhus i Malmö. Här kör Gunhild och Gerd en duett i Jubilee Stomp. Mamma Carling kompar döttrarna på banjo - vilken familj, vilken morsa!

I våras när Håkan Olsson skulle sluta efter alla dessa år som ledare, då var framtiden oviss för vårt amatörband. Men allt löste sig på bästa sätt och i höstas blev det en nytändning när flera fina musiker kom med i bandet. Vi fick också en mycket bra ny lokal att repa i - St Knuts kyrka i Linero. Därav vårt nya namn, Linen Row Big Band. : )

En vacker septemberdag var det kolonifest i St Månslyckan med invigning av den nyrenoverade paviljongen och då stod vårt band för underhållningen. Claes spelade in flera låtar med sin kamera och la ut dem på Youtube. Ljudkvaliteten är förvånansvärt bra, men naturligtvis blir det inte samma fylliga ljud som med en riktig ljudanläggning med flera mikrofoner. Du får ett hum om stilen och stämningen (vits) i alla fall.

Foto: Viveka Tunek Cash

Här dirigerar Anders Frostin, i vanliga fall riksspeleman, medan hans mamma Birgitta, som har koloni i St Månslyckan och spelar klarinett i Röda Kapellet, svänger om med Bengt Hall, saxofonist i RK. Låten är Shake 'n' Bake.

I pausen tog Anders fram sin fiol och jammade med Eskil Fagerström på sax, här i All of Me.

Och trots den oundvikliga obalansen mellan instrumenten när man gör en ljudupptagning från ena sidan, hörs det nog ändå vilken skön komposition det här är - Fantasy for Saxophones. Tack Claes!

Födelsedag med familjen

Det har varit mycket firande i familjen på sistone - ljuspunkter under den här mörka årstiden. Tänk att ha det så här, normalt. Varför inte? Tänk på indianerna på amerikanska västkusten förr i tiden: de fångade lax under några månader och resten av året ägnade de sig åt potluck-kalas och konstfulla träsniderier. OK, en grovt förenklad beskrivning, men ändå - att jobba mindre för sitt uppehälle och ha mer tid till att umgås och utveckla våra kreativa, konstnärliga sidor, det är väl en eftersträvansvärd livsstil? I Gryning över Kalahari visar Lasse Berg för övrigt att det är den naturliga livsstilen för oss människor. Yesss!

I lördags var det dags att fira mitt inträde i pensionsåldern (fast jag är inte pensionär riktigt än) och det var roligt att få göra det med många av mina nära och kära, från vår ungdomliga faster Ann (är hon verkligen 80?) till Ellinors och Wills lille Alfred, knappt två månader. Tack alla ni! Och tack också till er som skickade hälsningar och presenter! Och Ingrid, tack för lunchen i Café Finn och för vårkrukan där knopparna nu har öppnat sig.

På själva födelsedagen i torsdags väcktes jag kl 6 av det här. Man vaknar!
Vi har båda barnasinnet kvar...

Och vilken present jag fick av min kära Claes (förutom massor av tulpaner)! Han hade tagit kontakt med Diana Nuñez och jag ska få fyra sånglektioner av henne! Det är bara att avtala tid. Nu ska jag börja träna upp rösten igen!

En speciell present kom i guldpapper från faster Vera i Tärnsjö, som fortfarande skriver så vackert trots att hon är över 90. Det var farmors och farfars gästbok, som hon en gång hade gett dem. Jag är den äldsta i nästa generation av Grönlundasläkten och får därför överta och förvalta den familjehistoriska klenoden. Den börjar med mammas och pappas bröllop i Trolle Ljungby i mars 1945 och slutar med farmors begravning 1964 och ett tillägg av Vera om farfars död 1969. Här visar jag den för alla.


Lasses och Larnas röda paket bakom min rygg med den kryptiska texten "Du kan slå huvudet på spiken, tvåla till någon och ge någon korgen...eller bara göra PRECIS TVÄRTOM!" visade sig innehålla en korg med spa-sortiment och en spikmatta. Bra tänkt, för jag vill verkligen se till att kroppen kommer igång med full kraft igen. Det är mycket jobbigare att inte orka jobba än det är att jobba. Visst, åldern tar ut sin rätt men jag tänker ladda om, så huka er gubbar....

Och den yngsta generationen är minsann redan tuff. Här har Ivar tagit av sig på överkroppen för att prova spikmattan, och lillasyster Lena bestämmer sig för att vara lika modig. Katja, som känt på taggarna på Claes' spikmatta många gånger, väljer att avstå.



Senare kom Emil från jobbet på Kulturmejeriet och April från Roller Derby-träningen och vi kurade skymning tillsammans, Emil o April o Katja o Claes o jag... Bland tulpaner och rosor och andra blommor... Mitt i vintern...

Jag önskar att alla fick ha det så bra.

Kan ni tro, nästa dag firades jag igen! Hos Linnea o Anders, där mina kära vänner från Hultsfredstiden, Inger o Åke, var på besök med anledning av barnbarnet Elliotts treårsdag. Katja och Elliott, som inte träffats förut, fann snart varandra och lekte så det stod härliga till.

Nu vill jag önska er alla A VERY MERRY UNBIRTHDAY med den galne hattmakaren ur Alice i Underlandet. Det finns en historia där också, men det får bli ett annat inlägg.