Inför Luciadagen 2010

Det är söndagen den 12 december, Viveka har kommit hem från USA, och många av oss i Malmö-Lundasläkten har samlats på glöggfest hos Elvira och Alex.

Som kontrast till stora rummets livliga sorl råder tyst koncentration i Lenas rum, där de två jämnåriga lillflickorna förbereder sig för Luciafirandet under Mona Lisas lugna blick.

Katja är i fullständig harmoni med sin roll, men Lenas mungipor darrar av en stark inre konflikt. Hon vill nämligen vara med i förskolans lussetåg, men inte ha vit klänning utan sin Kittytröja. Får se hur de vuxna löser det problemet!

Har väl aldrig ätit så saftiga lussekatter. Ska be Alex om receptet.

Katjas bilutflykt

Nu ska Katja på utflykt. Parasollen från Shanghai är med som vanligt. Hon sätter "barnen" tillrätta i baksätet, spänner fast dem ordentligt och kör iväg. Fast själva resan blir kort, för efter några sekunder förkunnar hon att de är "framme". Säkerhetsbältena ska lossas. Vi undrar fortfarande över kulramens funktion. Representerar den tekniken?

Katja är mycket social, men samtidigt självständig. Hon kan leka långa stunder själv, så inne i sin lek att hon inte ens märker att Claes filmar.

Man behöver inte tjata på Katja att hon ska lägga sig. Tvärtom. April som är van att läsa en bok eller sjunga för henne får nu höra: "Sluta. Jag måste sova. Gå iväg." Eller en annan variant: "Shhh. Släck lampan. Gå, gå." På morgonen möter man i gengäld ett stort leende, säger April och Emil. Och det kan vi intyga. Katja är en glad morgonflicka.

Nu märker man att hon erövrar två språk samtidigt. Vid middagsbordet för någon dag sen sa Emil, "Hey Katja!" och då svarade hon, "Hey... (paus)...Daddy!" April och Emil brast ut i skratt och sen började de prata engelska med henne och märkte att hon förstår mycket mer än de anade!

Autumn leaves

Autumn leaves.
- Or arrives, sa Claes när de här höstbilderna kom från Viveka och Mike i Pennsylvaniska Appalacherna:


Och så här såg det ut på gångstigen mellan Svaneskolan och Trollebergsvägen när Claes gick där igår:

En lycklig lördag i Lund

Lycka är...

...att vakna med min älskade och att äta frukost tillsammans i lugn och ro.

...att sedan möta min son vid Grand, där han lämnar av lilla dottern före jobbet (Mejeriets jazzbrunch), och att strosa uppför Lilla Fiskaregatan med Katjas hand i min och höra henne berätta om hur "wolit" hon haft det i skogen med sina dagiskompisar, särskilt när hon trampade i "geggamoja".

...att se Katja och Claes busa och skratta, och att höra henne spela upp små scener med sina vänner gosedjuren - och vad det pratades! fast vi vuxna förstod inte allt. Idag var det bilutflykt på sängen, med nallarna uppstaplade mot kuddar i baksätet och med de imaginära säkerhetsbältena ordentligt fastspända innan chauffören åkte iväg till okänd ort, med kulramen som viktig rekvisita (instrumentbräda?). Sen läste vi Beskows Resan till Landet Längesen.

...att höra glad musik genom fönstret och gå ner på gatan och upptäcka Alte Kamereren på väg till Stortorget och att stå på torget med Katja i det fina vädret och lyssna - och se! - på de Lundaspexande blåsarna och Drillflickorna.

...att sedan lyssna på geniale James Hollingworth i Stadshallen - nostalgi! Djurens brevlåda var storfavorit för både Emil och mig när han växte upp, och det var Emil som ordnat biljetterna. Helt underbart infallsrik gitarrmusik! Och roliga texter som barn kan ta till sig, nu som då. "Wolit" tyckte Katja och farmor. Och alla andra i Stadshallen, stora som små.

...att avsluta dagen med Claes' överraskning - "Var redo att gå någonstans kl 17.30 den 30 oktober" - som visade sig vara Studentsångarnas konsert med Ola Salo i Universitetsaulan. Mäktigt!! Taket lyfte sig ibland. Och ibland kom det ur alla mansstruparna ett återhållet pianissimo så rent och fulländat att man höll andan för att inte störa klangen. Det som gjorde starkast intryck på mig, förutom Ola Salos "Getsemane" ur Jesus Christ Superstar, var ändå avslutningen, när konserten var över och kören tågat ut. Publiken hade ombetts att sitta kvar ett ögonblick. Snart förstod jag varför, för där stod sångarna uppe på trapporna utanför aulan och sjöng Frederik Kuhlaus och C W Böttigers "O hur härligt majsol ler". Det var så vackert att vi rös. Och det var skönt att tänka på våren som kommer igen, på andra sidan vintern...

Ja, så här underbart kan livet vara. Även om fonden av sorg alltid finns där. Eller snarare på grund av att den finns där.

Det vimlar av under här i livet. Önskar att alla fick uppleva det mer.

Brechts Svendborger Gedichte i Lundakonsert

Förra veckan var det dags för Lund International Choral Festival, och det sjöngs överallt, både inomhus och utomhus. På Stortorget till exempel.

I Svaneskolans aula lät det så här den 11 oktober när vi i Röda kapellet tillsammans med Oktoberkoret från Köpenhamn plus medlemmar ur Måndagskören från Lund framförde Håkan B Carlssons tonsättning av nio dikter ur Bertolt Brechts Svendborger Gedichte. Kompositören dirigerade själv.

Här är Youtube-länken till Nr5 "Der Pflaumenbaum" /"Plommonträdet" och Nr 6 "Wenn es zum marschieren kommt"/"När det är dags att marschera". Björn Stenholm, som annars spelar tuba i Röda kapellet, läser sin och Gunnar Sandins översättning.

De nio dikterna som Håkan valde att tonsätta ingår i en diktsamling som Brecht skrev när han flytt från Hitlers Tyskland på 30-talet och fått en fristad i Svendborg i Danmark. Brecht längtade hem till sin teater, sin publik, sin språkmiljö, men insåg att kriget var på väg. Även om han visste att han inte kunde stoppa händelseutvecklingen försökte han bemästra sin vanmakt och visa på krigets absurditet, i hopp om att allt fler skulle inse det. Nu sitter vi i en svensk Svendborgsidyll och läser i Sydsvenskan om världen därute. Man önskar att Brechts 30-talsdikter inte var så aktuella, utan mer en påminnelse om barbariska tider som flytt, i stil med Berlins Tränenpalast.

"Den Pflaumenbaum glaubt man ihm kaum /Weil er keine Pflaume hat." Plommonträdet är förstås diktaren själv, som känner att han inte får utlopp för sin skaparförmåga - hans träd bär inte frukt i den hämmande exilmiljön. (Ja så kände han då, men faktiskt blev de stillsamma åren i det idylliska korsvirkeshuset i Svendborg mycket fruktbara för Brecht; flera av hans stora dramer tillkom under och efter den perioden.)

Håkan Carlsson betyder mycket för musiklivet i Lund, särskilt som rektor för Kulturskolan. Han har alltid många järn i elden. Nu i veckan under Barn- och ungdomsbokfestivalen Litteralund (festivalerna avlöser varandra här i stan) ska en kör av 40 lågstadieelever sjunga 4 barnvisor som han skrivit. När han jobbade i Höör komponerade han en Nallekonsert, "Storken kommer". För kör och orkester har han förutom Brechtsviten komponerat en "Ringsjösvit", med texter av olika poeter som behandlar mellanskånska motiv.

Han är väl förtrogen med blåsorkesterns olika instrument och låter oss alla komma till tals i fina solon och konstellationer. Det är upplivande att spela Håkans musik!

Efterhand kommer Claes att hjälpa mig lägga in de andra styckena på Youtube, och också en intervju som jag fick göra med Håkan nu i veckan. Där talar han om den här Brechtsviten...

En fanfar för far!

Den 21 oktober 1976 var ett datum jag hade sett fram emot. När inget hände och kvällen kom började jag springa upp och nerför trapporna i trevåningshuset för att få igång värkarna. Och nästa dag skedde miraklet!

Idag fylls jag av tacksamhet och stolthet när jag tänker på min son, en vuxen man och far till en härlig och frimodig liten flicka. Det är en födelsedag värd att fira!

PS. Katja förvånade oss nyligen med att direkt få fint ljud i trombonen! (Inlägg om konserten följer.)

Samtal på scenkanten och sängkanten

För några år sedan kunde man få ta del av något som skepparen på Blå Båten, Lasse Olsson, kallade "Samtal på scenkanten". Mycket uppskattade tillställningar!

Något i stil med samtalen på scenkanten kunde vi uppleva i veckan som gick, för då firades 90-åringen Åke Arenhill på Blå Båten med eget program tillsammans med "Skepparn". Den legendariske kulturprofilen kåserade om sitt liv, och tillsammans med Lasse och hans gitarr sjöng han flera av sina visor med de där underfundiga texterna. Fin kväll!


Följande samtal på sängkanten ägde rum några dagar senare med en person som nu är 87 år yngre än Åke och i färd med att upptäcka livets klurigheter. Vad vi pratade om vete gudarna för det här är en serie stillbilder. Katjas minspel får tala för sig själv.

Abrick Macaronn

I Jutahusen på Gamla Väster i Lund har en del gamla källarlokaler fått nytt liv och en av dessa är nytillskottet Abrick Macaronn på Idrottsgatan 7b.

Det ovanliga bageriet har sin utskänkning genom ett källarfönster. För att bli betjänad får man inta en sorts biktställning efter att man ringt på ringklockan vid fönstret.


Premiärköpet skedde 5 oktober då jag (Claes) var på väg hem till min lägenhet på samma gata och provsmakning sker senare i kväll med Lisbeth! Kolla in deras websida! http://abrickmacaronn.se/

Filmade efter det att jag gjort min premiärbeställning och fick på köpet en guidad tur genom alla (nåja, många!) spännande smaker.

Gästbloggare: Claes Lawett

The Pilekoja Story

Kvällshimmel i augusti

Foto: Claes Lawett

Jag har ett hem med mycket himmel.

Jag äger varken hemmet eller himlen
men jag är ofattbart rik.

Stark som Pippi

Igår var det plötsligt en härlig sommardag och trots att det var min andra arbetsdag efter sommarlovet och jag satt med det stora planeringspusslet inför kursstarterna nästa vecka, och trots att det var sista dagen före avresan till Shanghai för Claes, så "stal" vi en stund i kolonin med Katja, som fick följa med från Malmö. Vi hade så kul!

Claes hade blåst upp luftmadrassen till Katjas förtjusning. Här filmade han oss tjejer när vi skulle vara starka som Pippi.

Sen snurrade Katja på parasollen runt, runt och lekte karusell, och sen hoppade hon från stenklumpen till madrassen och sen tränade hon på kullerbyttor. Ja, och sen blev det sandslott i sandlådan och lejonvrål i plastmugg och närstudium av en humlas krogresa bland stockrosorna, innan det var dags att ta tåg och buss hem till mamma och pappa igen.

Humlornas tid

Det surrar i lavendeln. Nu är humlornas tid. Dessa märkliga varelser, som har en så genial flygteknik inbyggd i sig.

Jag läser på wikipedia om den oscillerande vingen som åstadkommer en luftvirvel precis ovanför sig (som en helikopter), och om energilagringen genom resilin (det mest elastiska ämne som finns), och om klickmekanismen som släpper loss energin vid varje vingslag ungefär på samma sätt som när en pil skjuts iväg från en pilbåge.

Humlan som sög nektar i vår stockros brydde sig inte alls om Claes' närgångna studium. Det gjorde inte heller den här nektarnjutaren, som lät honom ta en filmsekvens med kameran så nära att den rörde vid blomman. Jag fick äran att presentera resultatet här:

Sommarhelg på Öland

Öland - för mig bl a ett kärt återseende med Solveigs och Kajs hus där jag fick bo när jag jobbade på Kalmar högskola och veckopendlade från Malmö för sju-åtta år sen; och för Claes, första besöket sen han som tioåring tältade här med familjen på en av deras fåtaliga semestrar. I flottan hade han åkt under bron men nu åkte han för första gången på den.

Det ösregnade så gott som hela tiden, ett nästan oupphörligt skyfall, men det blev ändå en härlig helg - först hos Kaj och Solveig och sen hos de nyblivna Ölandsborna Inger och Åke, goda vänner alltsedan Hultsfredstiden.

Snorpan under några regnfria minuter i Hammarby

Regnet skvalade men Kaj tände brasan och vi satt
och pratade och hade det hur mysigt som helst.

Men vi gjorde också bilutflykter, t ex till Norrgården
där man kan köpa fina jordbruksprodukter.

Som på många andra ställen på Öland är det självbetjäning
och man litar på folk.

Fast även här har man haft åsikter om "de andra". I den intressanta
Naturum-butiken vid Långe Jan finns den här beskrivningen av

öst-ölänningar och väst-ölänningar. Trots att ön är så smal!

På kvällen hindrade regnet det planerade grillandet men det hindrade inte kocken från att laga en god middag. Sen satt vi i brasans sken medan regnet piskade mark och hus, och vinden tilltog därute i mörkret. Hitchcockstämning...

På söndagen körde Kaj och Solveig oss till Karlevi, där Åke och Inger tog emot med lilla Ida, som nu är Ölandspudel. De trotsade regnet för att Claes skulle få återse Karlevistenen som han mindes sen barndomsresan.

Vi hann också besöka Ölands örtagård och konstgallerier, som Bessies i Vickleby invid Karlevi, som hade varit en av stationerna på en oförglömlig tipsrunda när vi firade Åkes 60-årsdag.
Där såg vi en sorts buske som vi inte kände igen. Vet du vad den heter?

Den här närbilden av den regndroppssmyckade blomman blev möjlig tack vare det "omöjliga" vädret. Claes lade in några andra bilder på sin egen blogg .

Så mycket man kan uppleva på en kort helg hos vänner på Öland...

Hos Ann i Viken; och farmor Emma

Liten paus från bokskrivandet för att fira Emma-dagen. Jag är döpt till Emma efter farmor, och Emil har också fått sitt namn med tanke på Emma, och nu heter hans dotter förutom Katja även Emma-Jean efter sin farmor och mormor.

Vindslyan i Lund var nästan outhärdligt varm förra veckan, så det var välkommet när min faster Ann ringde och bjöd mig till sitt korkhus i Viken för ett dygn. Jag tog datorn med mig och fick en hel del skrivet hos henne. Men vi hann också prata om allt möjligt, bland annat om farmor som dog 1964 och som jag aldrig riktigt kände. Hon var en spännande person, det har jag förstått. Bara det att förutom ett "vanligt" namn ge sina sex barn ett som var säreget. Tänk att döpa min pappa till Johan Tancred, efter en opera av Rossini.

Musik var en stor glädjekälla för farmor Emma. Hemma på gården i Höjaröd i Degeberga hade de ett piano som hon gärna spelade på. När farmor och farfar var nygifta och flyttade till Trolle Ljungby hade de först inte råd med ett piano, så hon fick ett munspel av farfar. Sen blev det fiol också. Hon lär ha spelat fiol och smeden dragspel så det stod härliga till. Jag minns fiolen som hängde på väggen bredvid pianot, men jag hörde henne aldrig spela. Som barn upplevde jag henne som en farmor som lagade god mat och var snäll utan att säga så mycket. Åh, allt jag hade velat fråga henne om nu!

En gång för länge sen fick jag farmors blå baddräkt som Ann hade sparat i Viken. Den hade farmor nog knappt hunnit använda fastän hon älskade att bada. Nu ska jag ut i havet i den.

Efterlängtade hav! Ann och jag cyklar i badkappa o baddräkt nerför gatan, genom gång- och cykeltunneln under stora vägen, upp på andra sidan - och plötsligt ligger det vidsträckta havet framför oss under öppen himmel.

Vi sätter cyklarna på gräset där röda, gula, blå, violetta, vita blommor växer vilt och envist. Vi kastar av oss badkappa och sandaler och går mot havet, som i sin egen lugna rytm rullar in mot stranden i svagt välvda böljeryggar utan slut. Sanden är först sträv och full av små stenar och snäckskärvor men längs vattenkanten har havet malt den finkornig och den är alldeles len mot fotsulorna. Vattnet känns först kallt, som alltid, men det blir fort behagligt. Det är obeskrivligt uppfriskande.

Ingen som ser Ann idag kan tro att hon gick igenom en svår operation för ett år sen. Då undrade hon om hon skulle få se sitt älskade korkhus och havet igen.

Liksom Wordsworth långt efter upplevelsen minns påskliljorna som dansar för hans inre syn, kommer jag nog att ha kvar för min inre syn bilden av min faster, 80 nu i höst, cyklande i sin badkappa på väg till sitt dagliga dopp i havet.

Ad utrumque parata

Beredd på bådadera: Flärd och Fläkt! Fest och Fart! Hatt och Hoj!

Krusbären mognar

Igår var det för varmt i kolonin, så vi var bara där på kvällen för att vattna de törstiga växterna , och då fångade Claes detta krusbärets runda taggiga saftiga härlighet.

Under den här värmeböljan - när Lund till och med haft 34,3° och varit varmast i Sverige! - har trädgården klarat sig förvånansvärt bra. Vi själva har någorlunda vant oss vid att jobba med svettpärlorna trillande i ständig ström nerför ryggraden. Claes jobbar med att besiktiga lägenheter m m från kl 8 till kl 5, och jag utnyttjar sommarlovet till att skriva min bok.

Ja jag har ett spännande bokprojekt på gång! Mer om det så småningom! Det är därför jag inte hinner blogga nu trots att "bloggpärmen" är full av lockande uppslag.

Den 9 augusti börjar ett nytt läsår, som innebär heltidsjobb på en ny skola - Komvux Pauli i Malmö. Och i september ska jag till Härnösand några dagar på en SAAS-konferens och ha ett "paper" färdigt att presentera där. (SAAS är The Swedish Association of American Studies.) Ja och sen ska ett föredrag skrivas om till en artikel för publicering i en antologi, och det ska vara klart före september. (Lämpligt att Claes är i Kina ett par veckor i augusti...) Så nu får jag passa på med bokskrivandet allt vad tygen håller! Trots värmen. Och trots längtan efter Katja och kolonin.

När det blir lite svalare ska jag sitta i pilekojan och skriva. Före värmeböljan provade jag det och det var härligt!

Blomsterfotografens upptäckter

Nu blommar fingerborgsblomman i vår koloni.

Blomsterfotografen har en egen blogg. Den började som en mental förberedelse för resan till Shanghai och världsutställningen i augusti, men har sedan vidgats till att omfatta även andra upplevelser under denna sommaren, inte minst i växternas och småkrypens värld.

Här är länkar till två fina blogginlägg, Växternas hemliga liv och Herbarium Amoris. Den senare syftar på den helt underbara boken Herbarium Amoris - Passion i växtriket, som Claes fick i födelsedagspresent av Viveka. Hon har översatt blombeskrivningarna i boken från tyska.

Fotografen fyller år

Det är den 16 juli och min kära fotograf fyller år. Han med de vänliga ögonen. Han med de galna idéerna och roliga lösningarna. Han som blivit min bästa vän och mitt trygga stöd.

Här fick jag honom själv på bild vid Katjas födelsedagskalas i kolonin. Claes, som fått ta hand om Katjas sommarklänning, står beredd att föreviga den lilla när hon plaskar omkring i sin pool och njuter av vattnets svalka. (Om du klickar på bilden förstoras den.)

Född i Srebrenica

Sommarlov... Friheten att känna efter vad man vill göra, inom de ramar som finns. Att få leva detta liv ett tag till!

Samtidigt uppmärksammar man massakern i Srebrenica som skedde vid den här tiden för 15 år sen och jag påminns om ett samtal i vintras med en 15-årig elev som behövde stödundervisning i engelska. Som vanligt började jag med att intervjua honom om hans bakgrund och framtidsplaner.

- När började du i svensk skola?
- För sju år sen.
- Var hade du bott innan?
- I Tyskland.
- Är tyska alltså ditt första språk?
- Nej, jag är från Bosnien. Vi flyttade till Tyskland när jag var två år. Från Sarajevo. Vi hade släktingar i Hannover.
- Så du är född i Sarajevo?
- Nej, i Srebrenica.
- Srebrenica!!
- Ja. De dödade min pappa. Jag och min tvillingbror, vi var bara sex månader då. Vi hade tre systrar. Min mor flydde med oss till en syster som var gift i Sarajevo. Sen bodde vi i Tyskland, och sen kom vi hit till Malmö. Här är det bättre. Men det har varit svårt att hänga med i skolan.

Vilken barndom... Jag tänker på hans mor, på vad hon måste ha gått genom. Som om han läst mina tankar frågar han:
- Vad heter "Jag är stolt över min mamma" på engelska?
Då kan jag inte hålla tårarna i schack längre. För att han inte ska se det lutar jag mig över skrivblocket, blinkar frenetiskt och skriver

I'm proud of my mother

- Tack, säger han och skriver in det i sin anteckningsbok.

Kolonifest för Katja och familjen

Söndagen den 4 juli, när vi hade treårskalas för Katja, var det hett så det snurrade! För att vi inte skulle få solsting satte Claes upp både stora och lilla parasollen, och pilekojan gav skön skugga trots att den ännu inte är helt tät. Fast hos Mike hemma i Pennsylvania var Fourth of July ännu svettigare, berättade Viveka som just skypat med honom - nästan 100° Fahrenheit.


Förutom Katjas mamma, pappa och syster Tabatha firades hon av mina syskon Viveka och Lars med Larna. Kusin Lena var i Småland med sin familj.

Tacksam mot ödet konstaterar farmor att Katja fick ännu ett lyckligt barndomsminne den här dagen. Och hon var förstås en glädjespridare för oss!




Så här såg det ut för ett år sen:

Och nu finns pilekojan där vid simbassängen och sandlådan. Klicka på bilden för att förstora den, så syns dropparna i luften när Katja stänker på Viveka!

Senare invigde Emil pilekojan på sitt sätt...

Att cykla eller inte cykla

Mitt efternamn väcker ofta kommentarer om vilket bilmärke jag kör och jag svarar att jag inte har någon bil, jag cyklar eller åker tåg/buss. Samma gäller Claes. (Fast när vi ska ut på landet åker vi gärna motorcykel.) Lund är verkligen en cykelstad, och vi har nära till bussar och tåg.

När jag har råd ska jag köpa en Skeppshultcykel. Och äntligen få användning för den vackra korgen från Dunkers kulturhus i Helsingborg och den rödsvarta kulthjälmen från Jaegerfeldts här på Lilla Fiskaregatan som jag fick av Claes för två (h)jular sen.

Korgen och hjälmen har väntat på hatthyllan sen dess, för sista dagen på höstterminen 2008 hade jag bråttom till tåget och cyklade för ovanlighetens skull den korta sträckan till stationen. När jag kom tillbaka från Malmö var cykeln borta. Vilken tur att jag inte hade fått julklapparna än! Men så snopet att få dem och vara utan cykel! Medan jag sparar till en ny cykel har jag fått låna en av Christina och André. Den har jag haft nytta av!

Två portar längre bort här på Lilla Fiskaregatan bor en kille i 30-35-årsåldern som startat en mobil cykelverkstad, Cykelfix. En gång var han på vår gård när jag kom hem, och då spände han kedjan på min cykel, pumpade däcken, kollade bromsar och gav mig goda råd gratis - en cykelidealist.

I vintras när det var så mycket snö ett tag, blev det en stor hög uppskottad på trottoaren strax utanför vår dörr, och då gjorde Cykelfixaren en snögrotta där. Han skrev sitt mobilnummer bredvid ingången och inredde med lyktor som kastade ett inbjudande sken ut i decembermörkret. Det väckte förstås uppmärksamhet och munterhet. Reklam utan kostnad tills snön smälte.

Apropå cykelreparatör, ni har väl hört den om cykelverkstan i Göteborg som under andra världskriget fångade de förbipasserandes uppmärksamhet genom den här skylten? -

"HIT LER alla sina cyklar för renGÖRING"

När jag jobbade på Komvux Södervärn i Malmö tyckte jag det var så fint att man inte bara lärde ut svenska och andra basämnen till de nya svenskarna, utan också konsten att cykla och simma. Det var så många som inte kunde det. Särskilt kvinnor från arabvärlden. Det måste ha känts frigörande.

Våra föräldrar åkte på långa cykelsemestrar på de svenska landsvägarna.

Jag minns när jag var utbytesstudent i Virginia, USA, på 60-talet och ville cykla in till centrum. Men se, det gick inte. Om man växte upp i Virginia var det slut med cyklandet långt före puberteten. Man promenerade inte heller. Och bussar minns jag inte att jag såg, utom Greyhounds långfärdsbussar. Inga bussar inom den utspridda lilla stan. Mopeder och vespor fanns inte. Det var bara att hoppas på bilskjuts om man ville någonstans. Många skolkamrater över 16 hade både körkort och tillgång till bil. Körlektioner fick man i skolan.

Numera cyklar förstås en del vuxna amerikaner, men bara som sport. Man tar på sig sin cykelutrustning och packar in cykeln i bilen och kör till en cykelmotionsrunda. Men att cykla och handla är extremt udda. Och att cykla med barn i barnsits! Så det måste vara exotiskt för amerikanska studenter att kliva av tåget i Lund eller Malmö och möta anblicken av hundratals cyklar i rad efter rad av cykelställ.

Det finns så mycket att säga om cykling men det är dags att avsluta med dagens visdomsord, av Albert Einstein:

Livet är som att cykla.
För att hålla balansen måste du vara i rörelse.

Glad midsommar!

I år var vädret fantastiskt på midsommarafton och vi njöt vår mycket traditionella midsommarmat - matjesfiléer, nypotatis, gräddfil, gräslök, snaps - och hade det skönt i sommarkvällen, medan blommorna sjöng och fåglarna doftade. ;-)

Smultronen har börjat mogna.

Och Claes har tagit fram hatten från Provence.

Vi firade också midsommaren med att ge pilekojan ett vackert rostbrunt golv av pinjebark. Pileväggarna växer så det knakar och det är dags att klippa den lurviga kalufsen. Vi har satt fem klematisplantor runt om kojan och de klänger sig nu upp i den frodiga ställningen. Snart kan man sitta därinne och skriva eller vila när solen - förhoppningsvis - gassar. En liten ö av fridfullhet.

Förra gången Katja var i kolonin sprang hon hela vägen
dit från Lilla Fiskaregatan, och när vi gick hem igen
bar hon andäktigt den här sommarbuketten.

Nu efter midsommar kommer vi att se mycket av Katja, och hon kommer att ha en rolig vecka!

På måndag fyller hon 3 år. På tisdag, när jag hämtar henne på dagis för övernattning här i Lund, ska vi först till kolonin och sen blir det lite födelsedagstårta och några små presenter att öppna hemma på Lilla Fiskaregatan.

Nästa dag, onsdag, ska vi till Elvira och Alexander för att fira kusin Lenas 3-årsdag tillsammans med Emil och April och kanske Tabatha, och Viveka, som just återvänt från USA, och Lenas morbror Jonas, hemkommen från Uppsala, m fl.

Torsdag till fredag ska Katja också övernatta här medan föräldrarna jobbar.

Veckans final blir en familjepicknick i kolonin på söndag. Sommar!!

Corps Callosum i karnevalståget

Det lär ha varit ca 400 000 besökare på Lundakarnevalen under de tre dagarna 21-23 maj. Ca 250 000 såg tåget på lördagen.


Här förbereder sig några av mina orkestervänner för spelning i Corps Callosum.

Om du klickar på länken kan du se och höra Corps Callosum i tåget både på lördan och söndan. Claes satte ihop de båda filmklippen till ett på Youtube.

Jag såg också storbandets Elisabeth och Tommy i tåget. De spelade i härliga Bleckhornen.

Man kan ju se det mesta av karnevalståget på Youtube, så det får räcka med ett exempel på alla dess galna inslag:


Vilken stämning!

Nästa karneval tar jag trombonen och går med!

Karnevalens korvgubbe

Utanför karnevalområdet kunde man också stöta på snillrika utrustningar, som den här korvgubbens. I den ingick en stadig livrem, en cykelsadel, en kylväska, ett värmeaggregat, ett paraply, och allt som behövdes för ett korvstånd godkänt av hälsovårdsmyndigheten. Och som grädde på moset sjöng han "Jag har en låda på magen.."

Här är den gamla slagdängan i originalversionen: "Varm korv boogie" från 1959 med Owe Thörnqvist och hans Friskluftsorkester.

Kvällsvy i maj

Himlen och husen byter ljus

Apropå Pippi

När jag gick på lärarutbildningen i Linköping 1977 fick jag praktisera på Katedralskolan hos en underbar lärare i engelska och franska som hette Eva Borg. Min första lektion i engelska i hennes naturvetartrea minns jag så väl: lektorn från lärarhögskolan satt längst ner med sitt anteckningsblock och Eva gav mig uppmuntrande nickar från sitt hörn medan jag försökte tänka på allt - innehåll, tempo, kontakt med varje elev etc.

Efter lektionen kunde jag andas ut, jag hade INTE satt mig på overheadprojektorbordets sidoskiva och vält hela anordningen, sånt gör man bara en gång, och eleverna hade varit mycket tillmötesgående och trevliga.

Det var en elev som verkade så väldigt bekant... Var hade jag sett henne förut? Hon hette Inger. Jaha, Nilsson i efternamn. Det var ju Pippi!! Med filminspelningarna bakom sig kunde hon nu plugga färdigt och ta studenten i Linköping.

Så kom det sig att en av mina första elever var Pippi...

Dagens småkryp

Den här gröngula spindeln hann spinna en tråd mot Claes byxknä medan Claes fikade i en glänta förra veckan. Är det en fångst den har på ryggen?

Finn Zetterholm om Pippi

Liksom miljoner andra barn älskar Katja Pippi. Hon leker jämt med sina Pippifigurer och sjunger om Pippi och Lilla Gubben och Herr Nilsson och Pippis pappa.

När Finn Zetterholm uppträdde på Blå Båten (http://www.blabaten.se/) i Malmö 30 mars 2010 framförde han bl a ett nummer om Pippi Långstrump.

Bakgrund: När filmerna om Pippi kom i slutet av 60-talet och på 70-talet var Barnfilmrådet starkt kritiskt. Rådets synpunkter publicerades i Dagens Nyheter en lördag 1980, varpå Finn skrev en satirisk artikel som kom in i DN veckan därpå. Den artikeln läste han upp för oss, till allas stora förnöjelse. Jag bad honom skicka artikeln så vi kunde lägga ut den på Youtube tillsammans med videoklippet från Blå Båten, och det gjorde han. Så, här är texten! Exakt datum har jag inte hunnit fastställa.

Ur DN, 1980:

Barnfilmrådets beska salva mot Pippi Långstrump-filmerna har föranlett Finn Zetterholm, trubadur och författare, att slå ett slag för en ny, mera tidsenlig Pippi.

Här är hon: ”Pippi Basplagg”

Nu har det hänt: återigen slår man till mot Pippi Långstrump. Det är inte första och förmodligen inte sista gången heller. Redan när boken kom ut för tjugofem år sedan väckte den rabalder. När filmen visades i TV i slutet av 1960-talet protesterade bl a polismakten mot att Pippi övermannat poliserna Kling och Klang så dom pladask satte sej på rumpan. Också marxistiska litteraturkritiker har angripit Pippi Långstrump i olika sammanhang.

Den statliga byråkratin reagerar långsammare, men nu är det deras tur: barnfilmrådet anser sej inte kunna rekommendera Pippifilmerna; i förra veckans DN-På Stan har två ur rådet kommit med en diger uppräkning av kritiska synpunkter. Här är några av de viktigaste:

Fel

Pippi har fel kläder, utseende, rörelser och mimik. Hon har ”tillkämpad glättighet”, barnen i filmen är för hårt regisserade. Det förekommer ”matlagning med mycket kladdande”, apan och hästen äter ur grytor och kastruller, barnen frossar på läsk och godis. Samhället i filmen är ”inte något verkligt samhälle”, alla vuxna är ”mer eller mindre löjliga figurer”, vardagliga miljöer som skola och daghem saknas. Pippi är fri från sociala sammanhang, delar ut godis och presenter (”köper sej kontakter”), har inget jämbördigt kamratförhållande, Tommy och Annika är könsrollsbundna, Pippi befinner sig i ett socialt och samhälleligt tomrum, hon är osannolik (och) omöjlig att identifiera sig med. Pippi är en tragisk figur och exempel på ”ganska förnedrande barnunderhållning”. Allt enligt barnfilmrådet.

När vi läste det här, jag och mina barn, kände vi oss som han i Gahlinhistorien som hade varit på bio och, som efter att ha läst filmkritiken, insåg att han inte borde ha haft så roligt som han hade. Men på ett plan har naturligtvis barnfilmrådet helt rätt i sin kritik. Nu har jag ett förslag: gör en nyinspelning av Pippi Långstrump utifrån barnfilmrådets synpunkter! Här är några manustips:

Nytt namn

Namnet Långstrump byts ut. Ersätt Pippis löjliga kläder med mer vardagliga och mindre uppseendeväckande baskläder. Pippis nya namn blir ”Pippi Basplagg”. Huset hon bor i är en slumfastighet; det bör rivas och ersättas av ett radhus. Köket, som det slabbas för mycket i, bör normeras enligt svensk köksstandard med tillräckliga hygienutrymmen och avställningsytor. Hästen och apan måste bort naturligtvis! Lille Gubben ersätts med en annan gubbe: en hälsovårdsinspektör. Apan Herr Nilsson ersätts med en flamsäker mjukleksak, godkänd av lekmiljörådet.

Frossande av tårtor och läsk ersätts med nyttig och närande basföda enligt kostcirkeln (med några diskreta påpekanden från socialstyrelsen om tre skivor bröd om dagen). Pippis ohygieniska fötter på kudden ersätts med råd och rön från konsumentverket angående bäddutrustning.

Alla de löjliga vuxengestalterna måste bytas ut mot icke löjliga (förhoppningsvis). Scenerna där Prysseluskan [sic] vill få Pippi i skolan ersätts med ett sammanträde med föreningen Hem och skola och ett samtal med skolpsykolog och kurator. Pippis familjeliv måste ändras: Hennes samtal med mamman i himlen ersätts med en paneldiskussion om religion. När hennes pappa kommer hem från sjön placeras han och Pippi i familjeterapi varpå han omskolas till fritidskonsulent. Poliserna Kling och Klang ersätts med en förstående kvarterspolis och en socialassistent som milt men bestämt omhändertar Pippi enligt lagen om LTO.

Tandvärnet

Godistanten ersätts av en inspektör från Tandvärnet och Pippi delar ut tandborstar i stället. Tommy får pärlhalsband och Annika dolk – nej, dom får pedagogiska leksaker från Brios utvecklingsserie. Pippis ensamma jul ersätts med en alternativjul där alla samlas och bygger egna instrument och leker utvecklande sociala lekar. Tanternas kafferep blir i stället Grupp 8-sammanträde. När Pippi gör utflykt förses barnen med reflexer, broschyrer från trafiksäkerhetsverket, naturvårdsverket, brandskyddsmyndigheten m m.

Utrymmet hindrar mej att utveckla alla mina förslag, men på detta sätt skulle Pippi bli mer av Sverige i tiden så att säga. Och det skulle naturligtvis inte bli någon förnedrande barnunderhållning alls…

Slutligen: Barnlitteraturen har så länge den funnits alltid (om än ofta omedvetet) varit en förträfflig narrspegel där man kunnat se samtiden. Pippi Långstrump är inget undantag: boken är tvärtom en mycket medveten och ofta lysande satir över vuxenvärldens självgodhet, humorlöshet och förljugen präktighet. (Det visade inte minst reaktionerna när boken kom ut.) Mycken satir blir snabbt föråldrad, men barnfilmrådets utlåtande gör en sak klar: satiren i Pippi Långstrump är alltjämt mycket aktuell. För genialitet är nämligen – liksom dumhet – tidlös.

FINN ZETTERHOLM

Astrid Lindgren skrev till Finn: "Tack riddare Finn Konfusenfej att du försvarade mig så storartat och ridderligt."

Gyttjedrottningen

Lycka är att få stampa i en gyttjepöl mitt i majgrönskan!

Långväga besök

Här kommer Morrisvilleborna Viveka och Mike på besök i kolonin!


Det var svinkallt denna helgen före karnevalen, så det blev picknick inne i Ulrikas mysiga stuga, där det är mer plats. Med jackor och filtar, värmeljus och fotogenlampor, mat och dryck och livlig diskussion fick vi upp värmen minsann!

Några dar senare åkte Mike tillbaka till jobbet i USA (och missade värmen och karnevalen), men Viveka stannar ett tag nu. Vid nästa karneval kanske paret Cash bor här i Lund, till mångas glädje...